Snabbvisit i Torup och schamponedtagning
I tisdags var jag riktigt jävla klantig. Efter den underbara tyskan var det planerat att jag skulle ta bussen upp till Spenshult för ännu ett trevligt besök hos sjukgymnasten. Spenshult ser jag för övrigt som ett reumatikersjukhus för gamla tanter med stela leder, och varje gång jag är där känner jag mig bara så fel bland alla 50+: are. Men jag hoppade snällt på Hyltebussen som skulle ta mig till avfarten till sjukstugan. Sleten som jag varit hela veckan satt jag och halvsov på bussen… jag var dock mycket noga med att lyssna på den släpiga rösten i högtalaren för att inte missa hållplatsen. Jag menar, man vill ju inte gärna hamna i Hylte…så jag lyssnade: ”nästa, brandshult, nästa, Johansfors…nästa, nyebro…” och samma obehagliga känsla som dök upp en gång efter att jag satt i mig ett rått ägg, anlände till mitt inre. Panik, skräck och hysteri är vad jag kommer ihåg av den tid då jag förtvivlat tryckte in stoppknappen, tre gånger för att vara säker på att bussen skulle stanna. Busschaufförer kan ju vara lite tröga ibland. När bussen äntligen stannade lyckades jag tumla mig ut ur bussen, halvt vaken, halvt snubblande. Så stod jag där. I Torup. Helt ensam och övergiven, som en mager griskulting på julafton, och kände inte igen mig någonstans. Så det var ju bara och ringa pappsen och förklara läget. Som tur var tycker pappa det är jätteskoj att köra bil, särskilt till Torup och hämta mig istället för att bara kunna plocka upp mig på vägen hem från jobbet. Eller det var kanske bara som jag uppfattade det… men hem kom jag. Med hedern i behåll.
Gårdagen präglades till största del av ångest inför ekologi- provet. Jag hade ju tänka läsa lite på det, men så fastnade jag i en timmes väntkö hos veterinären. Helt underbart att stå ute på den svinkalla parkeringen med en galen häst som dessutom knappt såg någonting på ena ögat och som ständigt lyckades trampade mig på tårna. Men när klockan blev fem kunde jag äntligen, med ömmande tår, släpa in den gamle geten till undesökningen. Själva undersökningen gick bra, och vi slapp ta omvägen om slakteriet på vägen hem. :)
Alla kan vi väl få vara lite extra lata ibland. Så resonerade i alla fall jag när jag imorse omsorgsfullt valde transportväg till skolan. Först fick jag skjuts av pappsen till Kvibille, där jag tvingade honom ställa bilen på andra sidan vägen, mittemot hållplatsen, med bra sikt så att jag kunde se när bussen var på ingång. Allt för att kunna sitta kvar i den varma bilen så länge som möjligt och titta på alla andra som stod ute i kylan och frös som nygräddade kanelbullar på väg att bli nedfrysta. När jag väl kommit på bussen tog den mig till Gunillaparken där jag hoppade av, gick över gatan, jo jag gick hela vägen, varpå jag hoppade på nästa buss. Och detta var inte för att åka till skolan, nej för att bli forslad till McDonald’s där jag kunde hämta kaffe och sedan ta bussen från stora torg och ända fram till skolan. En bra start på dagen.
Vi blev äntligen klara med vår ekologi artikel idag! Uppgiften att skriva en artikel måste vara den segaste av sega uppgifter. Som att räkna sega råttor till söms. Men nu är den klar, vilket känns befriande. Dock känns det som att jag inte har tillfört lika mycket till den som vissa andra. Hmm… det har känts som om jag har varit lite efter hela det här projektet, lite segare än de andra liksom. Men för att få en final touch skulle det ju pulas så det stod härliga till. Texten en rad högre upp, bilden lite till vänster… pedant, perfektionist eller knappolog… ja, Hampus, det finns många ord, med jag har aldrig varit med om en så noggrann och petig människa…men bra blev det! :)
Efter skolan skyndade jag in på synsam för att äntligen få tag på nya linser, det känns att man har haft samma i snart två månader! Därefter vidare till fotografen för att fixa leg- foton. Fy fan vad illa dom blev! Jag ville bara skjuta mig när jag såg dom! Men efter att kollat på dom några gånger såg jag dom istället som väldigt roande. Men inget foto kan nog bli lika kul som Grynets pass- foto…tsss…
Efter att ha fått fotona i min hand traskade jag vidare till bussen som tog mig till lilla farmor! Lika glad som alltid över att se ”lilla Lina”. Fan vad jag hatar att bli kallad det… men man får väl stå ut ett tag till… och som alltid blev jag itryckt mängder med mat. Och stackars farmor har missat att jag inte ätit kött på fyra år, så hon trodde väl att jag inte uppskattade varken hennes korv eller leverpastej…
Övrigt så låg mitt fula foto kvar på den stora tv-skärmen hos fotografen när Johan och Robert kom in! GAH, hur länge fanns det där liksom?!
När jag sedan kom hem var jag lagom hungrig igen för att orka koka spagetti. Men istället för att käka upp den, kom jag på en roligare grej. Det började med att jag tappade ett spagetti på den varma spisplattan, och med ett ljud som kunde liknas vid mina och Elins väsljud blev spaghettin rinnande, svart och illaluktande. Som en del kanske förstår så roade detta mig till max och jag fräste spaghetti efter spagetti i ett svindlande tempo. Jag tyckte dock lite synd om mig efteråt, när jag stod och skrubbade spisen för fulla muggar när mina päron kom in och sa att det stank bränt i hela huset. Fläkten på nästa gång, för en nästa gång kommer det till att bli!
Förövrigt genomförde jag en lyckad schamponedtagning nyssen. Jag hade fortfarande lite känningar kvar i foten (vänster fot) efter olyckan i måndags. Dock vågade jag inte låta den gröna sunsilk-flaskan komma i närheten av min arma fot som fortfarande hyser en viss avsky mot just den flaskan. Nej, istället tog jag den rosa varianten av sunsilk-schampo och utförde en vanlig nedtagning utan kastet som inledning. Att ha klarat av att genomföra detta gjorde mig lycklig och det känns som om jag fått lite rättvisa nu. Jag såg ju naturligtvis till så att den gröna schampoflaskan tydligt och klart kunde se när jag gjorde en felfri nedtagning med den rosa flaskan och jag tror bestämt att den ångrade sig bittert när den såg hur fint den rosa flaskan landade på det skumtäckta duschgolvet. Som om inte detta var nog med straff så avslutade jag kvällens duschvisit med att slänga ner (även om jag inte använt den) den gröna schampoflaskan på golvet för att låta den känna på en ordentlig, flaskspräckande smäll mot golvet istället för en sån fin nedtagning som den rosa flaskan fick vara med om. Nu när jag återberättar vad jag gjort mot denna gröna sunsilkflaska känner jag mig som en hemsk människa och kanske ska jag gå ut i badrummet och ställa upp flaskan i korgen igen. Innan allt schampo är försvunnet. Fast det är det nog redan. För jag öste flaskan rätt hårt i golvet. I ren frustration över att jag kom på att jag använt rosa schampo till grönt balsam. Det var ju faktiskt den gröna schampoflaskans fel. Det var ju den som började mucka med mig. Eller i alla fall med min fot (vänster fot)…
Det regnar så jävla mycket så jag kan inte sova.
Kommentarer
Postat av: Grynet
Carro din lilla tok. Har upptäckt dina fina bloggar nu, funderar på att skaffa mig en egen, om inte annat så bara för att få uttrycka hur mycket jag hatar både passfoton och legfoton. Varför kan dem aldrig bli bra!?
...och vet du..? Det satt en jättesnygg kis inne i rummet där fotona togs, han fick nog se både dig och mig, så det så! X)
#Orangea sunsilk är snällast#
Trackback
