Livet i en buss



Om två år är jag nitton. Nitton och ett halvt. En dinosaurie. Vuxen och ska betala räkningar, kunna laga mat, ta ansvar och ha det allmänt jobbigt. Dom bästa åren har bara svept förbi som landskapet seglar förbi utanför ett bussfönster. Det är faktiskt lite som en bussfärd alltihop. Man sitter på sin plats inträngd mot fönstret och ser människor och platser svepa förbi. Kanske kommer jag inte att se dom igen. Kanske kommer dom få ett större inflytande på mitt liv än jag anar. Inte heller kan man stoppa och bara stanna där ett tag. Bara nöja sig med det som finns runtomkring. Bara leva i nuet liksom. Nej, allt måste hela tiden fortsätta framåt. Framåt hela tiden. Och det finns dessutom ett lika stort fönster på andra sidan bussen. Kanske man får en skymt av den sidan ibland. Kanske man bara kan spekulera i vad man kan se där borta, på den okända sidan. Man vet inte riktigt vad man går miste om från sin plats, men går man över dit, kanske man inte kan ta sig tillbaka till sin ursprungliga plats igen. Och om man lyckas hitta hem igen, hur tar man upp trådarna från var man lämnade allt? När allt ser annorlunda ut, inget är som man lämnade det. Människorna är äldre då och passar inte in i den bild som man har kvar sen sist. Jag frågar mig ständigt om jag någonsin kommer våga gå över till andra sidan. Om jag nånsin lyckas slita mig från min vardag och mitt bussfönster. Jag vill så gärna, men det är ändå så långt borta. Men det är det nog inte för min syster. I tjugo år har hon suttit på samma plats i livets buss, vid min sida. Hon har suttit jämte mig hela tiden, men ändå varit så långt borta. I sin egna lilla värld liksom. Jag vet aldrig vad hon tänker, jag vet bara att hon bara är där liksom. Men samtidigt är jag livrädd för att hon ska lämna mig. Hitta en bättre plats. En plats närmre dörren. Längre fram i bussen. Där tror jag att hon skulle trivas. Vid utgången. Jag skulle vilja vara som hon ibland. Våga flytta på mig. Till en plats med bättre panorama. För att få den bästa utsikten så att man vet när det är dags att trycka på stoppknappen.



Kommentarer
Postat av: ApartOfLife

www.apartoflife.blogg.se

2006-10-24 @ 21:54:09
Postat av: Anonym

Var glad du, att det är hela två år tills du är nitton och ett halvt.. :)

2006-10-31 @ 13:05:33
URL: http://mrqs.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0