En stund i en djup brunn
Jag har många gånger fått kritik mot mitt djupa tänkande. Jag tänker kanske lite för mycket ibland. Funderar på livet liksom. På vad jag tillför denna jord som kallas vår. Detta har naturligtvis lett till många känslor av depression och tvivel, nätter då jag legat vaken och funderat på varför just jag är här. Och hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade tänkt så mycket, hade jag varit en lyckligare människa? Samtidigt vet jag inte riktigt varför dessa tankar cirkulerar i mitt huvud. Är jag missnöjd med livet? Otacksam? Kanske lyssnar jag på alltför deprimerande musik… utan svar på mina frågor känns nätterna milslånga och temperaturen i rummet överstiger 40 grader. Men jag kan ändå inte låta bli att undra var dessa sjutton år har tagit vägen. De skulle ju vara de bästa åren i mitt liv. Betyder det att det inte blir bättre än så här. Inte för att mitt liv såhär långt har varit trist eller dåligt på något vis, så man ska väl inte klaga, men jag kan inte låta bli att undra. Det kan väl inte göra mig till en sämre människa? Ibland får jag lust att ringa vägverket och fråga vem det är som styr våra vägar genom livet? Vem är det egentligen som lägger ut dom, bestämmer var och vilka vägar som ska korsas? Är min väg så rak att jag ständigt lockas att svänga av, in på en småväg och bara fly fältet. Just nu känns det i alla fall som jag kör autobahn fram i ett rasande tempo och hinner knappt med att kolla på vägkartan. Fast hur fort jag än kör, så finns det inga andra bilar att köra om. Men det börjar kännas som om den långa uppförsbacken planar ut till slut. Uppförsbacken som jag kört i flera år. Jag kan fortfarande inte se nedförsbacken på andra sidan, men jag vet att den är där. Jag hoppas att den finns där. Om bara bränslet räcker till så kommer jag dit. Kanske blir det lättare om jag slutar tänka så mycket på vad som är rätt och betydelsefullt, lite mindre tankfull liksom. Det är ju egentligen inte så att jag är otacksam eller missnöjd. Hade jag kanske bara för stora förhoppningar om allt? Som i en enda röra måste jag nu avsluta denna härva av tankar och funderingar som jag nu delat med mig av, om någon orkat eller brytt sig att läsa.
Bon Jovi – Every Rose Has Its Thorn
Kommentarer
Postat av: Line
Du tänker inte för mkt du är bara mer Intelligensboll än alla andra.
Postat av: Anonym
Scary.. Hade jag inte vetat att det inte var det; så hade jag trott att det var jag som skrivit detta. Richie Sambora sjunger "like a runaway train, life was steaming down the track" i "Made in America". Kan tänka mig att det är så det känns?
Är du lika fast i Bon Jovi-träsket som jag? Fan va coolt isf.. :P
Och förresten, den där mixer-teorin verkar ju ganska genomtänkt.. Men, när sätter mixern igång då? :)
Postat av: Anonym
avs. :P
Postat av: Anonym
Nästan ännu mer scary om du skulle ha koppat detta från min blogg ju.. Eller ska man ta det som en komplimang isf? :P
Ett tips är iaf att byta These Days mot Slippery When Wet för att undvika deppig musik. :)
Trackback
