carrooooo

Dagen innan studenten. Idag har jag åkt buss, städat, sytt ihop min studentklänning, vikt servetter- och vikt upp dem igen, flyttat möbler- som egentligen inte behövde flyttas, dukat- och dukat av igen bara för att testa hur det ska se ut. Jag har gjort allt som stått i min makt för att inte tänka för mycket på vad morgondagen kommer att innebära på lång sikt. Att bege sig ut att springa idag hade varit för mig som att se Titanic med icke-vattenfast mascara; förödande, för mycket tid hade getts åt att tänka på framtiden. Det är lite som att dyka från klippor, man vet inte hur det kommer sluta. Antingen gör man ett kanondyk och når det svalkande vattnet smärtfritt och glider vidare i ett turkost medelhav, eller så slutar det med ett olyckligt magplask efter 20 meters fall. Det kanske finns pirayor i vattnet, kanske är det längre än 20 meter ner. Ett studentdyk in i framtiden och vuxenvärlden väntar på mig, jag som inte ens vet hur man betalar en räkning eller kokar spagetti. Så står jag nu där med händerna i ett krokodilgrepp ovanförhuvudet, nej jag har aldrig varit en bra dykare, och har inte ens kollat efter om det verkligen finns vatten nedanför klipporna.

Tre år på da Vinci var mitt livs stolpskott, okej de där tigerbyxorna var också illa men att plåga sig igenom tre år av totalt ointresse för det man läser känns inte så pampigt, särskilt inte då man inte är vidare smart heller. Första året gick an, jag överlevde med fusklappar och Internet. Andra året gick det inte att glida med längre, jag började plugga på helger, skaffade kalender och sålde min häst. Tredje året är som en disig höstmorgon när en skata skiter på dig så fort du går utanför dörren. Det är kul att ta studenten, och det är minst lika trevligt att ha tagit studenten även om mina framtidsplaner är tämligen vaga. Troligtvis blir det en förflyttning till söderut, om än i liten skala. Kanske spara till en snabbis runt jorden. Kanske börja plugga någon gång. Kanske politik, kanske mänskliga rättigheter, kanske entreprenörskap... Jag tror jag ska skriva upp alla högskoleutbildningar som finns på små lappar, lägga dem i en skål och sedan dra en. Om jag börjar med en gång kanske jag hinner klart i år.

Självaste framsidan på HP är väl inte så dumt, jag fyllde ut min plats väl om jag själv får tycka till. En svettig och vinglig färd till röda mattan följdes av en till en början trevlig och angenäm afton och därefter av en lite mer fartfylld och underbar natt och morgon. Lite oordnat var dock, tidsplaneringen, bordsplaceringen och valsen. Men man ska väl inte klaga från sitt lilla skrymsle där man fick sitta och äta i ett litet bihang till den stora matsalen där man inte såg scenen och fick lyssna på studentsånger från andra sidan. Vi fick i alla fall gott om påfyllning i våra glas. Bilderna får komma i ett eget litet bihang till detta inlägg.

Nu är det dags att fortsätta fundera på vad man kan ha för frisyr under studentmössan och sedan drömma mig bort till en grekisk liten ö som ska bli mitt resmål inom en vecka.

Belle and Sebastian - The Blues Are Still Blue

Jag var hos tandläkaren innan och fick halva käften uppborrad och gick därifrån som en hamster med kinderna fulla med marshmallows. Innan mitt intåg i tortyrstolen satt jag och darrade i väntrummet då jag till min glädje skymtade något färgglatt på bordet i det lilla rummet. Jag satt en bit från bordet och jag hade inte några linser i, men jag såg nog var det var för något; godis! Färgglada godispapper i olika färger runt de små läckerbitarna. Det satt en man i väntrummet också men han var så djupt insjunken i sin tidning så han skulle inte märka om jag lite smidigt reste mig upp och roffade åt mig. Utan att tänka vidare reste jag mig långsamt och sträckte ut min arm så långt jag kunde då jag insåg mitt misstag. Prydnadsgodis?! Vilken satans idioti och förnedring att placera något sådant i väntrummet till tandläkaren! Och just som min besvikelse var som störst då jag långsamt sjönk ner i stolen igen såg jag min tandläkare stå och titta på mig, "Jaha Carolina, ska vi in och borra lite..?"

Om man umgås med någon, mycket, nästan hela tiden, hela helgerna- också försvinner den personen en stund och så sitter man där, och känner sig handfallen och vilsen. Har man umgåtts för mycket med den människan då, har då själv tagit skada på något sätt? För jag vet, om han skulle lämna mig för gott skulle jag gå sönder likt ett garnnystan som klipps på mitten och inte ens Tobbe trollkarl skulle kunna sticka en tröja av det igen. Jo, jag är nog en svag människa som inte klarar mig ensam.

När jag i morse vaknade i min ensamhet, precis efter en dröm om att jag blev jagad av självlysande schäfrar, kikade jag i vanligt led ut mellan persiennerna. Snö- feta, seglande snöflingor hälsade god morgon med ingenting annat än kyla att bjuda på. Efter tio minuter och en kopp kaffe hade snön omvandlats till regn och jag var redan försenad till jobbet.

I somras skrev jag en hel del om mitt jobb- mestadels negativa saker... Det är kanske dags att jag, innan jag slutar där, berättar vad jag faktiskt gör där. Jag börjar runt sju, beroende på vad som hände kvällen innan. Idag, och många andra dagar när jag jobbar, regnade det när jag kom till jobbet. Jag tror att min chef egentligen är meteorolog och när hon vet att det ska regna så ber hon mig jobba. När jag anlände till jobbet med bilen imorse var jag ju som förståligt lite trött och halvvaken. För att göra en lång historia kort så glömde jag dra handbromsen och såg en stund senare att bilen hade rullat iväg några meter in i en trävägg. När jag sedan stegar in på själva arbetsplatsen- ett travhäststall med massa hungriga kusar som ser ut att kunna sätta i sig vad som helst, även människokött, gäller det att slänga till vilddjuren lite krubb innan man får sig ett hugg i ryggen. De har konspirerat ihop en pakt mot mig, alla hästarna, det vet jag. Så fort de ser mig på morgonen så är jag säker på att det börjar viskas mellan boxarna, "Kom igen grabbar- nu skiter vi utav bara helvete så hon får jobba sen", "Jag uppehåller henne och du stampar sönder hennes tår", "Ja, skit i vattenspannen så hon får skrubba skit hela eftermiddagen"... När man lyckats mata odjuren och skickat ut dom i regnet så börjar själva huvudjobbet. Oändliga timmar av lyfta bajs. Och detta har jag gjort i sju år nu. Men i sommar tar lidandet slut, jag har gått upp mig, avancerat och gjort ett riktigt karriärlyft. I sommar ska jag nämligen pressa vätska ur cheddarostar på Kvibille mejeri.

Det var väl ingen som blev förvånade över att jag skickat bilen in i en vägg, jag är väl inte känd som världens bästa bilförare(än). Men jag tycker dock att jag gör framsteg, ibland. Häromdagen så hände däremot en liten miss från min sida igen. Jag har inte alltid på bra pejl på vad som är höger och vad som är vänster, högerreglen kommer bli min död. Och när man inte har så bra koll på detta kan det bli svårt att kontrollera om foten trycker på den högra pedalen eller på den vänstra. Jag pratar alltså om vänsterfoten ska trycka ner bromsen eller gasen. I detta fall närmade jag mig en korsning på Tylösandsvägen på väg från skolan och observerade det röda ljuset som satte fart på nervsystemet. Bromsa, tryck ner bromsen fort. Ja, jag körde väl lite fort också då... Jag visste ju var bromsen satt, innerst inne, men jag tog helt enkelt fel och stampade in gaspedalen mot bottenläget. Där kommer Carro flygande ut i en korsning förbi rödljuset. Ingen skada skedd så här långt, det var inte så många andra bilar i närheten. Men i panikens ögonblick, då man kör för fort och till råga på allt lyckas gasa lite till, då vill man ju snabbt motverka det. Detta ledde mig till tvärbroms och stillastående i korsningens mitt. Ta mig härifrån, ett motorstopp, bilar som strömmar till. Jag hukar mig lite skamsem och kryper därifrån i 30, slokörad och tänker på vad Miki hade sagt om han sett mig. När jag kollar i backspegeln ser jag hur bilar mödosamt rätar ut situationen i korsningen efter det mindre kaos som jag lyckats skapa.

Jag lyssnade på p3 på vägen hem innan. De diskuterade vad som skulle vara det mest ultimata brottet. Med skånsk ansträngd radioröst uppmanade de lyssnare att maila till dom "Ey du, vad är det ultimataste brottet för dig". Ultimataste?! Man får väl för fan se till att prata korrekt svenska om man nu ska sitta i radio, och dessutom prata skånska!

Det kom däremot in ett fiffigt förslag, nämligen att stjäla en krona från alla medborgare i hela EU. Inom hela EU bor cirka 300 miljoner och ingen bryr sig om en krona, men 300 miljoner blir rätt saftigt i slutändan. Dock är ju detta flera brott, man måste ju stjäla flera gånger om.


Duffy - Mercy

Det var imorse jag insåg att det faktiskt var ljust ute då jag på morgonen ryckte upp persiennen som avskärmade mig från omvärlden. Ljusare tider var känslan som jag gick med till bussen. Känslan av att närma sig ett slut och känslan av framgång. Känslan av solen i ansiktet och känslan av att inte ha bloggat på ett tag. Känslan av att gå i nerförsbacke.

Onsdagen var förövrigt en intressant dag, på så vis att vad som helst kunde hända. Vilken av lärarna som helst kunde fått en hjärtinfarkt. Som tradition på da Vinci hade vi stackars uttarmade elever tvingats pilla ihop egna radiomottagare, eller snarare massa koppartråd tillsammans med komponenter på kretskort, så uppfattade jag i alla fall det mest. Nåväl, den stora grejen var att någon i lärarteamet hade kommit på den brillianta idén att göra en livesändning från platsen just då eleverna skulle ta emot dessa radiovågor. Naturligtvis, i hopp om att komma lindrigast möjligt undan, var två tjejer snabba fram och åta sig uppgiften. Jag var en av dom, och det är inte svårt att gissa vem den andra var.

När det väl kom till kritan så var vi bra, vi var jätteduktiga och kunde vår grej. Det fattades bara ljud, uppkoppling till Internet, radiomottagare oxh en hel del personer som skulle medverka. Och det blev inte lättare av halvvildar till lärare som snubblade runt likt en halvhuggen höna i trafiken(eller som jag i trafiken, om man så vill...). Men efter att ha kört om denna live- sändning ett antal gånger så funkade det till sist. Och jag tror och hoppas innerligt att ingen såg detta spektakel då allt rann ut på nätet likt kaffet rinner ur den välta koppen, och börjar lukta illa då det torkar in i jeansen.

Det som mest börjar ta form, och tid i skolan är vårt underbara projektarbete; bajsprojektet. Jag tillsammans med min enda kompanjon Grynet for igår iväg till Göteborg med sikte på det ryska generalkonsulatet. Då en rysslandsresa utan avbeställningsskydd är bokad återstår bara visum för att få komma in i landet. Det var tur att vi inte planerade en längre resa, då skulle nämligen även ett hivtest vara nödvändigt för att få komma. Efter en liten busstur till Göteborg där vi lyckats komma busschauffören lite närmre än de flesta, började vår språngmarsch mot spårvagnarna. Bråttom var det, med öppettiderna tio till tolv var det snävt att anlända till staden strax efter tio. Men vi kämpade likt besatta för vårt kära projektarbete, vi sprang gata upp och gata ner, och man kände sig nästan som en globetrotter eller något. Trots att vi båda två saknade lokalsinne, och en av oss sinne för höger och vänster, lyckades vi tillslut äntra ryssarnas pampiga byggnad svettiga och flåsande och mumlade något om visum. Efter en dramatiskt språngmarsch tillbaka till bussen, över gator, framför tutande bilar och framför spårvagnar kom vi levande fram för att se vår vän busschaufför vänta på att ta oss hem till trygga Halmstad. Nu väntar bara hämtningen av våra visumstämplade pass, som jag måste genomföra själv. Hur detta ska gå, är en helt annan historia som jag själv bävar lite över hur den ska sluta.

Jag har sett att mina tidigare inlägg nästan antytt att jag börjat se slutet av denna kommunala tegeltunnelkonstruktion. Slutet vid nerklottrade bänkar med tuggummi på undersidan, halvhjärtat och slarvigt suddade whiteboard tavlor, stenciler och labbrapporter, stolar med en utsliten formation på dynan, som ett konstförsök med konturerna av en rumpa.

Om sanningen ska fram så hade jag nog huvudet för kallt och blicken för lång fram då jag stegade in i de dragiga och kyliga korridorerna för min sista termin. Med tron att jag kunde slå ner vilka hinder som helst. Tron att jag skulle kunna kliva på problem som man kliver på stenar för att komma över bäcken istället för att ligga på mage med huvudet under vattenytan och släpa mig fram på bottnen och komma fram med hål i tröjan och skrapsår på magen.

Jag är ju också ledig varje torsdag. Jag är nämligen en sån där lat människa som inte läser några extra kurser och får mindre att göra. Jag borde alltså vara nöjd. Men faktum är att bara fyra dagar i veckan, i den känslan av instängdhet, i ett klassrum så kvavt att det blir svårt att andas och en stämning så tryckt att det gör ont i bröstet skulle kunna kväva vem som helst, det är bara en fråga om tid.

Och det som blir kvar är en känsla av hur värdelöst det är alltihop, hur det ger mig absolut ingenting. Bara en klump i halsen och känslan av att vara en dålig människa.

Och hål i min tröja.


The Doors - People are Strange

Hopplösheten, förtvivlan och upprivenheten över veckans återseende av skolans kommunala korridorer har smugit sig på mig som ett rovdjur smyger på sitt byte sedan nyår, men anföll som ett slag i magen på någon som redan ligger ner. På en busshållsplats vid en ensam landsväg, isen är tunn, men tillräcklig för att jag skulle halka det första jag gjorde då jag satte ner min fot. Då bussen försiktigt lämnar hållplatsen och tystnaden möter upp, då passar den på, som en gam som anfaller det döda, svaga, och det slår mig, två dagar tills de 148 återstående dagarna.

Jag har väl tagit ledigt från bloggandet också då. Eller så var min jul som så många andras jular att den inte är värdig att berätta om. Det märkvärdigaste var väl min nyfunna besatthet av Kalle och hans vänner som drev mig till det stadie att jag bröt hastighetsgränser med marginaler som skulle fått Miki att pressa hårdare än någonsin på sin körlärarbromspedal.

Nyår var oerhört trevligt det också, med tillhörande trevligt sällskap och en underbar start på det nya året.

Inte förrän klockan är minuterna innan tolv den sista december så börjar tankarna gå på högvarv, minnen och händelser börjar utvärderas för fulla muggar i huvudet. Jag tänkte inte skriva någon trist årskrönika, men jag vill ändå delge lite av 2007, som faktiskt visade sig bli ett mycket bra år.

De första timmarna av 2007 var kalla, mörka och frusna. En bitande kyla, en promenad in till stan, kanske lite symboliskt dock, en promenad tillsammans med en vän som skulle visa sig vara en viktig del i det nya året.

De första kalla vintermånaderna var just bara mörk vinter. Som skolan med sin centrala punkt i ens liv kan besudla en vardag och ta ut sin rätt som tortyrredskap, det gjorde den med råge. Men efter långa kvällar framför msn och bloggar, insåg jag att skolan med den lilla skolan fördelar och den stora skolans möjligheter hade mer att ge än pest och kolera. Varje dag blev en jakt efter ett litet tecken, ett litet leende, någonting att sväva på tills nästa dag. Hela terminen gick åt, jag hade sparat alla msn-konversationer sedan jullovet. Att se alla studenter i sommarsolen gav kraft att fortsätta, som att se en skymt av målsnöret.

En vecka efter blev sommaren trots skitvädret värd att minnas. Det kändes att det var en början på någonting, redan då, redan i den ljumma sommarnatten som bara luktade regn.

Det dröjde en månad innan jag beslöt mig att infinna mig framför scenen den 16 juli samtidigt som Gessle befann sig på den. Det regnade, fast bara lite. Man behövde inte regnjacka förrän efter halva konserten. Det känns som att det är de små sakerna som gör att man kommer ihåg de där riktigt stora sakerna som hänt. Jag ville inte se Gessle, jag gillar inte Gessle, men en sval, regning kväll i en folkklunga är en ypperlig anledning att få stå extra nära någon.

Sommaren tog aldrig ut sin början innan den slutade, och jag var återigen tillbaka bland tegelväggar och träbänkar. Lite äldre, lite klokare, med målet i sikte. Jag trodde väl aldrig att det skulle bli lätt, detta sista året, men så när man går där, man släpar på sin gamla kajak som ska vara färdmedlet genom undervisningens hårda värld, och man vet, man kan se havet ända bort till horisonten, man vet att nästa gång jag puttar ut den i vattnet så är det för gott. Om man bara vet det, så är det inte lika tungt att bära den där kajaken mil efter mil längre, den skaver inte längre mot axeln, benen värker inte lika mycket.

Men då bergen är för branta, då taggsnåren river upp mina ben och då vinden är allt för kall, så finns det alltid någon där som visar en annan väg upp för berget, som sätter plåster på mina sår och en mössa på mitt huvud, och jag undrar hur jag skulle klarat det själv.

2007 var ett bra år. Många fina stunder, upplevelser och erfarenheter. Men jag vet, jag är alldeles säker på att 2008 kommer bli något i särklass, något av de bästa åren någonsin, och jag hoppas att alla mina planer för året blir smidda.

Som i slutet av en film, eller i början av en bok, finns det några som jag vill tacka speciellt för året som varit. Personer, saker som gjort året lite bättre, lite färggladare...

Viktor,

Line,

Miki,

Polen,

Kaffet,

Grynet,

da Vinci,

blogg.se,

Sambora,

Per Gessle,

Midsommar,

Henrik Böckin,

Bruce Springsteen

Så jag reste mig upp igen, mina knän ömmade, men det som inte dödar det stärker. Rak i ryggen gick jag vidare, bara för att det är halt behöver man inte trilla, bara för att det är jobbigt eller tar emot behöver man inte sluta.

Bon Jovi - Make a Memory

Ja, jag vet inte vad ordet räpa har för betydelse, det är säkert ett mycket fult och oanständigt ord, så nu sitter jag här och tränger på tangenterna igen. I senaste uppdateringen fick världen veta att jag nu har fritt fram på vägarna, och jag hoppas att detta inte har undgått någon. Själv tycker jag att det har gått som smort, körkortet passar mig som stjärnan över granen, eller tvärt om. Det har hunnit bli en del mil och faktiskt inte så fasligt många misstag. Någon gång var man väl inne i trottoarkanten, en annan gång körde man väl in på fel sida en refug, man har väl skrämt medtrafikanter och passagerare på ett eller annat sätt. Dock har jag tagit uttrycket ekonomisk körstil till nya höjder. Det var igår, efter att ha forslat min alldeles egna fruktplockare till frukten, som jag återigen befann mig ensam med och i bilen. Jag genar väl, tänkte jag med måttlig koll på Halmstads uppbyggnad. Rakt över vägen och förbi en liten skola, andersbergsskolan, som de flesta som läser min tappra blogg kanske vet var den ligger. Då jag upptäckte att vägen gick i en halvcirkel och inte alls var någon genväg kände jag mig genast lite snuvad på konfekten. Då jag uppgivet gled vidare upptäckte jag en väg under en bro som tycktes leda mot mitt mål. Just då jag smidigt svängde in på denna nyfunna väg, upptäckte jag till förbittring en blå buss-skylt på ena sidan vägen som får mig att bromsa lite väl häftigt så att kaffet från frukosten åter gjorde sig påmint. Så där stor jag en stund. Halv svängt vänster tvärs över större delen av gatan. Vägen lockande, jag ser en fotgängare som tittar på min bil, men inte en enda annan själ tycks vara ute idag. Om jag bara lite kvickt kör igenom, kommer ut på den vanliga vägen igen, så har jag ju lyckats minska min körsträcka en bra bit- sparsam körning! Nåväl, jag körde. Jag tror att det var Gud som såg mig, för jag hann inte mer än nerför backen innan en buss kommer från andra sidan. Jag kunde inte backa, det hade tagit för lång tid, vägen var inte fasligt liten så jag kör väl åt sidan tänkte jag. Bara det att jag körde till vänster om bussen istället för till höger. En ondsint blick från en morgonsur busschaufför och jag kör aldrig mer på bussgator. Inte på ett tag i alla fall.

Förutom min tid på hårdbankad asfalt flyter vardagen på i vanligt tempo, utan avhopp, utan omväxling och utan inspiration. Förra veckan hände det däremot något som jag för ett år sedan skulle skratta åt och peka elakt på. Jag stod utanför globen och köade till Springsteen. Eller köade och köade, lotsade runt som en liten vilsen höna bland giriga Brucefantaster. I takt med att kylan trängde sig längre och längre in innanför mina raggsockor undrade jag mer och mer vad jag gett mig in på. Men med ett sådant utsökt konsertsällskap blev kötiden kort och efter vilt jagande efter en toa och lite allmänt kringirrande stod jag snart där, en tio meter från scenen, med mina gamla raggsockor i någon annans bakficka. Och för att säga vad jag tyckte; det var bra, det var mycket bra. Det var faktiskt ypperligt bra.

Jag måste få återkomma inom kort, jag hade en skola att beklaga mig över och det känns ju som ett ganska relevantämne på min blogg då det var lite av just den anledningen som jag började skriva här.

Bruce Springsteen - Reason to Believe

Där fick ni, era lismande jävlar! För jag klarade det, jag gjorde det, jag tog körkort. Även jag själv kan ha svårt att tro det och jag vet att jag inte varit positiv till det i mina föregående inlägg heller, men det har väl ingen faktiskt varit heller. Men efter otaliga lektioner, efter att kört mot rött, kört omkring på en cykelväg, studsat upp på trottoarkanten samt fått både ratt och pedaler övertagna av körläraren, så antar jag att jag tog mig samman eller något. Uppkörningen gick som en dans, jag behövde bara ett fåtal gånger fråga vilket som var höger och vänster (kan dom inte peka vart man ska köra istället för att komma med sådana kryptiska anvisningar). Det enda som skrämde mig lite var vägverkskontrollantens massiva mördar kängor som utstrålade budskap som "gör du ett enda misstag så sparkar jag in pannbenet på dig" eller något, och mina vita sneakers kändes mesigare än någonsin.

Miki var glad, väldigt glad faktiskt. Nästan lite för glad, men man kan väl inte klandra honom kanske. Men ingen var lyckligare än jag, jag gled på moln resten av dagen. Men känslan av att ha lurat någon ligger fortfarande kvar. Det känns liksom lite som "haha, jag kan egentligen inte köra men jag fick det ändå, moaha"...  Och jag kan nu tänka att alla mina trogna läsare undrar samma sak, kan jag köra nu då..? Nja, mja, jag har nog inget bra svar på den frågan, den som lever får se eller något, men tills vidare har jag bestämt att intala mig att jag är gud på att köra bil, och det trivs jag som fisken i vattnet med.

Härefter hade jag tänk dela med mig av mina högintellektuella tankar och funderingar, men då jag just kom på att jag inte äger några, lägger jag helt enkelt in en bild med ett vagt hopp om sommar.

---

---

Regina Spektor - 20 years of snow

Förra tisdagen klev jag, eller nej sprang snubblade in på bussen som skulle ta mig tillsammans med min klass och övriga treor till Lund. Föreläsningar om utbildningar vid Lunds universitet, stressande budskap, ångestframkallande ställningstagande. Som vanligt, vilsen och borttappad, visste jag inte riktigt vad jag skulle där och göra. Men lite inspiration och tankar kunde väl inte skada, allt handlar ju trots allt inte om naturvetenskapliga utbildningar. Men bortkommen från den stund då bussen slog till ro utanför Lunds domkyrka satt jag kvar i bussen då övriga klasskompanjoner klev av och traskade mot universitetsområdet. Jag tänkte väl att det alltid är någon som stannar kvar som jag kan svassa efter, men icke. Det var jag och busschauffören samt ett mindre antal teknikkillar. Just då jag övertygades om att busschaffisen tänkte kidnappa oss och var på väg till Polen stannade han bussen med en menande blick på mig, där jag satt längst fram med en fasande blick ut genom det stora bussfönstret. Det fanns väl inget annat att göra än att följa strömmen och vips så var jag inne i en hörsal och lyssnade på "civilingenjörsutbildningen - för dig som gillar fysik och matematik". Stryp mig långsamt. Nåväl, jag överlevde och tog mig vidare.

Ärligt talat så vet jag inte vad som hände sen, några föreläsningar senare, på min väg ner från LTH, slog det mig plötsligt att det fanns en gemensam nämnare i samtliga föreläsares talan; det är inte gymnasiet vi talar om nu, det finns inga genvägar, inget fusk här inte. Slut på sötebrödsdagarna. Det gäller att bita ihop, särskilt då man är lite bortkommen utan sina anteckningar i formelsamlingen och fusklappar.

Så kom jag plötsligt på mig själv, det är ju inte så jäkla farligt jag har det i skolan ändå. Jag vet min plats i klassrummet, jag kan mitt schema som baksidan av min hand. Jag vet var jag är tio över åtta på morgonen, (eller vart jag borde vara och springer för att komma till) jag vet var jag har att göra då jag snubblar mig på bussen efter fyra. Det som sett ut som en grå trist inrutad och stängslad vardag byter plötsligt skepnad till en trygghet, som famnen på en jättelik mjukisnalle. Och nu kan jag också förstå de konversationer som cirkulerade i bloggvärlden för ganska exakt ett år sedan. Jag ville bara att tiden skulle gå fortfort härifrån. Nu förstår jag det läskiga i att väckarklockan har ringt långt där bortifrån och att jag själv snart kommer att slitas ur denna varma nallefamn som håller mig lugn och trygg när det blåser ute. Nu vill jag bara hitta det ankare som bloggare har letat efter förut, och kasta det överbord. Kasta det runt en stoppskylt vid vägkanten, för just nu verkar det som att bilens alla ljus är trasiga och mörkret ligger så tätt att det är omöjligt att se vägen framför sig. Det är dags att ta sig samman, ta tag i saker. Skaffa en GPS eller ringa vägverket.

Om någon skulle undra, så nej jag har inte gett upp det där körkortet. Det ligger bara på is lite. Senast hade jag en liten prov-uppkörning, och tro det eller ej så gick det galant, utan missöden. Utan större missöden i alla fall. Det var väl nära ett par gånger, men jag lyckades undvika katastrofer. Så nu känner jag att jag måste få surfa lite på denna framgång. Det jag nu fruktar är min obestämda uppkörningstid som kommer att infalla någon gång under denna stundande istid med tillhörande halka. I mina farhågor över denna uppkörning ser jag mig själv tappa all form av kontroll man ska ha bakom ratten och skena åt just det hållet där det inte finns någon väg. Och då bilen äntligen är stilla igen, vänder jag mig till vägverksgubben, som nu är halvt mosad, halvt kluven av en lyktstolpe; "Jag klarade inte det va..?"

Nu ska jag ta mig till min mattebok, för det finns inga genvägar, det hjälper inte att samla ömkan i en korg, vill man ha något så är det väl för fan bara att räta på ryggen och sträcka sig efter det.

Det var allt för mig för denna gång, så mycket mer hade jag inte att delge om än lite, men tröttheten tränger sig på och det drar i kaffetarmen. Och även om jag inte kommer att kunna sova efter en stor kopp kaffe så är det ändå kvällar som denna då min säng känns större, kallare och tommare än någonsin.

Oasis - Roll With It

Framåt åt alla håll.

Vy från ett luftslott, Våga vara rädd, Ensammast i Sverige,
LSD någon?...

Jag borde ha prisat Kents senaste platta Tillbaka till samtiden för länge sedan. Som väntat så var denna samling inte bara elva mycket välskrivna låtar, det var elva skott i hjärtat. Ett avslutande mästerverk levererat av Sveriges troligen mäktigaste band. För en avslutning känns det som, en platta så vass att man kan klippa ett målsnöre med den.

Även om jag kan lista låtarna på Kents sju föregående album, även om jag kan rabbla vissa texter i sömnen, så är det numera alltid med någon slags hatkärlek jag lyssnar på just Kent. Det påminner mig nämligen om mina tre högstadieår, och om jag plågas av gymnasiets hårda jäktiga värld, så är det inget mot de tre åren i Halmstads smutsigaste ytterområde. Ibland känns det som om Jocke Berg sjunger rakt ut om fjortisfyllor, tjuvrökeri, skolkande och att bara inte vara någon alls. Men hur väl man än läser Jockes texter så tror jag det är svårt att förstå vad det egentligen är han sjunger om, vilket väl är en av de saker som gör Kent till Kent.

Idag har vi tagit oss vidare in i november, igen. Regnmolnen som verkade ha försovit sig till hösten, eller bara regnat över hela sommaren och liksom legat i baksmälla hittills i höst har kommit tillbaka för att blöta ner vår redan vattentrampande tillvaro. Men nu när vi äntligen har kommit så långt som till november, då kan man väl få öppna den där första pepparkaksburken, korka upp glöggen, glida runt kring julmarknader i skyltfönstren... Nej, det är inte för tidigt för lite julstämning, det är snarare dags att plocka fram glöggen och sätta igång med lussebullsbakandet.

Dreamboy - What have i done

Jag känner att jag borde göra en liten upprättelse. I mitt förra inlägg fick jag det att framstå som om jag absolut inte hade något som helst liv och satt och studerade mina sockar varje morgon och sedan gick och funderade över deras konstruktion resten av dagen. Så är det alltså inte, eller det är klart att jag studerar sockarna på morgonen för att kunna avgöra på vilken fot de skulle göra sig bäst. Och jag funderar över det ibland, hur det är tänkt att de ska sitta.
Men kan man verkligen klandra mig, då jag åtta timmar om dagen fem dagar i veckan tvingas spendera min tid mellan tegelväggar och smutsiga, nergångna klassrumsväggar. Men de där klassrumsväggarna ska det ju snart rådas bot på. Det har ju lovats, som till generationen innan oss, att nv3b ska få måla om och göra fint i sitt nya klassrum. Det intressanta här är nu att hör och häpna, färgen är så gott som beställd vilket betyder att detta antagligen kommer att kunna ske innan da Vinci går i konkurs, vilket vissa av oss jobbar hårt på. Nu till det som jag finner lite roande i allt detta spektakel, nämligen färgvalet. Vi ska måla vårt klassrum i, håll i er, lila nyanser. Jo, det är sant, det framröstades i klassen nv3b. Först en tydlig, nästan intensiv lila färg, sedan en lite ljusare lila färg, lite rosig lila, därpå rosalila, skimriga mönster med detaljer i pärlemor. Om man mår dåligt när man möter klassrummet en måndagsmorgon som det är nu så får man väl se till att ta med spypåsar i fortsättningen.

Mina körlektioner börjar faktiskt ta form nu. Även om Miki fortfarande får ta tag i ratten och svänga åt mig så att jag inte ska köra på trottoarkanten, även om han fortfarande måste bromsa åt mig då jag tappert söker min väg ut i rondeller, korsningar även då det kommer bilar farande från höger och vänster, även om jag ännu inte alltid kopplar just vad som är höger och vänster, även om jag fortfarande glömmer kolla på skyltar och hastigheter, även om jag fortfarande glider över i det andra körfältet ibland. Men kommentarer från körläraren till höger om mig såsom "Nu  blinkade du höger och svängde vänster, märkte du det..?", "Såg du skylten du passerade nyss, som förbjöd fordonstrafik..?" eller "Du, märker du att du har råkat slå på varningsljuset/helljuset/blinkersen..?" blir allt färre och mildare. Det går framåt, det gör det.

Det nalkas nu höstlov, en vecka i frihet, mil ifrån både mattebok och Orbit. Jag kommer ihåg känslan från förra året, den där jag känner mig som ett äpple, ett sådant med segt, mjuknat och plastigt skal. Men då man skalar det, befriar det från allt skal och besprutade områden, kan jag känna igen mig i det nyskalade äpplet, där just den krispiga insidan har fått uppenbara sig och känna frisk luft. Men denna gång lät jag mig inte tyngas ner av en fet fysikbok i väskan, då jag stegade ut, på väg ut i höstlövens dans, på väg mot mitt allra sista höstlov.

Snart har en fjärdedel av mitt sista år på daVinci passerat. Jag har fortfarande inte kommit på någonting övervägande bra med denna lilla skola som jag kan delge. Jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag gör där, eller varför jag började där överhuvudtaget.

I våras, då en av de värsta terminerna som förpestade mitt redan av skola besudlade liv till sist tog slut var jag mycket tveksam till detta sista året. Det kändes liksom som att det aldrig skulle gå vägen, som att det var ingen idé att ens försöka anstränga sig. För så illa det andra året upplevdes, som kan illustreras med en kråka, ni vet en sådan man kan hitta på någon soptipp nära en väl trafikerad väg, miljöskadad, rufsig och smutsig, som luktar äckligt. Föreställ er nu att denna fula, äckliga fågel har tagit sig ut till den väl trafikerade vägen där den först har blivit sönderbankad mot en vindruta, sedan krossad under en uppsättning lastbilsdäck, varpå en fyllegubbe stannat i vägrenen och pissat på den. Efter ett sådant år, med ungefär den utvecklingen känner man sig inte särskilt peppad till att hoppa på ett nytt då hösten sveper med sina kyliga vindar och gräset fryser, böjs och går av. Men det var innan jag upptäckte att det faktiskt fanns människor som kunde lysa upp en vardag lika grå och trist som en kemibok tryckt i svartvitt och som skänker mer värme än solen gör under den hetaste sommardagen, dock inte värme som steker huden och målar den brun, snarare värme som slår sin rot inifrån och kryper ut ända ut i de frusnaste tåspetsarna. De flesta vet nog vem jag syftar på, han som gör att jag faktiskt orkar ta mig igenom veckans alla tunga, slitsamma skoldagar, han som gör att det är lite lättare att gå upp på morgonen, han som överhuvudtaget gör min tillvaro lite ljusare, han med just den där blicken som varje gång får mig fullständigt ur balans. Jo, nog ska jag väl kunna ta mig igenom de tre fjärdedelar som är kvar av det sista året, de 31 veckorna som är kvar, de 220 dagarna...

Lars Winnerbäck - Jag vill gå hem med dig

Så intressant är min vardag just nu, att jag häromdan började på allvar fundera över vilken socke som hör hemma på vilken fot. I de flesta fall så är sömmen längst fram över tårna uppdelad så att det är en lång hörna på ena sidan, och en lite kortare på andra sida. Då är det ju givet att den långa sidan ska placeras över lilltån och inåt, eftersom en lång sida där kan sträcka sig över många tår som är på ungefär samma längd, och den korta sidan passar bättre över stortån då sömmen kan brytas direkt efter just den tån. Hade man placerat den korta sidan över lilltån och inåt, hade det blivit knöligt och klämt under skon. Det hade även kunnat se lite knasigt ut. Nu låter det kanske som att jag har stenkoll på hur man delar upp ett par sockar på två par fötter på bästa sätt, men ibland ska ju sock-tillverkarna, eller snarare de dyslektiska barnen i Indien, vara besvärliga. Jag har nämligen upptäckt, att ibland förekommer det att den långa sidan i sömmen har större avstånd till sockspetsen än den korta sidan. Precis som att det vore gjort med avsikt att göra plats för en lite längre tå där. Det här kan ju som förståligt göra vem som helt lite kluven och förvirrad klockan halv 6 på morgonen. Vad ska man gå efter då, bredden eller längden..? Om man ändå placerar den korta sidan över stortån så kommer det ju bildas en luftficka framför de lite kortare tårna, vilket är lika irriterande som en knöl däröver. Jag kanske kan leta fram någon gammal socketikett, kolla upp tillverkarna och ringa kundtjänst. Eller köpa ett helt nytt sortiment sockar och kolla noga efter hur de sitter ihop från början...
Oj, det blev inte ens piffikrydda på gurkan...


Peter LeMarc - Så gott att må gott igen

Jag vet inte vad jag ska säga. Det har blivit någon sorts standard på mina blogginlägg att alltid inleda med en bortförklaring om varför jag inte tagit mig samman och knåpat ihop ett inlägg på så lång tid. Jag tänker skippa det nu, jag har inga ursäkter kvar. Men då jag ser att andra, också lite mindre aktiva bloggare gett ut ett nytt inlägg kan jag ju inte göra annat än detsamma. Man kan ju inte vara sävligare än de sävligaste, så att säga.

Nåväl, ingen har väl lyckats undgå att det regnar ute? Eller att löven byter färg igen? Eller att rusningstrafiken tycks rusa som mest i skymningen? Löven hinner ju för fasen inte ens nå marken innan människor ska börja gnälla. Först är det för mörkt, eller för kallt, sedan trillar löven och gräset fryser och går av. Är det egentligen så jävla mycket att klaga på..? Det är väl liksom bara att leva med skiten, vi vet ju ändå att det är höst typ fyra månader om året.

Det är kanske lätt för mig att säga, som vistas utomhus minimalt mycket just vid denna tid. Jag går dryga 50 meter från dörren till bilen på morgonen. Då är det mörkt, så då ser man inte att det är höst ute. Sedan går jag 10 meter från bilen till busshållsplatsen. Jag behöver aldrig vänta på bussen, för jag ser när den kommer från bilen. Slutligen går jag kanske 100 meter från bussen till skolan. Den verkliga marschen kommer på eftermiddagen, då jag går dryga en kilometer till bussen. Om jag då inte tar bussen till busshållsplatsen, vilket faktiskt händer då det regnar, blåser, är kallt, om jag glömt jacka, om väskan är för tung, eller på grund av valfri annan anledning.

I veckan har mina körlektioner med Miki flutit på förhållandevis bra. Okej att det går lite knaggligt, en trottoarkant här, en cyklist där, och bilen jag färdas i på väg ditåt i en allt för hög hastighet. Hade inte Miki haft sin egen broms där, så hade någon varit död nu. Eller skadad eller bucklad. Jag tycker ju då detta är himla praktiskt, Miki funkar ju lite som en säkring. När jag ska ut på en väg, jag kan inte bestämma om jag hinner före bilen som kommer på vägen. Jag testar, istället för att fråga om jag hinner, så testar jag att köra. Går det så går det. Går det inte så bromsar Miki. Samma sak vad det gäller gående och cyklister. Ibland stannar dom ju, eller svänger åt ett annat håll. Jag kör alltid, även om de kommer mot övergångsstället, även om de är på väg ut i gatan. Stannar dom så funkar det ju fint. Stannar dom inte så bromsar Miki. Jag tror att körlärare är specialutbildade på att se om gångare eller cyklister ska stanna eller svänga när de kommer lunkandes ut i vägen, dom måste iallafall ha en speciell känsla för det där.

Detta funkar ju tyvärr bara med en körskolebil och en körlärare. Jag undrar om man kan köpa egna körlärare, ha dom jämte sig vart man än kör. En som kan bromsa åt mig då jag inte gör det. Undrar hur mycket Miki kostar... Man kanske skulle fråga, jag kan ju köpa en kombibil så kan han bo i bagageutrymmet när jag inte är ute på vägarna.

Skolan har rullat igång på riktigt, det är 23 dagar kvar i skolan kvar till höstlovet. Det är 34 dagar i skolan mellan höstlov och jullov. 25 dagar mellan jullovet och sportlovet. 44 dagar mellan sportlovet och påsklovet. 27 dagar mellan påsklovet och studenten. Man kan väl säga att jag har börjat så smått med nedräkningen. Jag undrar när jag kommer börja räkna timmarna, kanske någon gång efter sportlovet.

En vanlig skoldag ringer min väck...min mobil vid 05.30. Jo, jag har inte riktigt förstått hur min väckarklocka funkar, den har stått orörd sedan ett halvår och visar bara siffror upp till tolv. När jag vaknar på morgonen tar det inte så lång tid innan min tankeverksamhet har nått en maxpunkt. Jag vet inte om det har att göra med att jag har en relativt låg maxpunkt kanske. Men det första jag gör är väl att lugna mig från paniken som följer den ringande mobilen. Inte för att det är Mads Mikkelsens röst som väcker mig, utan för att jag ganska fort inser att jag om bara två och en halv timme kommer att befinna min på kommunens antagligen sjaskigaste utbildningsanstalt. Efter att fått tyst på mobilens ringande börjar den dagliga genomgången. Vad händer om jag ligger kvar, vad missar jag, kommer någon att märka det? Men framför allt, är det fullt möjligt att genomföra? Det skulle ta en halvtimme innan mamma kommit in och frågat om jag försovit mig. Om jag då svarat "nej, jag stannar bara hemma idag", hade jag varit tvungen att dra en rövarhistoria om illamående för att få mamma att gå igen. Henrik hade kanske ringt hem och frågat om jag var sjuk. Grynet hade ringt och frågat var fan jag höll hus. Jag hade antagligen missat lite lektioner i skolan. Om det finns en körlektion på schemat så hade jag blivit lite snuvad på den. Jag kommer alltid fram till samma sak. Nej, det går inte, detta håller inte i längden. Också får jag snällt pallra mig upp och styra mina steg mot kaffekokaren.

Aktiviteten i skolan ligger väl inte så vidrigt högt. Eller min aktivitet i skolan har väl alltid legat och krälat bland bottenslam i Östersjön. Dagarna går liksom framåt, timmarna flyter på då man går runt och inte riktigt vet vad man gör eller varför. Projekttider går åt som smör i solen och håltimmar är just hål. Det där projektarbetet ligger lite på is. Jag är med i det så estetiskt namngivna projektet bajs-projektet, och bildar tillsammans med Grynet bajs-gruppen. Just nu sitter vi i väntan på respons från vår vän och kontakt bajs-Boris.

Det som faktiskt kan ses som lite positivt med skolan nu är väl studentfesterna som väntar runt hörnet. Första festen är ikväll, om 6 timmar. Jag antar att en bild eller två kommer att komma upp här så småningom.

Eftersom det antagligen kommer att dröja innan nästa uppdatering på denna blogg så ger jag er en bild på min fysiklärare i stadig pose att hålla tillgodo med. (Det är inte jag som har tagit bilden...)

Opeth - In My Time of Need

Grattis Carro, du har nu bevisat att det faktiskt är möjligt. Trots vad alla regelrätta ambitiösa elever säger, det funkar att skriva ihop en 10-sidig jämförande uppsats om två böcker utan att ha slatt upp första sidan i någon av böckerna. Det enda man behöver göra är att vända på boken och hitta den guldgruva som finns i textform på baksidan. Sedan behövs en stor portion fantasi och lite tur, tur att man gissar rätt när man skriver och tur att inte läraren har läst böckerna. Som en hel del redan känner till så är det ju just den här uppsatsen som jagat mig sedan vårterminen i ettan. Men inte förens nu har Henrik börjat hota med at sänka mitt betyg. Och vad fan gör man liksom inte för ett ynka engelskabetyg som jag antagligen aldrig mer kommer ägna en blick åt efter studenten, ett betyg som inte kommer att göra övriga betyg bra, ett betyg som inte betyder mer än patetiska jävla bokstäver i ett löjligt papper som med linjer och formaliteter ska se så viktigt ut som möjligt bara för att man ska känna att man gjort något betydande, något av värde under dessa tre längsta, värsta jävla åren i livet.

Häromdagen följde jag skyltar på körlektionen. Det gick väl rätt så hyfsat, förutom att man fortfarande inte får köra på cykelvägar eller inte bara överskrida hastigheterna liiite bara på ställen där det faktiskt inte kan hända något särskilt, och kommentaren "men alla andra kör ju fortare än 50" inte är en godtagbar ursäkt.

Nåväl, när vi irrat runt i Halmstad fick jag plötsligt order om att "följa skyltarna mot flygplatsen". Ja, precis, ni tänker nog som jag tänkte just i det ögonblicket; "Äääh, va...?" "Följa skyltar mot vaddå för något..?" Min körlärare, alltid steget före kunde tydligen inte förstå vad det var jag tyckte var märkligt med det, men då jag tänkt i två sekunder kom jag fram till att det måste vara ett tappert försök till ett skämt. "Haha, näähä, det finns väl ingen flygplats här heller, Micki, nu luras du allt, din buse!"

Den här tryckande och tveksamma tystnaden som bara kan infinna sig i körskolebilar med en körlärare till höger om dig. Jo, det är sant, det finns en flygplats i Halmstad. Hur fasen skulle jag kunna veta det?! Det är väl ingen som använder den, syns den på kartan överhuvudtaget..?

Nu kommer vi till det lite tråkiga. Det har gnagt i fogarna sedan hösten började, men nu har bägaren runnit över, läget är ohållbart. Man kan kalla det en upplösning, en splittring, det slutgiltiga nederlaget för lag syd. Det är slut mellan oss. Folk lämnar oss för majoriteten, för att ägna sig åt lite allmänt rövslickeri, om uttrycket tillåts. Från ett starkt lag är vi nu ett team på två, men det är inte slut här. Nu är det strid, och alla medel tillåts.

Dom ska ner under våra fötter och stanna där.

Det var allt jag hade att dela med mig av från min vecka, jag hoppar över en ohygglig, mentalt påfrestande studenttävling och cirkulationsplats- träningen som ägde rum i veckan. Jag kan ju kort bara meddela att det inte är smart att på väg in i en rondell i 50km/h släppa ratten och fortsätta gasa med händerna för ansiktet desperat gnyende "Va, nej vad ska jag göra, eller neeeej jag kan inte!!" Men ingenting lossnade, vare sig mitt huvud eller mitt maginnehåll.

Jag gillar hösten, jag gillar mörkret och kylan med någon slags hatkärlek. Men något säger mig att denna höst kommer bli finare än någon annan höst någonsin varit tidigare.

Jag vill se frost ur varje sommardagg.

Jag vill se skymning mitt i rusningen.

Jag vill se vimlet byta ytterplagg.

Jag vill se löven byta färg igen.

Du säger att jag har en liten värld,

men den är större än begär.

Jag vilar under himmelen

i höst på min planet.

Jag sjunger för mig själv,

fastän jag vet

att sånt kan kallas ensamhet.

Nu sköljer luften över sommardamm.

Nu landar folk och allting återgår.

Nu går passionen och blir allvarsam,

om någon sådan ännu återstår.

Persiennerna dras ner,

det mörknar och jag ber:

Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.

En nattlig promenad

i en höstmörk stad;

jag kan inte önska mig nåt mer.

Du säger att jag har en liten värld.

Men den är snygg och full av flärd!

Lars Winnerbäck - Höst På Min Planet