carrooooo

Idag tog jag tag i julpyntningen av mitt rum. Mamma hade redan fått upp julgardinerna och adventsljusstakarna i fönstren, så jag tänkte att nu var det dags att förgylla mitt rum med julstämning genom att hänga upp den guldfärgade plåtängeln i mitt fönster som trogen har hängt i mitt fönster så länge jag kan minnas, och som är det enda i julpyntsväg som kommer in på mitt rum. Någonstans måste man ju sätta en gräns och dessutom får det inte plats med så mycket mer i mitt lilla rum. Så jag styrde stegen upp mot vår vind där vi förvarar det mesta som julprylar och annan onödig skit. Jag försökte komma ihåg var jag lagt den, eller snarare i vilket hörn jag slängt den. Jag började leta mig fram bland gosedjur och mormors gamla tavlor, och fick syn på något som fångade hela min uppmärksamhet, i ett hörn, inträng mellan en gammal byrå med färgglada hönor på och en gigantisk låda med lego, täckt av damm stod min broders gamla uråldriga cd-spelare. Det är en sån där gammal, stor och klumpig sak, som tar mer plats än spelar musik, men jag kunde inte låta bli den. Med stor möda släpade jag ner den flera kilo tunga saken nerför trappan och in i mitt rum, där jag placerade den på en liten pall under fönstret och lutade mig tillbaka för att förnöjt se hur bra den platsade där. Pallen var dock för liten, och hörnen på cd-spelaren stack ut över pallens kanter, och det fanns inte riktigt någon plats för högtalarna mer än på golvet, men jag tyckte att det såg helt rätt ut ändå. Det är något speciellt med gamla, klumpiga cd-spelare, som väger ton och tar mer plats än tv:n, som man ibland måste slå lite på för att få dom att fungera, det får allt att kännas så på riktigt på något vis. Just den här modellen var kanske inte den snyggaste, kantig och stor, men den hade sin charm. Den fungerade dock lite halvkasst, men som min kära bror brukar säga, allt går att lösa med våld. Så efter lite våld strömmade ljuv Ill Niño ur högtalarna, dock inte med världens bästa bas. Så utan den guldfärgade plåtängeln i fönstret började jag som så många gånger innan förundras över vad musik kan göra med en egentligen. Musik kan vara mitt lyckopiller i den gråa vardagen, eller djup och träffande, dagar då jag inte känner att allt är på topp. Den kan också göra mig helt galen och ge mig känslan av att kunna ta över världen, och ge mig ett obeskrivligt lyckorus. Alltför deprimerande musik skänker dock en viss känsla av ensamhet och depression, men ändå med den där underliga känslan av att fötterna är en meter över marken, den som gör deppig musik så mycket för bra. Ibland får jag en stark vilja att ta med mig musiken och stänga in mig i ett mörkt rum och bara vara där tills all musik tar slut. Och ibland, och det är inte ofta, så upplever man den där jag-vill-dö-just-här-och-nu-känslan, som jag skulle kunna ge vad som helst för.