carrooooo

jag är bra på att skjuta upp saker och tycka synd om mig själv.

Jag var ute och sprang innan i mörkret. Det var mörkt. Och kallt, framför allt kallt. Det var endast musiken som skänkte ett spår av värme. Runt om mig var det nästan kolsvart, så när som på månens svaga ljus, det enda som gjorde att jag överhuvudtaget kunde urskilja vägens konturer. Det är en märklig känsla, det där. När man står där, omsluten av totalt mörker, dimman ligger så tät att man inte ens kan se ljusen från de kringliggande husen, med endast mp3spelaren som sällskap. Till Samboras röst känns det som att fötterna är en meter över marken, på något sätt. Och när man väl börjar lyssna på texterna, så vill man bara lägga sig ner och dö. Fast det vill man ju inte, men det är någon känsla. Äsch, det är svårt att beskriva såhär, men det jag försöker få fram är väl att Sambora är grymt bra.

Jag kokade kaffe när jag kom hem. Jag fyrdubblade mängden kaffebönor. Det kändes som att det behövdes. Det är nog tack vare kaffet som jag orkar skriva det här som jag kan tänka är väldigt ointressant läsning, men jag orkar inte tänka på det nu. Jag skulle mest av allt vilja gå och lägga mig. Men min säng är fylld med kläder som ska sorteras, hängas in i garderoben, strykas, prylar som alla hör hemma i lådor, som väntar på att jag ska komma och städa upp allt. Men jag orkar inte. Jag har inte energi eller motivation till att ta tag i någonting överhuvudtaget. Det är för mörkt och kallt. Jag är frusen, från insidan. Som en sjö som bottenfryser. Allt liv under ytan stannar upp och fryser till is och väntar på att våren och värmen åter ska nå ner till djupet. Jag väntar också på våren, på någon form av värme. Ett värmeljus räcker inte längre. Kanske en skogsbrand?

Nu efter julen är det tomt. Hela dagen har jag gått runt och inte vetat riktigt vad jag ska göra. Vad jag ska ta itu med, var jag ska börja. Fast det vet jag ju egentligen, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har insett att julen lider mot sitt slut och då närmar sig vardagen i skrämmande fart, och jag vill bara stoppa tiden, bara ett litet slag, så att man får tid att andas.

När jag väl var ute och sprang och tänkte, så kom jag återigen att tänka på att jag faktiskt har mer än halva min gymnasietid kvar. De år här i livet som ska vara de bästa, har jag dränkt i pest och kolera. Jag tycker kanske om att plåga mig själv, genom att fem dar i veckan (till och med mer ibland) plåga mig själv med för mig helt onödig kunskap och information, som jag egentligen inte bryr mig om för det minsta, saker som jag inte behöver veta, saker som jag inte vill kunna. Jag bryr mig väl inte om medelacceleration eller derivata eller något annat sånt som för mig verkar vara mest slöseri med tid. Men det är för sent att ändra sig nu. Fan, vad har jag gett mig in på, undrar jag ibland. Eller rätt ofta faktiskt. Men när man väl står därute på ett minfält, kan man inte lika gärna vända om och gå tillbaka, det är väl bara att rocka på, dölja sin missnöjdhet med allt, försöka inbilla sig att det faktiskt är intressant, men vem försöker jag egentligen lura? Fysik är det tråkigaste jag varit med om, jag trivs inte precis i klassen, det är sjukt för mycket plugg för mig, och jag undrar ständigt hur i helvete jag kunde hamna så fel. Jag har nog aldrig riktigt sagt det rätt ut, inte ens när Frank konfronterade mig och beskyllde mig för att verka oengagerad på lektionerna (!), men jag hör verkligen inte hemma på någon plugglinje, och om jag bara härdar ut tiden som är kvar med hyfsade betyg, så är jag lycklig.

Roll With It ...