Det kommer att bli en lång promenad hem
Hopplösheten, förtvivlan och upprivenheten över veckans återseende av skolans kommunala korridorer har smugit sig på mig som ett rovdjur smyger på sitt byte sedan nyår, men anföll som ett slag i magen på någon som redan ligger ner. På en busshållsplats vid en ensam landsväg, isen är tunn, men tillräcklig för att jag skulle halka det första jag gjorde då jag satte ner min fot. Då bussen försiktigt lämnar hållplatsen och tystnaden möter upp, då passar den på, som en gam som anfaller det döda, svaga, och det slår mig, två dagar tills de 148 återstående dagarna.
Jag har väl tagit ledigt från bloggandet också då. Eller så var min jul som så många andras jular att den inte är värdig att berätta om. Det märkvärdigaste var väl min nyfunna besatthet av Kalle och hans vänner som drev mig till det stadie att jag bröt hastighetsgränser med marginaler som skulle fått Miki att pressa hårdare än någonsin på sin körlärarbromspedal.
Nyår var oerhört trevligt det också, med tillhörande trevligt sällskap och en underbar start på det nya året.
Inte förrän klockan är minuterna innan tolv den sista december så börjar tankarna gå på högvarv, minnen och händelser börjar utvärderas för fulla muggar i huvudet. Jag tänkte inte skriva någon trist årskrönika, men jag vill ändå delge lite av 2007, som faktiskt visade sig bli ett mycket bra år.
De första timmarna av 2007 var kalla, mörka och frusna. En bitande kyla, en promenad in till stan, kanske lite symboliskt dock, en promenad tillsammans med en vän som skulle visa sig vara en viktig del i det nya året.
De första kalla vintermånaderna var just bara mörk vinter. Som skolan med sin centrala punkt i ens liv kan besudla en vardag och ta ut sin rätt som tortyrredskap, det gjorde den med råge. Men efter långa kvällar framför msn och bloggar, insåg jag att skolan med den lilla skolan fördelar och den stora skolans möjligheter hade mer att ge än pest och kolera. Varje dag blev en jakt efter ett litet tecken, ett litet leende, någonting att sväva på tills nästa dag. Hela terminen gick åt, jag hade sparat alla msn-konversationer sedan jullovet. Att se alla studenter i sommarsolen gav kraft att fortsätta, som att se en skymt av målsnöret.
En vecka efter blev sommaren trots skitvädret värd att minnas. Det kändes att det var en början på någonting, redan då, redan i den ljumma sommarnatten som bara luktade regn.
Det dröjde en månad innan jag beslöt mig att infinna mig framför scenen den 16 juli samtidigt som Gessle befann sig på den. Det regnade, fast bara lite. Man behövde inte regnjacka förrän efter halva konserten. Det känns som att det är de små sakerna som gör att man kommer ihåg de där riktigt stora sakerna som hänt. Jag ville inte se Gessle, jag gillar inte Gessle, men en sval, regning kväll i en folkklunga är en ypperlig anledning att få stå extra nära någon.
Sommaren tog aldrig ut sin början innan den slutade, och jag var återigen tillbaka bland tegelväggar och träbänkar. Lite äldre, lite klokare, med målet i sikte. Jag trodde väl aldrig att det skulle bli lätt, detta sista året, men så när man går där, man släpar på sin gamla kajak som ska vara färdmedlet genom undervisningens hårda värld, och man vet, man kan se havet ända bort till horisonten, man vet att nästa gång jag puttar ut den i vattnet så är det för gott. Om man bara vet det, så är det inte lika tungt att bära den där kajaken mil efter mil längre, den skaver inte längre mot axeln, benen värker inte lika mycket.
Men då bergen är för branta, då taggsnåren river upp mina ben och då vinden är allt för kall, så finns det alltid någon där som visar en annan väg upp för berget, som sätter plåster på mina sår och en mössa på mitt huvud, och jag undrar hur jag skulle klarat det själv.
Året avslutades med mil efter mil ute på vägarna. Efter en sömnlös natt i december klev jag in i activbilen för sista gången. Uppkörningen var inte hälften så blodig som jag trott, och Miki blev glad, nästan lite för glad. Det kändes som en befrielse, inga fler körlektioner, som ett avslutat kapitel i en seg bok. Glädjen och känslan av att ha det där löjliga lilla kortet i plånboken, känslan av vuxenpoängen, det var värt det. Och Miki, vi hade trevligt tillsammans.
2007 var ett bra år. Många fina stunder, upplevelser och erfarenheter. Men jag vet, jag är alldeles säker på att 2008 kommer bli något i särklass, något av de bästa åren någonsin, och jag hoppas att alla mina planer för året blir smidda.
Som i slutet av en film, eller i början av en bok, finns det några som jag vill tacka speciellt för året som varit. Personer, saker som gjort året lite bättre, lite färggladare...
Viktor,
Line,
Miki,
Polen,
Kaffet,
Grynet,
da Vinci,
blogg.se,
Sambora,
Per Gessle,
Midsommar,
Henrik Böckin,
Bruce Springsteen
Så jag reste mig upp igen, mina knän ömmade, men det som inte dödar det stärker. Rak i ryggen gick jag vidare, bara för att det är halt behöver man inte trilla, bara för att det är jobbigt eller tar emot behöver man inte sluta.
