carrooooo

---

Ibland kan jag inte låta bli att undra vad jag har sysslat med de senaste veckorna, eller de senaste åren. Varje dag är den andra lik, och ibland känner jag mig lite som en hamster, springandes runt, runt i ett hjul. Mina dagar är kopior som föga ändras från en dag till den andra. Vakna halv sex, rosta mackor, skolan, plugga, hem, äta, träna, sova, och däremellan en jävla massa bussresor och skit. Det känns inte som att det händer så mycket av värde här i livet just nu. Och det läskigaste är att det kommer att fortsätta ett och ett halvt år till, innan det verkligen händer saker.
Det finns så mycket mer betydelsefulla saker att ägna sin tid åt än att kolla på Lost, stryka sockar och steka lök i en halvt brinnande stekpanna. Jag borde plugga, vara ambitiös, skänka pengar till välgörenhet eller källsortera. Men istället sitter jag här och tycker synd om mig själv för att min sko skaver samtidigt som jorden snurrar runt, runt med människor som svälter och politiker som drivs av maktbegär och leder samhället mot undergång. Men det känns så långt borta från min värld att jag inte orkar eller behöver bry mig om någon annan än mig själv, för någon måste ju göra det med. Vi är nog alla lite egotrippade, det måste man nog vara för att överleva i den har världen.


Helgen som varit har verkligen varit skitkul, med en god kombination av myskvällar och festande, men sedan efter det så blir det liksom tomt. Det finns liksom inget att falla tillbaka på, ingen rostemacka kvar att lägga osten på, inget att hålla fast vid när helgerna känns alltför långt borta. Och mitt i kaoset av skola, läxor och måsten står jag och känner mig vilsen, borttappad och till ingen nytta, lite som en kaffeböna i en tepåse.


Samtidigt som jag känner mig så totalt uttråkad av allt runtomkring mig just nu, skrämmer framtiden mig. Alla beslut som ska tas ligger och väntar och hopar sig längre fram i vägkorsningen, då min gymnasietid är över och jag ska ta klivet ut i den stora världen. Jag vill inte, jag vågar inte! Men samtidigt vill jag att något ska hända här i livet, så jag känner mig lite splittrad. Men eftersom det inte är mycket att göra åt saken, eftersom jag inte har någon handbroms att dra i, så är det väl bara att ”roll with it”. Dock har jag aldrig riktigt förstått hur man gör. 
  

---

“Cause all of the stars
Are fading away
Just try not to worry
You'll see them some day” 

---

En sista sak... Jag är inte skapad för varken fysik eller excel. Idag skulle jag och Marika skriva labbrapporten för förra veckans prick- tyngdaccelerations labb. Men det visade sig att vår pappremsa från förra labblektionen inte var brukbar av olika anledningar, så först fick vi snällt följa med Mats upp till labbsalen för att göra en ny pappremsa. Eftersom vi redan gjort labben en gång så kan det ju tänkas att vi nu kunde det här och visste hur vi skulle göra, men icke. Inte förens vi stått och skruvat, vänt och vridit på den lilla apparaten kläckte Mats ur sig att den behövde ström. Kunde han liksom inte ha sagt det innan? I och för sig så kanske vi hade kunnat lista ut det själva, men ändå. Och sen gick pappremsan sönder, så jag försökte tejpa ihop den, men det gick inget vidare. Men till slut, efter x antal försök och en uppgivet suckande fysiklärare kunde vi återvända till excel med ett fint prickmönster på vår pappremsa. Efter att vi sedan fört in våra 102 olika mätvärden kom vi på att man inte skulle ha punkter i decimaltal, utan kommatecken. Verkligen löjligt! Dessutom verkade allt annat också gå fel och någon hade stulit linjerna i våra diagram, jag tror det var den lilla exceltomten som tog dom bara för att jävlas med oss. Vi får hoppas att han inte är kvar imorgon för då försöker vi på nytt! =)