En räpas dagbok
Ja, jag vet inte vad ordet räpa har för betydelse, det är säkert ett mycket fult och oanständigt ord, så nu sitter jag här och tränger på tangenterna igen. I senaste uppdateringen fick världen veta att jag nu har fritt fram på vägarna, och jag hoppas att detta inte har undgått någon. Själv tycker jag att det har gått som smort, körkortet passar mig som stjärnan över granen, eller tvärt om. Det har hunnit bli en del mil och faktiskt inte så fasligt många misstag. Någon gång var man väl inne i trottoarkanten, en annan gång körde man väl in på fel sida en refug, man har väl skrämt medtrafikanter och passagerare på ett eller annat sätt. Dock har jag tagit uttrycket ekonomisk körstil till nya höjder. Det var igår, efter att ha forslat min alldeles egna fruktplockare till frukten, som jag återigen befann mig ensam med och i bilen. Jag genar väl, tänkte jag med måttlig koll på Halmstads uppbyggnad. Rakt över vägen och förbi en liten skola, andersbergsskolan, som de flesta som läser min tappra blogg kanske vet var den ligger. Då jag upptäckte att vägen gick i en halvcirkel och inte alls var någon genväg kände jag mig genast lite snuvad på konfekten. Då jag uppgivet gled vidare upptäckte jag en väg under en bro som tycktes leda mot mitt mål. Just då jag smidigt svängde in på denna nyfunna väg, upptäckte jag till förbittring en blå buss-skylt på ena sidan vägen som får mig att bromsa lite väl häftigt så att kaffet från frukosten åter gjorde sig påmint. Så där stor jag en stund. Halv svängt vänster tvärs över större delen av gatan. Vägen lockande, jag ser en fotgängare som tittar på min bil, men inte en enda annan själ tycks vara ute idag. Om jag bara lite kvickt kör igenom, kommer ut på den vanliga vägen igen, så har jag ju lyckats minska min körsträcka en bra bit- sparsam körning! Nåväl, jag körde. Jag tror att det var Gud som såg mig, för jag hann inte mer än nerför backen innan en buss kommer från andra sidan. Jag kunde inte backa, det hade tagit för lång tid, vägen var inte fasligt liten så jag kör väl åt sidan tänkte jag. Bara det att jag körde till vänster om bussen istället för till höger. En ondsint blick från en morgonsur busschaufför och jag kör aldrig mer på bussgator. Inte på ett tag i alla fall.
Förutom min tid på hårdbankad asfalt flyter vardagen på i vanligt tempo, utan avhopp, utan omväxling och utan inspiration. Förra veckan hände det däremot något som jag för ett år sedan skulle skratta åt och peka elakt på. Jag stod utanför globen och köade till Springsteen. Eller köade och köade, lotsade runt som en liten vilsen höna bland giriga Brucefantaster. I takt med att kylan trängde sig längre och längre in innanför mina raggsockor undrade jag mer och mer vad jag gett mig in på. Men med ett sådant utsökt konsertsällskap blev kötiden kort och efter vilt jagande efter en toa och lite allmänt kringirrande stod jag snart där, en tio meter från scenen, med mina gamla raggsockor i någon annans bakficka. Och för att säga vad jag tyckte; det var bra, det var mycket bra. Det var faktiskt ypperligt bra.
Jag måste få återkomma inom kort, jag hade en skola att beklaga mig över och det känns ju som ett ganska relevantämne på min blogg då det var lite av just den anledningen som jag började skriva här.
Bruce Springsteen - Reason to Believe
Vuxen
Där fick ni, era lismande jävlar! För jag klarade det, jag gjorde det, jag tog körkort. Även jag själv kan ha svårt att tro det och jag vet att jag inte varit positiv till det i mina föregående inlägg heller, men det har väl ingen faktiskt varit heller. Men efter otaliga lektioner, efter att kört mot rött, kört omkring på en cykelväg, studsat upp på trottoarkanten samt fått både ratt och pedaler övertagna av körläraren, så antar jag att jag tog mig samman eller något. Uppkörningen gick som en dans, jag behövde bara ett fåtal gånger fråga vilket som var höger och vänster (kan dom inte peka vart man ska köra istället för att komma med sådana kryptiska anvisningar). Det enda som skrämde mig lite var vägverkskontrollantens massiva mördar kängor som utstrålade budskap som "gör du ett enda misstag så sparkar jag in pannbenet på dig" eller något, och mina vita sneakers kändes mesigare än någonsin.
Miki var glad, väldigt glad faktiskt. Nästan lite för glad, men man kan väl inte klandra honom kanske. Men ingen var lyckligare än jag, jag gled på moln resten av dagen. Men känslan av att ha lurat någon ligger fortfarande kvar. Det känns liksom lite som "haha, jag kan egentligen inte köra men jag fick det ändå, moaha"... Och jag kan nu tänka att alla mina trogna läsare undrar samma sak, kan jag köra nu då..? Nja, mja, jag har nog inget bra svar på den frågan, den som lever får se eller något, men tills vidare har jag bestämt att intala mig att jag är gud på att köra bil, och det trivs jag som fisken i vattnet med.
Härefter hade jag tänk dela med mig av mina högintellektuella tankar och funderingar, men då jag just kom på att jag inte äger några, lägger jag helt enkelt in en bild med ett vagt hopp om sommar.
