carrooooo

Idag jobbade jag. Eller jobbade och jobbade, jag började ett och på schemat stod enbart en skrittur med en häst. Så där satt jag i sulkyn och solen i ansiktet och kände vinden mot min kind. Och tänkte att mitt jobb kan ha sina dagar, trots allt. När man kör häst, när man bara skrittar, lunkar runt en timme i skogen, då är en mobil med hyggliga högtalare och musik guld värt. Och i solen, i juli, i värmen, så kunde jag bara inte hjälpa det. Jag spelade Per Gessle, om och om, och om och om igen. Jag känner mig fortfarande skamsen då jag, instinktivt först ser mig omkring, sedan bläddrar fram de ganska exakt sju Gessle-låtar jag har på mobilen och låter de fina somriga tonerna förgylla min tid på jobbet från en jeansficka. Det känns pinsamt inför mig själv, jag skulle skämmas om någon såg mig och hörde. Men ändå kan jag inte låta bli att le åt de mästerliga texterna och de glänsande melodierna... Och fortsätta tro att detta bara är en fas som går över.

Jag ska till Rix fm ikväll. Jag vet inte varför, och jag ifrågasätter det inte heller. Det kan ju vara så att jag har blivit lite skadad av att radion som finns på jobbet vägrar spela annat än just Rix och P1. Klassisk musik i alla ära, men den matchvinnaren är faktiskt Markoolio och Idol-deltagare och vad det nu är de brukar spela. Till en början var jag lite tveksam mot kvällen, jag försökte tappert kontra med hotet om att ta med ett Ola-plakat och skriva OLA i pannan med kajal och rita hjärtan med läppstift på kinderna. Det funkade inte, det blev mer taget på allvar. Nu vet jag inte var jag står, men om det ikväll syns en stor skylt med texten "Do you feel like we feel" längst fram vid scenkanten, så kan det vara jag som är där och håller upp ena sidan.

Det är en väldig tur att man har vänner som är med och är hurtiga då man själv ligger på latsidan och är lite sådär ovanligt seg. I måndags väcktes jag av telefonen som ringde. Fan, det är chefen tänkte jag och låg demonstrativt kvar i sängen och muttrade de glåpord som man kommer på sådär direkt på morgonen. Två sekunder efter att telefonen tystnat började mobilen löpa amok på fönsterbrädan. "Jävla helvete också. Jag hatar chefen", var väl det jag hann tänka innan jag kom på att chefen inte har fått mitt nya nummer, av en anledning. Mödosamt släpade jag mig de knappa två meterna fram till mobilen för att sedan upptäcka att det var en klarvaken Line i andra änden. "Carro, det är sol ute, vi åker till stranden!!" Jag hann väl aldrig riktigt vakna innan jag la mig tillrätta i den mjuka sanden. Även här har man otroligt stor nytta av just en mobil med musik, gärna med inkopplade högtalare som kan sprida glädje på stranden. Dock var det ju inte alla som uppskattade de somriga toner som jag försökte spela. Nä, ingen Gessle där inte, det vart faktiskt så illa att "vad som helst bara inte Gessle" funkade. Då drog Carro till med sitt hemliga vapen, och till allas höga protester, till folks stora förvåning och förfäran, fick Carros anti-Gessle kompisar höra med högtalarna på högsta volym och en ensamt sjungande "du är såååå, YEAH YEAH WOW WOW". Frågan är ju nu då om jag får stå för musiken även i fortsättningen.

Veckan förövrigt har mestadels präglats av illamående och huvudvärk. En försenad förkylning smög sig på och gick verkligen inte obemärkt förbi. Att ligga och kallsvettas en hel natt inne på toaletten är ju inte precis något mot en utekväll. Men sjuk eller inte, jobbet finns kvar, det finns alltid skit att mocka, hur mycket än halsen smärtar eller huvudet dunkar. Och helgen är fylld med jobb på samma sätt som tepåsen i den nu tomma koppen framför mig är fylld med teblad. Eller inte helt fylld, bara botten, grunden är täckt av en brunsvart geggig sörja som man tar i ett snöra och slungar i soppåsen för att slippa ta i den. En sörja som tynger ner hela tepåsen till koppens botten bland ett kallnat och motbjudande te-slask.Och tomrummet ovanför den osmakliga geggan är nu obefintlig, då pappret har klistrats ihop och vägrar släppa taget och ge rum för lite luft, som löven klistras mot marken en regnig dag i oktober.

Florence Valentine - Pokerkväll i Vårbygård

Jag har mått bra ända sedan skolan slutade, faktiskt riktigt fint. Men så idag så kom det, det vita kuvertet med en blå kattegattstämpel i brevlådan. Man blir ju ledsen av att bara se sitt namn på samma kuvert. I alla fall så blev man ju direkt påmind om skolan, om att dessa dagar av frihet var begränsade och att man levde som en hög med skit på väg genom avloppen, hur man än vred och vände sig så skulle man ändå hamna hos Torsten på reningsverket. Med den tanken kommer en klump i halsen, småångesten kommer krypande, fastän det inte ens är juli. Hur kommer det då kännas sen..?! Jag kommer klättra på väggarna i augusti och ser jag ett löv falla från träden så kommer jag hoppa i Nissan.
Jag vill inte tillbaka, inte till de lärarna, inte till den klassen... Just det, lärarna.. Hur i helvete kan man få betyg i en kurs som man inte har avslutat?! Jag önskar ond bråd död åt en viss lärare (som jag önskat död och lidelse till så många gånger innan) "På da Vinci har vi det så bra, här kan vi läsa kurser i vår egen takt..." Kiss my ass Frank!! (eller nääh förresten..) Jag har fan inte sagt till min lärare att jag var klar med just den engelska-kursen, men innan man hunnit säga kolväte så är kursen betygsatt i tystnad. På davinci kan man inte läsa i sin egen takt, man blir däremot förvirrad och vet inte hur man läser eller vilken kurs man läser... Jag är arg, arg, arg... Jag hatar da Vinci, om jag hade kunnat så hade jag hoppat av fortare än kvickt! Jag ångrar mig bittert att jag inte gjorde så när jag väl hade chansen!

Tillbaka till betygsdokumentet i sig... Okej jag vet att jag inte är någon nv- elev och kommer aldrig att bli, jag vet att jag är snäppet, eller tvåhundra ljusår, sämre än de övriga, duktiga ambitiösa elever, men att få se det på papper svider ändå lite extra kan jag tala om.

Tiden på gymnasiet, så här långt, har avskräckt mig från att läsa vidare. Jag vill aldrig mer se en mattebok eller ens höra talas om att plugga. Jag kommer ändå aldrig klara en högskoleutbildning, jag kommer bli hon som aldrig klarade en tenta, eller bli bannlyst över hela landet för att ha fuskat på proven... Jag vet att jag är jävligt fel ute vad det gäller val av gymnasielinje. Jag kommer sitta i kassan på hemköp resten av mitt liv, eller kanske mocka skit tills jag är trettio och sedan bli förtidspensionerad, eller kanske gifta mig rikt för att sedan kallblodigt mörda in man..? Se där, det finns andra alternativ...

Nu kommer solen fram också, helvete...någon borde kunna straffas för det...

36 Crazyfists - I'll Go Until My Heart Stops

I veckan ringde telefonen och som vanligt i hopp om att det skulle vara någon med roliga nyheter eller något var det jag som lade band på telefonen. Det visade sig vara en it-kille som hade glada nyheter om vår dator. Samtalet lät ungefär såhär:

It-snubbe - Hej! Eran dator är reparerad och klar att hämtas.

Jag - Finns minnet kvar?!

It-snubbe - Nääh, allt som fanns på den är raderat? men den funkar.. (Optimistjävel)

Jag(ledsen) - Jaha...

It-snubben - Men ni kan komma och hämta den nu.

*Om någon har missat det så har mina föräldrar pyst iväg till vårt pölseälskande grannland och lämnat mig hemma. Alltså, ingen som kan hämta datorn.

Jag - Men kan ni inte köra och lämna datorn, ni kunde ju för sjutton hämta den..? (här blev jag desperat) -Ni kan få kaffe...

It-snubben (som verkar gilla kaffe) - Joo, kan vi vä... eller, jag ser här att ni bor i... Slättåkra..?

Jag - Ähum, jo..?

It- snubben - Jag tror inte att vi har möjlighet att köra ut datorn så långt...

Jag - Die Motherfucker DIE!!!!

Eller nej , det sa jag aldrig...

Jag - Inte ens om vi har kanelbullar till kaffet...?

Han verkade tydligen inte gilla kanelbullar. Han kanske var allergisk.

Men så kom jag att tänka på (redan!) att vi har ju faktiskt en dator till... Smart Carro, ibland blir jag rädd för mig själv.

Återigen blev det en mycket lyckad midsommar i väldigt goda vänners lag. Jag orkar (eller kan?) inte återberätta kvällen, så jag låter några bilder tala för sig självs. Dessutom ser det ju faktiskt lite trist ut på min blogg då jag bestämt mig för att ha en bildlös sådan, men nu gör jag faktiskt ett undantag. För att alla ska trivas på min blogg, och inte knna obehag, har jag rensat bort en hel del bilder. Lägg även märke till kvällens ledord; varannan potatis.

"Vill någon leka kolväte med mig..?" Finns det förresten en anledning att den frasen hamnade på just min tröja..?

Det finns även en film från kvällen, en film som jag borde be om ursäkt för... Det blev en sådan där film där jag inte visste att jag hade tryckt på spela-in då jag och några andra befann oss framför kameran och tja, sånt kan bara bli hemskt.
Jag har försökt placera bilderna i rätt ordning...

         
Lägg märke till vem     Lekledarnas entré...                              Alla ville paxa skåne akvavit...=P
som har guldkronan....

       
                            Här komer potatisen fram...        ...och vi gillar dom.... 


       
Någon börjar bli dragen                The hostess dagen efter...

Sommarlovets start förövrigt har varit lagom lugn, kanske lite för mycket jobb och bestämt för mycket regn. Jag tänker inte tråka ut eventuella läsare med att berätta om mitt inte så väldigt intressanta jobb, då det inte finns så mycket att berätta om det. Förra året fick jag ett lass skit över mig, det är väl det roligaste jag kan dela med mig av vad det gäller jobbet. Bloggämnen är förövrigt som myggor på sommaren. Då man som mest bara vill skriva tills bokstäverna på tangentbordet blir så utnötta att man inte kan se skillnad på tangenterna och på så vis göra det omöjligt för mamma att kunna skiva utan härledning av de vita ditmålade bokstäverna och få datorn för sig själv i fortsättningen, eller då man är sådär riktigt förbannad på något och känner att någon måste straffas och man måste göra det själv. Den den känslan av att vilja ha ihjäl något, eller bara misshandla någon. Då finns dom inte där, när man har behov av att döda, skada en mygga som tvunget ska stickas. Då finns det inget att skriva om.
Jag var hos synsam igår. Det var som vanligt ett traumatiskt optikerbesök. Jag hatar att bli petad i ögonen. Jag minns mitt första besök på detta ställe. Jag hade tagit min flykt in på toaletten innan undersökningen, då jag till min fasa såg att det rådde brist på toapapper i det lilla skrymslet. Det enda jag fick syn på var en liten skylt på väggen framför mig "Smile, you're on candid camera". Just då var det lilla skämtet inte så uppskattat från min sida.

Jag har käkat morötter som en galning den senaste veckan, man ska ju tydligen få bättre syn av morötter. Det var dock ingenting som jag märkte av efter tre påsar och mycket gnagande. När jag väl anlände blev jag erbjuden kaffe. Jag började genast ana ugglor i mossen. Sedan när bjuder dom sina kunder på kaffe liksom..? När jag sedan fick syn på godisskålen som fanns på bordet var det inget som hindrade den röst inom mig som skrek "choklad, choklad!". och jag slängde raskt in en bit i hopp om att tillfredställa mitt godissug, men icke. En plastig lakritsbit var det som nu låg på min tunga. Den äckligaste sortens lakrits dessutom. Det börjar ju bra när man ser fel på choklad och lakrits. Jag var tvungen att spotta ut den, jag var bara tvungen. I soffan mittemot satt en äldre dam, i soffan till höger en kille, något äldre än mig. Men inte fan fanns det någon papperskorg i sikte. Däremot fanns det en plastblomma i en kruka på bordet. Med lite stenar och sånt runt den plastiga stammen. Det är ju tillåtet på filmer! Jag placerade i alla fall omsorgsfullt den äckliga godisen i krukan och den smälte faktiskt in rätt bra, om jag får säga det själv. Jag kände hur de övriga väntande sneglade misstänkt på mig och jag funderade lite på om jag skulle förklara att den var äcklig, men jag lät bli. Istället tog jag en ny, och granskade den väl innan jag satte i mig den. Väntetiden blev som alltid rätt lång, och det var långt efter frukosten, så jag tvekade inte att fortsätta äta från skålen. Men efter ett tag blev jag faktiskt rätt mätt, och jeansen jag hade på mig påminde sig om att de var nytvättade när jag drog på dom för bara timmar sedan. Eftersom ingen optiker syntes till tog jag mig friheten att knäppa upp knappen. Man känner sig ju så hemma i den röda soffan, med kaffe och en godisskål framför tv:n. I alla fall så lyckades jag ju då glömma min uppknäppta knapp tills det var dags för undersökningen. Jag reste mig obehindrat och smilade inställsamt mot optikern, en kille med de tjockaste glasögon jag sett på länge och som dessutom skelade en aning. Bara det är ju lite avskräckande. Men genom de tjocka glasen kunde man inte undgå att se att han upptäckt mina uppknäppta byxor. Bara för att knappen var uppknäppt hade tydligen gylfen på byxorna bestämt sig för att kasa ner också. Vad gör man liksom, vad säger man.? Det blev något i stil med "Hoppsan hejsan, jag åt nog lite för mycket..." I en värld där det inte finns mycket att skatta åt får man väl skratta åt sig själv...


Niccokick - I drink to get thrilled

Yvonne - Drifter
(Detta underbara soundtrack finns inte på hela internet, men jag uppmanar ändå alla att lyssna på den.)

 Gårdagens arbetsdag var en av de längsta och stressigaste på länge. Finns det ingen lag mot att arbeta 18 timmar i sträck..? Eller tja, 18 timmar minus två x två timmar i bil då. Det vankades travtävlingar i Vaggeryd igår, och vem fick äran att följa med chefen på dom? Naturligtvis jag. Det kunde väl inte vara så farligt tänkte jag först, men det jag innan jag insåg att arbetet som var tänkt till oss två var nog åt fyra pers, och att min chef dessutom verkar helt sakna ämnesomsättning. Mat var underprioriterat, kaffe drack vi dock litervis med i bilen, utan en tanke på att från den stund jag klev ur bilen och satte min fot på den kyliga travbanan fanns det inte två sekunder lediga för toabesök. Som förståligt så kan detta inte ha varit hälsosamt alls. Något annat som definitivt inte var hälsosamt var laxen som jag tvunget skulle stoppa i mig igår. Jag som inte ätit fisk på år har länge tänkt att det hade ju varit en bra sak att göra, fisk är ju faktiskt nyttigt, och något måste man ju äta. Dessutom sägs det ju att man blir smart av fisk, så då skulle nog jag behöva just fisk stora mängder..  Det visade sig dock dagen efter, då jag vaknade en timme innan jag skulle jobba med magsmärtor och kraftigt illamående att jag måste ha utvecklat någon slags allergi mot just fisk. Eller mot kanske lax. Men en sak är i alla fall säker, aldrig mer lax för min del...

 Jag vill bara inflika att just här så blev skärmen framför mig svart, musiken tystnade och tv:n slocknade i bakgrunden. Eftersom det var nästintill vindstilla och fint väder kunde detta inte vara en godtagbar orsak till strömavbrott. När jag då ser mig över axeln, ut genom fönstret mot ett av våra gamla plommonträd ser jag pappsen i det höga gräset med en röjsåg i högsta hugg.

 Jag har fortfarande inte fått svar på min undran över alla de röda kors som är strategiskt utplacerade längs med vägen. Ibland står de själva i något dike, ibland står de uppemot 5-6 stycken i en hop och grupperar sig hotfullt när man passerar i bilen. Någon måste ju ha satt upp dom, och förhoppningsvis också för ett syfte. Kanske är det djurens rätt- aktivister som har varit ute och plockat på- och överkörda djur utmed vägen och markerat med röda kors för att uppmärksamma folk att i den här svängen kördes fem små krabater över förra året..? Eller är det någon ny sekt som inte får plats eller inte vill utnyttja landets kyrkogårdar, utan ser det fina i att vila i frid utmed landsvägen under ett rödmålat träkors..?

Underbart trallvänlig allsångs-sång med helt lysande text...

Jag försökte, jag försökte verkligen, men det räckte inte. Tillslut tog det slut, min hjärnkapacitet svek och jag såg mitt mattebetyg sjunka som till den regnblöta asfalten utanför klassrumsfönstret. Och det enda som fanns i mitt huvud under de tre timmar som jag satt i klassrummet var förväntningar om sommar och sommarkvällar, och allt annat utom matte. Och inte gick det bättre i tisdags. Men tyskbetyget har ju legat och skavt mot den hårda asfalten ett tag nu, så det förvånar mig inte, bara sänker min självkänsla en aning. Det som faktiskt har gått över förväntan denna vecka var premiären av vår pjäs. Efter en tuff helg, då vi fortfarande inte spelat igenom hela felfritt en enda gång slängde vi oss upp på scenen och stod öga mot öga med publiken och vårt slutgiltiga prov där vi var tvungna att ha 100 procent rätt. Även om vi inte hade alla rätt, så tror jag att vi lyckades dölja det rätt väl, och om inte så hade vi i alla fall jäkligt roligt åt oss själva. Det var väl inte helt oväntat, men man blir ändå rätt förvånad när någon mitt i en scen börjar prata om något helt annat än vad som var meningen. Nu är ju läget så att Robert är lite förvirrad sen innan, så vi övriga kunde ju bara sitta där och lyssna medan han svävade ut och pratade på om sina katter. Lite samma sak hände väl på föreställningen idag, och nu såhär efter dessa föreställningar tror jag bestämt att vår dramagrupps nya motto borde vara något i stil med "Just smile and wave boys, just smile and wave..."

De flesta som har sett mig i korridoren eller på bussen hem denna vecka har kommenterat min handfallna och slitna uppsyn. Och ja, efter en helg med massa drama, pluggande till två nationella prov och alltför lite sömn så har man all rätt att vara lite småseg. Inte nog med det, jag tror bestämt att jag sträckte allt för många leder under vårt yogapass på idrottslektionen i måndags. Jag måste bara få säga att yoga är en hel vetenskap. Och nästintill omöjligt att utföra. I alla fall om man som jag har ett lite bristande balanssinne. Det var inte bara en gång som en solhälsning eller någon annan märklig rörelse blev avbruten av en kraftig duns följt av jag liggandes på golvet till andras roade skratt.

Inte nog med tröttheten, jag har även känt av lite förkylningssymptom denna vecka. Men eftersom det inte hinns med att vara sjuk, så får man väl bombardera symptomen med panodil och fortsätta tampas med skolverksamheten mot alla odds. Imorse vakande jag med dundrande huvudvärk. Och igår hade jag faktiskt lite ont i halsen. Men den smärtande halsen kan i och för sig ha att göra med mitt försök att suga ut trälim ur en flaska. Jag, händig som jag är, skulle laga en köksstol med trälim. Borrar och spikar kändes lite för långt borta för att jag skulle våga ge mig på det, men lim kunde jag nog hantera. Men så var problemet som så att det var väldigt lite lim kvar i flaskan, så lite att man inte kunde pressa ut det, men det fanns där långt inne i flaskan. Så då tänkte jag på sugkraften. Jo, men alla som någon gång varit femton har väl med hjälp av en slang och sugkraft tömt sin pappas motorsåg på bensin, bara för att kunna köra med moppen. Så jag försökte helt enkelt suga ut limmet ur limflaskan. Ja, det var väl korkat, kan jag erkänna nu i efterhand. Jag fick ut limmet i alla fall. Och en stickande känsla i hela halsen från luften som kom från flaskan. Nästa gång kör jag på borren, det är nog inte så hälsosamt att inhalera lim.

R.E.M - Losing My Religion (Live, det måste vara en liveversion)

Denna helg stavas som det låter; katastrof. Inte nog med att jag har varit tvungen att tillbringa dagarna i skolan, det har varit på tok för långa dagar. Men varför skulle vi klaga på att ha över 10 timmars drama en helg, när judarna grävde tunnlar ut från koncentrationslägren var det ingen som tog upp arbetstider. Dramarepetitionerna i skolan kan bäst beskrivas som Uffe beskrev dom idag; "som en bil, där ingenting funkar. Plåtarna hänger och släpar utmed sidorna. Vindrutetorkaren slår av och på som den vill, men funkar aldrig när det regnar. Någon har tankat bensintanken full med fotogen". Eller kott och gott som "dagen så saxofonisten tagit med sig en bas".

Två nationella prov väntar nästa vecka. Ett smaskigt tyska prov på tisdag samt det väntade matteprovet. Efter flertalet privatgenomgångar av tyska skulle man ju kunna tänka att jag faktiskt skulle kunna tänkas klara av det här, och som min tyskalärare så fint uttryckte det så ska ju jag vara en språkmänniska. Jo, visst det fanns ju en tid då jag faktiskt läste tre språk som tillval och tyckte det var kul, men så kom övriga ämnen i vägen och jag hoppade av det ena språket efter det andra. När jag tänker efter är nog språk något av det få ämnen som jag faktiskt tyckt var roligt, trots att jag nu valt bort alla.

Matteprovet på onsdag, skulle jag ha pluggat till, borde jag ha pluggat till. Och jag har försökt, det har jag faktiskt. Men varje gång jag sitter med matteboken framför mig och stirrar mig blind på talen som aldrig tycks stå där dom ska är det bara min frustration som tycks tillta. Frustrationen över att jag jämt ska vara så dålig på allt, bland annat matte. Men det är omöjligt att yttra sig om det högt, eftersom det då kommer motargument som "ähh, så dålig är du säkert inte". Men jag om någon borde väl ändå veta hur kass jag är själv. Och jag kan tala om för dom som inte känner sig särskilt dålig på något, att det är jävlig jobbigt att höra "du kan säkert, om du bara vill"... Men om man vet, om man är helt säker på att man verkligen inte fattar någonting, hur i helvete gör man då..?

Jag har gett upp. Matte är ju logiskt, det är bara att tänka logiskt. Gå på känsla liksom. En känsla som jag aldrig har upplevt och troligen aldrig kommer att göra heller. Men så finns de alltid några irriterande jävlar som tvunget ska påpeka att det finns dom som har de värre. Men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i dom. Jag kanske är egoistisk av mig, men jag skiter faktiskt fullständigt i de svältande barnen i Afrika eller de ihjälgasade judarna. I min världsbild är det mest synd om mig, för innerst inne så bryr jag mig faktisk bara om mig själv, och sen kan man få tycka vad man vill om det.

Helgen i övrigt har också varit ganska kass. Efter att ha vistats så sjukt länge i skolan, och alla bussresor däremellan så finns inte energi till något socialt umgänge, festande eller någonting över huvudtaget. Jag är trött. Inte trött så att jag vill gå och sova. Det kan jag ändå inte i mitt 40-gradigta rum när sängen är full med myror. Allt som snurrar runt i mitt huvud är allt som jag inte gjort, allt som jag borde göra och allt som jag glömt. Som om kalendern som jag har inpräntad i huvudet har utsatts för storm och alla sidor har hamnat upp och ner och huller om buller. Lite organisation här i livet hade inte varit fel, men sånt finns det inte tid till.

Jag antar att jag har fått nog, att det är här jag sätter ner foten. Men vad gör det? Som att försöka sätta ner foten och stoppa det skenande tåget. Foten kommer bara fastna i rälsen och benet gå av.

Första maj får man lov att må dåligt. Första maj har man anledning att må hur kasst som helst och det är den perfekta dagen att inte göra någonting på. Första maj är anledningen till att inte plugga kemi. Första maj är dagen då det får vara jobbigt att bara ligga i tv-soffan. Men första maj är INTE dagen då man får spy i min pappas bil...
Jag tycker att det borde finnas fler sådana här dagar. Dagen-efter-valborg-dagar. Då måste det ju givetvis finnas fler valborg, vilken är en förträfflig god idé av den som kom på just denna dag.

Eftersom min hjärnkapacitet idag ligger lite under det normala har jag svårt att komma på något värt att skriva om, så jag skriver helt enkelt om mitt förra inlägg där det har dykt upp lite reaktioner. Jag måste först påpeka att det säkerligen finns många, många människor därute som liksom jag också hyser avsky mot glass, dom har bara inte vågat komma ut med det ännu. Men visst har jag känt dom dagarna då det är lite för varmt för att kallas svensk sommar, då hettan nästan blir olidlig (med Peter Harrysson-uttal), men även då tar jag avstånd från glass. Om det är svinvarmt, då vill man väl inte ha gräddig, grötig, trögflytande glass, som man ändå bara blir mer törstig av..? Vatten, vatten är det enda som hjälper en varm sommardag. Och det dricks naturligtvis väl kylt. Men just nu, när det än så länge bara är vår, och inte sommarvärme, tycker jag att det är skamligt att motarbeta värmen genom att sätta i sig glass efter glass istället för att vara glad och nöjd med den lilla värmen vi faktiskt får, och sen när det väl blir så olidligt (med samma uttal som innan) varmt så kan det väl diskuteras, i alla fall med isglass, som man inte behöver dricka litervis med vatten efter. Man blir svinigt törstig av glass, och det är nog meningen, varför annars har något ljushuvud bestämt sig för att placera choklad längst ner i de allra flesta glasstrutar? Idiotiskt! Glass är idioti!


Och vad det beträffar kaffe, som någon bara hade mage att jämföra med glass... Kaffe dricks alltid varmt! Kaffe är heligt, man rör inte kaffet! Och man kan INTE jämföra kaffe med glass! Kaffe dricks alltid, alltid varmt. Det påverkas inte av vädret, det kan inte påverkas av någonting. Kaffe är oantastligt!


Varför finns det så många jullåtar, men inga påsklåtar..? Eller finns det det, har jag bara inte upptäckt dessa än..?


Hello Saferide - I thought you said summer is going to take the pain away
En röst som gjord för just en första maj...


Smashing Pumpkins - Landslide, Perfect, Tonight tonight, Eye (alla i akustiska versioner)
Enligt min mening borde Smashing Pumpkins endast ägna sig åt akustisk musik

Det känns väl inte som att jag har haft något värt att dela med mig av här på sistone, i alla fall inte utan risk för att tråka ut mina trogna (och mindre trogna) läsare. Men något från det snart avslutade påsklovet ska jag nog kunna pressa fram. Det sista lovet i tvåan för min del förövrigt. Mitt näst sista påsklov. Det enda som känns sorgligt med det, är att det inte är det sista. Jag har tillbringat en hel del av min lediga tid på jobbet, om det då kan kallas ledig tid. Men det har faktiskt varit rätt skönt att jobba på lovet, bortsett från tidiga gryningar. Man kan sänka tankeverksamheten till en ohyggligt behaglig nivå, samtidigt som man utför ett för det mesta slappt arbete med solen i ögonen. Och dessutom gör man något nyttigt, och behöver då inte känna sig skyldig för att man typ inte pluggar. Häromdan fick jag även en ny arbetskamrat, trevligt! Under förmiddagsfikan, den klockan 10, fikorna före är morgonfika, och elvafikan är innanlunchfika, frågade min nyinvärvda jobbarkompis samtidigt som hon lite osmidigt pressade ner fem skivor i rosten även om den bara är gjord för fyra, som nya jobbarkarmrater artigt brukar fråga; "Vilket år går du..?" Ett lite nedstämt svar från mig; "tvåan..". För att inte konversationen ska dö ut samtidigt som båda väntade på att osten ska bli ledig så kommer ju alltid följdfrågan "Jaha, vilken linje går du då?" Ostskivan som jag just hyvlade i det ögonblicket blev an någon anledning mycket tjockare på ena sidan. ? "Natur". Sen blir det intressant, även för jobbarkompisen som nyfiket frågar, samtidigt som hon förtvivlat nästan klämmer sönder apelsinmarmeladsförpackningen i hopp om att den inte ska vara helt slut "jaha, då tycker du om att plugga eller..?" Jo, det fanns lite, lite kvar. Tycker om att plugga..? Eh, måste man göra det för att gå natur eller..? Ett litet skratt och med de flesta tankarna på vilken marmelad jag skulle välja fick "Öh, nääh" bli mitt svar, och björnbärsmarmeladen mitt val. Jobbarkompisen drar nu egna konklusioner medans kaffet svalnar och försöker avrunda med slutsatsen "Men du är bra på att plugga då..?" Ännu ett litet, nu även osäkert skratt följt av ett "öh, nääh.." från min sida. Jobbarkompisen ser lite förvirrad ut, säger ingenting, kollar ner i bordet och sträcker sig efter den sista rostmackan som jag hoppats skulle bli min.

Påskhelgen som var här var även den mycket trevlig och solig, framför allt solig. Jag tycker om påsken. Den är lagom lång och behöver inte dras igång månader innan själva påskafton i jämförelse med julen. Julen gör sig bäst på film och funkar nog inte riktigt som den ska i liveversioner. Men påsk ser man inte så ofta i filmer, det är däremot en riktig livehögtid som är värd lite extra uppmärksamhet. Bara midsommaren kan väl slå påsken, midsommaren som både är lysande på film (Sunes Sommar, jag säger bara Sunes Sommar...) och helt briljant under rätt förutsättningar i det gröna gräset, eller nere vid sjön, eller hur man nu kan tänkas fira högtiden i fråga.

Imorgon kväll blir det ett kärt återseende med den kära lilla äckliga sjön! En brasa, vänner, lite käk och dricka, musik... Mmm, sommar... Det nalkas även årets första dopp, det må vara svinkallt, men ner i vattnet ska vi, eller jag, om jag så ska bli själv i det här... Vilket inte är helt omöjligt när jag tänker efter...

Efter att ha hoppat över en för mig välbehövlig mattestuga, kunde jag idag fara hemåt redan vid tretiden. Jag blev mot min vilja återigen tvingad att övningsköra hem. Då vi passerade det sista skogsbrynet och kom in i vårt lilla samhälle kunde vi genast känna en lite märklig doft tränga in genom bilens fläktar. Ett förgäves försök att hissa ner fönstren gjorde bara saken värre. Dunk, bomp, hopp, hopp. Vägen var ojämn och täckt av brunsvarta fläckar.
Ja just det ja, dom har ju gödslat igen... Livet på landet...

Förövrigt så gick dagens körning relativt bra. Jag lyckades starta bilen utan problem, det är en bedrift bara det. Däremot är det ju det här hastighetsproblemet. Varför kan man bara inte få köra i vilken hastighet man vill..? Jag kör max 40 på 70-vägar. Och 30 på 50 vägar. Det går ju så himla fort annars. Pappa tjatar konstant på mig att jag måste gasa, och varje gång bildas en enorm bilkö bakom vår bil. Men jag trivs kanske med att köra lite långsammare. Jag tycker faktiskt att jag kör förståndigt. Man ska ju faktiskt inte stressa på vägarna. Även om bilen kanske sniglar fram på vägarna. Jag kommer bli en sån där söndagskörare som alla irriterar sig på och som bara är i vägen, men någon måste ju vara det med...

Igårmorse på väg till bussen diskuterades det på p3 om huruvida man kan köpa/sälja snooze:ar då man ligger och drar sig kvar i sängen på morgonkvisten. För det första skulle jag vilja säga att det måste ju heta att man köper snooze:arna, eftersom man sedan säljer andra saker som kaffet eller duschen. Imorse köpte jag tre snooze:ar. Eller den första tog jag, men det gör jag varje morgon. Så när väckarklockan ringde andra gången började tankeverksamheten gå på högvarv. Vad skulle jag nu slå till med för att förtjäna denna snooze:en med? Det blev dagens klädval. Jag bestämde mig för att ta det som hängde närmas till hands mot att få en snooze till. Fem minuter senare ringde klockan igen och återigen började tankeverksamheten flöda. (Detta måste förresten vara ett utmärkt sätt att starta upp hjärnan efter en natts sömn.) Det tog inte lång tid att besluta att det var linserna som skulle säljas härnäst. Och därmed hade jag en snooze till. Fjärde gången fanns det inte mycket kvar att utbjuda, kaffet och rostemackorna är ju osäljbara. Så då var det bara att släpa sig upp. Ett problem med den här köp-och-sälj marknaden är hur man värderar de saker man säljer. Om klädvalet skulle ta 10 minuter (nu gör det inte det för mig), får man då två snooze:ar? Och hela linsproceduren kan väl ta max 3 minuter om linserna krånglar, så då måste jag ju nästan ha något annat som tar 2 minuter för att kunna köpa en snooze på 5 minuter. Detta är bestämt någonting som jag kommer fundera vidare på, men eftersom jag inte vill bli tvungen att köpa alltför många snooze:ar imorgon så blir jag nog tvungen att fundera vidare någon annan gång.