carrooooo

 

---

Regnet fortsätter falla på oss långt inne i december, och på den tredje advent är det inte snödrivor vi hoppar över utan vattenpölar. Jag var ute en stund med Linus imorse, och naturligtvis skulle det börja regna just när vi hade kommit som längst. Väl hemma igen hade regnet trängt igenom samtliga klädesplagg och med vatten upp till knäna tänkte jag att om det fortsätter regna såhär, så kommer våra nästa generationer att födas med simhud mellan tårna.
 

Såhär veckan innan jul så borde man ju egentligen ha fullt upp med att julhandla, men faktum är att jag inte har inhandlat en enda julklapp ännu, om jag räknar bort alla till mig själv. Men som tur är så har jag en snäll syster som handlar julklappar för mig med.

Jag har funderat lite över vad jag har sysslat med de senaste veckorna som har gått i julens tecken, och det är inte så fasligt mycket att tänka på faktiskt. En hel del jobb, tunga timmar i skolan, för lite plugg och för lite sömn, dock lite för mycket tid i tv-soffan och ingen träning på veckor, dels beroende på en långdragen förkylning, och dels för att jag vet att jag inte hittar den nya lokalen utan Sandra. Hela hösten har faktiskt känts som en enda långtråkig söndagsrepris på tv, som inte innehåller mycket mer än repris av bingolotto. Det känns som om jag simmat en sträcka under vatten, och jag har precis bestämt mig för att simma upp till ytan, men för att där upptäcka att jag bara kommit halvvägs. Det finns ingen tid för mig att stanna, jag måste fortsätta, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra när jag nått mitt mål längre fram. Även om jag har ett och ett halvt år kvar i gymnasiet, så känner jag hur paniken kommer krypande, för en dag kommer jag vakna upp och inse att jag inte har gymnasiets trygga vägskyltar att gå efter. Jag är ju glad att jag faktiskt har över ett år kvar innan studenten och allt som medföljer där, men med tanke på den bävan jag redan känner för allt det idag, vågar jag knappt tänka på den panik som jag kommer att infinna mig i nästa år. Det känns lite konstigt att jag på ett sätt är glad att ha över ett år kvar att plågas och våndas på. För det är ungefär så jag ser på den tid av gymnasiet som jag hittills har tagit mig igenom. Jag har fortfarande inte förstått tjusningen med molekyler eller formler som för mig mest liknar arabiska svordomar, något som jag trodde att jag kanske skulle göra för ett och ett halvt år sedan, då jag för första gången kikade in i Nv1bs klassrum och tänkte att det kan väl knappast bli värre än samhäll-språk. Om det är så mycket värre vet jag inte, dock tror jag att jag hade kunnat leva utan att kunna rabbla kolväten eller börja tänka på hur man räknar på accelerationen varje gång jag ser ett trafikljus. Men det som jag plågas av just nu är nog att behöva tillbringa drygt fyra timmar i veckan med att försöka förklara Newtons tredje lag tillsammans med människor som jag helst skulle slippa växla några ord med överhuvudtaget. Men vareviga dag tvingas jag pressa fram ett litet leende eller en hälsning bara för det faktum att vi går i samma klass, men herregud räcker inte det, måste man faktiskt arbeta med dom också? Risken att någon av mina kära klasskamrater läser detta är ju faktiskt befintlig, men det är ingenting som besvärar mig, eftersom dom alla vet min inställning till dom, och jag vet vad dom tycker om mig, så det hela är ömsesidigt. Men det finns ju faktiskt också de personer som jag är mycket tacksam över att ha lärt känna, som jag kanske inte träffat om jag inte blivit placerad i just Nv1b.

 

Som vanligt så ligger läxböckerna på mitt skrivbord och växer i takt med himlen, och jag oroar mig över min engelska uppsats medans palestinier oroar sig för att bli bombade eller splittrade från sina familjer. Samtidigt som djurskyddsmyndigheten håller på att läggas ner och växthuseffekten gör sig märkbar för oss. Jag borde göra en insats och ge mig fan på att ta körkort tills det att jag fyller arton, på så vis hade inte mina päron behövt köra min till och från bussen, och bara på det hade det blivit två mil mindre bilavgaser. Men sånt kräver ju engagemang och vilja, två saker som det råder brist på hos mig just nu. Så istället sitter jag här, med förhoppningar om snö, i min egna egocentriska världsbild och bryr mig innerst inne inte om någon annan än mig själv, bara för att någon ska göra det. För att i många år har jag trott att Europa faktiskt var världens centrum, som det är i alla skolatlas jag kollat i, tills det att jag upptäckte att det fanns flera perspektiv och att skolatlasen bara visar hur egotrippade människor är, innerst inne.

 

De senaste veckorna har dock kvällarna inte varit lika mörka, vilket kan bero på nya musikupplevelser som lättar upp min gråa vardag och gör mörkret lite ljusare, och regnet lite mindre blött.

 
And I should contemplate this change
To ease the pain
And I should step out of the rain
Turn away 

 
Summer is miles and miles away 
  


Jag tror fortfarande på snö till jul, som den väderoptimist jag är, men det är en rätt så trevlig tanke så jag trivs bra med det.

---