carrooooo

Jag hittar inte från rotorp till norra station. Jo, så är det, sorgligt men sant. Det är ju inte så långt så man tycker ju att det skulle vara näst intill omöjligt att gå vilse, men inte för mig inte. Det var efter thaiboxningen som jag skyndade iväg för att hinna med sista 400bussen. (så klart hann jag göra en fin thaihälsning innan jag gick) Klockan hade redan hunnit bli tio i tio efter att jag desperat dränkt mina händer i tvål för att få bort ”svettig handske-lukten”. Shit, tänkte jag, men om jag tar en genväg så kan jag hinna ändå. Jo, visst… jag litade blint på mitt lokalsinne och svängde in bland husen för att slippa gå vägen ner förbi brunsåker,. Där joggade jag på i ett raskt tempo bland husen, när jag insåg att vägen svängde lite uppåt, bort från var jag antog att norra station skulle ligga. Och jag tänkte att det måste det ju komma en väg som jag kunde svänga ner på, men icke då. Till slut, när jag joggat en bit så orkade jag helt enkelt inte springa mer. Dessutom var klockan fem över. Helvete, tänkte jag då, då får jag ju ringa pappsen så att han kör in och hämtar mig. Men, som sagt så visste jag ju inte var jag var. Det var bara massa hus överallt, runtomkring mig. Kändes lite läskigt måste jag erkänna. Så tänkte jag att jag kan ju åtminstone hitta till norra station innan jag ringer. Så jag gick. Och gick. Och det blev kallare och kallare, och tillslut kände jag mig bara så lost som man kan bli. Jag gav upp helt enkelt. Jag kollade upp mot närmsta gatuskylt och ringde till pappa. Det är inte förrens nu i efterhand som jag verkligen inser hur jävla fel ute jag var. Och jag har inte förmått mig att riktigt berätta för någon var jag egentligen var när jag insåg att jag var vilse. Det är bara så jävla pinsamt, men någon gång måste det ju komma ut, så det är lika bra att jag skriver det nu; jag hade hamnat i söndrumstrakten. Jag skojar inte, det är bara pinsamt, jag kan tänka hur alla som läser detta och har en liten aning om hur Halmstad ser ut asgarvar nu...       
Jag vet, det är ju för fan helt fel håll från början, men vad kan jag säga till mitt försvar… Vinkelvägen, hette gatan som jag bad pappa komma till. Suck. Så där stod jag och väntade, medans pappa kollade på internet var fan vinkelvägen kunde vara någonstans och sedan tar dt ju nästan en timme för honom att köra in till stan. Det var kallt, kan jag tala om. Dessutom skrattade pappa åt mig. Men hem kom jag. Med en lite del av hedern i behåll iaf…

Jag kan ju nämna att de följande två gångerna jag också skulle ta mig från rotorp till norra, kom jag också fel, dock inte så grovt fel som söndrum, men sjukhuset var där jag gick…

Jag kom på häromdagen att man faktiskt kan äta vit choklad. Asså, helt vit. Eller tja, inte snövit, men vit. Jag har hittills trott att det var sånt som man hade i bakelser och sånt, men detta var en vanlig chokladkaka gjord för att förtäras. Hmm, coolt, tänkte jag. Denna något sena upptäckt kan ju förklaras med min lätta avsky mot just chockad.

Jag måste ta mig tid och baka kanelbullar i helgen. Annars tror jag bestämt att jag kommer bli galen. Jag blir rädd för mig själv ibland, då jag inatt drömde att jag gick i ett shoppingcentrum, då det började regna kanelbullar från taket... scary, eller vad? Inte var dom goda heller.

Is it any wonder why Princes & Kings
Are clowns that caper in their sawdust rings