carrooooo

Det var imorse jag insåg att det faktiskt var ljust ute då jag på morgonen ryckte upp persiennen som avskärmade mig från omvärlden. Ljusare tider var känslan som jag gick med till bussen. Känslan av att närma sig ett slut och känslan av framgång. Känslan av solen i ansiktet och känslan av att inte ha bloggat på ett tag. Känslan av att gå i nerförsbacke.

Onsdagen var förövrigt en intressant dag, på så vis att vad som helst kunde hända. Vilken av lärarna som helst kunde fått en hjärtinfarkt. Som tradition på da Vinci hade vi stackars uttarmade elever tvingats pilla ihop egna radiomottagare, eller snarare massa koppartråd tillsammans med komponenter på kretskort, så uppfattade jag i alla fall det mest. Nåväl, den stora grejen var att någon i lärarteamet hade kommit på den brillianta idén att göra en livesändning från platsen just då eleverna skulle ta emot dessa radiovågor. Naturligtvis, i hopp om att komma lindrigast möjligt undan, var två tjejer snabba fram och åta sig uppgiften. Jag var en av dom, och det är inte svårt att gissa vem den andra var.

När det väl kom till kritan så var vi bra, vi var jätteduktiga och kunde vår grej. Det fattades bara ljud, uppkoppling till Internet, radiomottagare oxh en hel del personer som skulle medverka. Och det blev inte lättare av halvvildar till lärare som snubblade runt likt en halvhuggen höna i trafiken(eller som jag i trafiken, om man så vill...). Men efter att ha kört om denna live- sändning ett antal gånger så funkade det till sist. Och jag tror och hoppas innerligt att ingen såg detta spektakel då allt rann ut på nätet likt kaffet rinner ur den välta koppen, och börjar lukta illa då det torkar in i jeansen.

Det som mest börjar ta form, och tid i skolan är vårt underbara projektarbete; bajsprojektet. Jag tillsammans med min enda kompanjon Grynet for igår iväg till Göteborg med sikte på det ryska generalkonsulatet. Då en rysslandsresa utan avbeställningsskydd är bokad återstår bara visum för att få komma in i landet. Det var tur att vi inte planerade en längre resa, då skulle nämligen även ett hivtest vara nödvändigt för att få komma. Efter en liten busstur till Göteborg där vi lyckats komma busschauffören lite närmre än de flesta, började vår språngmarsch mot spårvagnarna. Bråttom var det, med öppettiderna tio till tolv var det snävt att anlända till staden strax efter tio. Men vi kämpade likt besatta för vårt kära projektarbete, vi sprang gata upp och gata ner, och man kände sig nästan som en globetrotter eller något. Trots att vi båda två saknade lokalsinne, och en av oss sinne för höger och vänster, lyckades vi tillslut äntra ryssarnas pampiga byggnad svettiga och flåsande och mumlade något om visum. Efter en dramatiskt språngmarsch tillbaka till bussen, över gator, framför tutande bilar och framför spårvagnar kom vi levande fram för att se vår vän busschaufför vänta på att ta oss hem till trygga Halmstad. Nu väntar bara hämtningen av våra visumstämplade pass, som jag måste genomföra själv. Hur detta ska gå, är en helt annan historia som jag själv bävar lite över hur den ska sluta.

Jag har sett att mina tidigare inlägg nästan antytt att jag börjat se slutet av denna kommunala tegeltunnelkonstruktion. Slutet vid nerklottrade bänkar med tuggummi på undersidan, halvhjärtat och slarvigt suddade whiteboard tavlor, stenciler och labbrapporter, stolar med en utsliten formation på dynan, som ett konstförsök med konturerna av en rumpa.

Om sanningen ska fram så hade jag nog huvudet för kallt och blicken för lång fram då jag stegade in i de dragiga och kyliga korridorerna för min sista termin. Med tron att jag kunde slå ner vilka hinder som helst. Tron att jag skulle kunna kliva på problem som man kliver på stenar för att komma över bäcken istället för att ligga på mage med huvudet under vattenytan och släpa mig fram på bottnen och komma fram med hål i tröjan och skrapsår på magen.

Jag är ju också ledig varje torsdag. Jag är nämligen en sån där lat människa som inte läser några extra kurser och får mindre att göra. Jag borde alltså vara nöjd. Men faktum är att bara fyra dagar i veckan, i den känslan av instängdhet, i ett klassrum så kvavt att det blir svårt att andas och en stämning så tryckt att det gör ont i bröstet skulle kunna kväva vem som helst, det är bara en fråga om tid.

Och det som blir kvar är en känsla av hur värdelöst det är alltihop, hur det ger mig absolut ingenting. Bara en klump i halsen och känslan av att vara en dålig människa.

Och hål i min tröja.


The Doors - People are Strange