En bit Liv på Papper...och en bra film
Jag förstår mig inte på konsten med att skriva ibland. Ibland kan jag skriva som en oljad laserskrivare som löper amok, när jag skriver om saker som engagerar mig speciellt mycket, saker jag brinner för. Argumenterande texter om miljö eller politiska frågor kan verkligen få mig att gå lös på tangentbordet, och text flyter fram som ur en spräckt schampoflaska. Men ibland, när allt står lika stilla som mitt ergonomiprojekt gör just nu, känns det som om det finns någonting som kommer mellan mig och tangentbordet.
Som i uppsatsskrivningen på de nationella proven, där man varje gång finner fullständigt uttjatade och de mest torra ämnena man kan tänka sig. Det brukar sluta med att jag i brist på fantasi istället delar med mig av en historia ur mitt eget liv, att jag klottrar ner en bit av mig själv på papperna. En del som jag helst hade behållit för mig själv. Någonting som jag ångrar så fort jag slängt fram provpapprena på lärarens bord, jag vill mest bara gräva ner mig med tanke på att läraren faktiskt ska läsa och betygsätta min uppsats, med tanke på att någon överhuvudtaget ska läsa vad jag just skrivit. För när jag väl är igång och när pennan glöder som mest mot mitt papper så tänker jag inte på att jag faktiskt ska lämna över denna historia ur mitt liv i någon annans händer. Att jag och min engelska lärare faktiskt ska sätta oss ner och diskutera rätt och fel i min uppsats. Ibland vill jag bara säga nej, jag vägrar lämna in detta, och jag kan se framför mig hur jag sliter tillbaka papperna med de feta bokstäverna ”national test- writing” från Henrik och i panik slänger jag mig över bänkar och klasskamrater med min kära uppsats i famnen, för att sedan kuta i vildaste panik davinci korridoren fram tills jag kommer ut från skolans värld, åtminstone för stunden.
Men jag antar att det är så skickliga skribenter gör, delar med sig av sina egna historier och minnen från sitt eget liv. Som att hyvla en ostskiva av en ost. Man hyvlar skiva efter skiva, men vad händer när man kommer ner till den lite hårdare delen av osten, den som inte smakar lika bra som den övriga, när man helt enkelt inte har mer kvar att dela med sig av...
“The sky is not the limit I know
´Cause I feel higher today”
- musik som ger lyckorus...
På sistone har jag känt mig lite allmänt nere, nertryckt av de tunga molnen som klär himlen över oss, och nedstämd av det mörker som numera omger oss. Jag har känt mig lite som en dator, inte som en sådan som har svaren på allt eller en sån där snabbtänkt sak, utan mer som en som har häng sig. Kraschat och slutat fungera, när bilden på skärmen stannat och hur mycket man än klickar på allt möjligt, knapprar för fullt på tangentbordet, så är det fortfarande samma trista gråa bild som pryder skärmen. Men så till slut tog jag mig i kragen och tryckte ctrl, alt, delete, och tänkte att nu jävlar så får jag ju skärpa mig, ta tag i saker och sluta beklaga mig, utan fokusera på lösningarna istället för problemen. =) Det verkade som om min positiva inställning verkade funka, och som i en dröm flöt både fysiklektionen och matten på i rasande tempo, jag ville nästan inte att det skulle sluta! (Kan jag ha blivit sjuk, tro?) När jag och Tilda sedan vandrade mot bussen i det fallande mörkret, var det inte längre i en mörk och kall årstid, utan i mild vinterkyla och i ett dämpat ljus som skänkte stämning åt min sjuttonde sjätte december som nu lider mot sitt slut.
Lite trist är det dock att inte ha någon träning på två veckor på grund av lokalbyte, och ut och springa har jag gett upp försöken med. Dels för att det är så mörkt att jag knappt ser vägen och hamnar ständigt i något dike längs vägen, och dels för de många vildsvin som befinner sig häromkring. Jag har fortfarande men från mitt första möte med en nästan hel vildsvinsfamilj då jag i söndags var ute på en skogstur.
Igårkväll var båda mina päron spårlöst försvunna hela kvällen, och jag var lämnad ensam kvar hemma i huset. Regnet och blåsten härjade utanför fönstren, och efter att jag bläddrat igenom samtliga tv- tablåer och insett att det inte fanns något värt att ägna sin tid på, bestämde jag mig för att leta fram en bra film och bara sitta i soffan och lata mig hela kvällen. Onsdagar brukar annars för mig betyda stress och jäkt, då jag slutar sent i skolan och måste sedan hem och tillbaka in till stan på tre timmar, vilket för mig är väldigt hektiskt. Så min jakt efter en film värd att offra sin onsdagskväll på tog vid. Vanligtvis när det vankas filmkvällar med vänner och bekanta, brukar mitt val av film alltid vara det som röstas ner först av alla övriga inblandade, så igår tänkte jag ta tillfället i akt och rota fram en film som föll mig i smaken, dvs. ingen komedi eller fantasy, utan, filmer som skildrar äkta verklighet så som vi ser den, filmer om verkliga människor, som någon stark drama som berör en något speciellt. Som filmer av Lukas Moodysson eller Josef Fares, deras filmer bygger på så mycket verklighet och känsla, utan retuschering och utan den rosenröda kameralinsen.
Långt ner i en låda fastnade jag för titeln på en film, ”Jag är inte rädd”, av den italienska regissören Gabriele Salvatores. Omslaget visade en italiensk pojke på ett fält mitt i den stekheta sommarvärmen och utan att orka läsa igenom texten på baksidan, skickade jag in den i dvd spelaren och satte mig tillrätta i soffan med godisskålen i högsta hugg. Jag blev lite tveksam mot filmen då jag upptäckte att det endast talades italienska; det känns som att replikerna försvinner lite om man inte förstår var känslan i meningarna ligger. Men bara efter fem minuter av filmen var jag fast. Musiken, de målande bilderna och en lysande insats av huvudrollsinnehavaren, Giuseppe Cristiano, var lika förtrollande som ingresserna till filmer som Sound of music och Sagan om ringen, även om detta inte var någon fantasy eller praktfull musikal.
Filmen handlar om den nioåriga pojken Michele som en dag finner en grop under ett stort plåtlock ute på ett fält. I gropen sitter en jämnårig blond, blåögd pojke som till en början skrämmer Michele, men med tiden byggs en overklig och underlig vänskap upp, som är svår att sätta fingret på.
Filmen är otrolig fin och är värd att ses om och om igen. Målande bilder av barn som leker roliga och grymma lekar, en ensam pojke som cyklar en dammig grusväg fram och två helt olika nioåriga pojkars ord- och bildlösa kommunikation är så vackra att man bara ryser. Och mot slutet satt jag där, blickstilla i soffan med en klump i halsen och vågade knappt andas. Totalt uppslukad och överlämnad åt filmen, lämnade jag för tillfället allt och var helt inne i filmens värld, då allt stod på spel, det gällde liv och död, jordens undergång, då Michelle träffades av ett gevärskott och låg till synes livlös i sin faders armar. Allt runtomkring mig var som bortblåst och allt jag glömde allt som har med skola, läxor och julen att göra, och levde där och då inne i filmen, med lite samma känsla som man kan få av att lyssna på livemusik med Bon Jovi. =)
Till sist vill jag uppmana alla att ta sig tid att titta på denna underbara film om grym verklighet, vänskap, och känsla!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hur kommer det sig att du skriver så otroligt träffande? Kommer inte på några bra ord för att förklara det, men man får någon speciell känsla av att läsa din blogg. På nåt vis. :)
Om filmen är lika bra som livemusik med Bon Jovi, så måste den vara värd att se! Den är inte tillgänglig för utlåning? :)
Postat av: Viktor
Kan bara hålla med Markus, han har faktiskt helt rätt angående din blogg.
Att ämnena till de nationella proven är en historia för sig är sedan länge känt, att behöva trycka fram åsikter och tankar kring ett ämne man inte bryr sig om är väl sådär...
Men var sjutton bor du egentligen om det tar tre timmar till stan tur och retur, man behöver vara rädd för vildsvin om man springer i skogen och det är kolmörkt bara för att solen gått ned..?
Trackback
