En superhjälte för motivationslösa jag
Jag kollade just på bolibompa. Jag vet inte riktigt varför, som så många andra gånger förr, så satt jag och zappade runt i jakt på någonting som var mer värt att ägna sin tid på än tyska adjektiv. Det var någonting som fick mig att stanna upp och sänka fjärrkontrollen en aning då den bekanta bolibompastudion syntes i rutan. Jag har aldrig direkt följt bolibompa någon gång, inte ens när jag var liten, men jag vet inte riktigt vad det var idag som gjorde att jag valde detta framför that 70’s show, som vanligtvis brukar skänka mig lite skratt, åtminstone för stunden. Det kan ha varit programledarens otroliga närvaro, jag tror att barnprogramsledare är speciellt utbildade för att leda just barnprogram, eller kanske var det alla minnen från när jag själv var barn som smög sig fram och som gjorde att jag blev så fäst vid tv:n att glömde alla tyska prepositioner för stunden.
Det känns inte som allt för länge sedan jag tillsammans med mina syskon satt i sandlådan på en lekplats någonstans i Gullbranna, och jag minns vilken värsting min bror var på att köra leksaksbilar och bygga sandslott. Ska jag vara ärlig så var han en värsting på allt som han gjorde. Han var min superhjälte som klarade allt, lika odödlig som en tecknad figur på tv.
Även om det tar emot att medge det så har han haft större inflytande på mig än vad jag själv vågar erkänna. Det är först på senare tid då jag blev lite äldre som jag insåg att han faktiskt var lika mänsklig som jag, vilket gjorde att jag förlorade min barndomshjälte lite. Och jag kan inte låta bli att undra var han är just idag, då jag som mest behöver en superhjälte.
Med åldern kommer mognaden och ansvarstagandet. Och vid den här tiden borde jag kunna ta lite mer ansvar för mitt skolarbete och allt annat som hör livet till. Men varje gång jag tänker på allt jag borde göra, känns det som om jag lever i en evig söndagsförmiddag som aldrig kommer att ta slut och huvudet blir sådär segt och tungt som en bakfull seg råtta. Men när väl arbetet eller uppsatsen är försenad, så gör det väl inget om den blir försenad med en vecka till, eller två? Jag borde ju faktiskt skriva lite på mitt projekt som skulle ha varit inlämnat för över två veckor sen, men jag saknar helt enkelt motivation för att koncentrera mig eller ens försöka förstå mig på en återvinningsprocess. Dessutom går all min energi åt till ansenligt mer underhållande saker, än att läsa på om en tegelstens acceleration mot marken, hur en dator återvinns, eller något annat sånt genomtorrt, som jag egentligen inte rör mig det minsta. Jag uppskattar mer Helges föreläsningar om ryska schackspelare genom tiderna, det behöver man åtminstone inte komma ihåg. Men att plågas och våndas i ett och ett halvt år till för att förtjäna den där lilla extra bokstaven på pappret känns inte som någonting för mig, dock är det någonting som jag vet att jag kommer att ändra inställning till när jag väl står där med slutbetyget i handen och snälla-häng-mig-känslan åter kommer till mig. Men med tanke på den stressnivå jag befinner mig på just nu, känns det som att jag gör mig själv en tjänst då jag totalt struntar i allt och hoppas istället på att finna en lösning på allt i julklappspapper under granen.
För att inte gräva ner mig helt i denna härva av icke inlämnade arbeten och lama betyg, så gäller det att ta det med en klackspark och blicka framåt, för nästa termin, då jävlar tar jag nya tag! =)
Give me something for the pain
Give me something for the rain
Give me something I can use
Lyssnar på These days, mänskliga texter att döda för
