carrooooo

---

Om man skalar ett äpple och avlägsnar allt vad skal heter, kan jag känna igen mig i det nyskalade äpplet. Befriat från ett segt, plastigt, unket och fingrat på skal. Befriat från rutiner och måsten. När jag gick korridoren fram efter sista lektionen innan lovet idag kunde jag inte längre hålla tillbaka ett belåtet leende. Över en vecka av frihet, som ska ängnas åt chill, fest och en del jobb och även en tävling framåt nästa helg. Dock blev jag lite ledsen när jag lyfte ut min väska från skåpet. Den var rätt tung. Inte tung som överambitiös- tung, men det kändes ändå som om en rejäl fotboja knöts runt min själ som nästan gav vika för den tunga belastningen. Leendet sopades bort som om av den kraftiga vinden utanför skolans fönster och jag var tvungen att kolla efter om möjligt att en fet liten dvärg hade smugit sig ner i min väska för att inleda sin vintervila. Men icke då… men med en så tung börda över min axel kunde jag ju omöjligt blåsa bort på väg till bussen tänkte jag och tog klivet ut i världen, ut från skolans kvalmiga, dunkla korridorer för att möta mitt elfte och näst sista höstlov.


Hela eftermiddagen har jag känt mig lite som ett värmeljus. Jag vet inte riktigt varför, men när jag gick förbi ett som stod på soffbordet och skänkte värme, ljus och stämning åt hemmet, kände jag en stark samhörighet med det lilla ljuset. Det var som om det förstod mig, och jag kunde förstå det. Det var en sån där ögonblickskänsla, som sveper förbi när man minst anar det. Men som sätter djupare spår än de flesta andra känslor. Jag var tvungen att stanna upp och bara se på ljuset framför mig, det var som om det ville säga mig någonting. Jag tror att jag och ljuset hade en djupare, inre konversation som inte jag kan förstå. Men så började jag fundera på hur stor del av energin från ljuset som var värme och hur stor del som var ljus. Så gled mina tankar vidare in på våra fysiklektioner och jag blev med ens mycket sugen på en ostmacka.

---