carrooooo

Snörvel... Min hals smärtar och näsan rinner, men det var det värt! Årets första dopp för min del är nu avklarat, och det var svinigt kallt kan jag tala om. Men i kom den lilla (modigare) skaran, medans vissa föredrog att sitta kvar i värmen från brasan eller roa sig med kameran, eller röka vattenpipa i gröngräset och håna oss tappra. Och till helgen kan det hända att det blir en favorit i repris, kanske då lite kallare också. 
 
För ungefär 10 minuter sedan åt jag en ostmacka. Den var väldigt god, vilket kan bero på att jag var väldigt hungrig, för i vanliga fall jag inte tycker om ost. Men det är en rätt bra grej, det där med mat. Eller snarare att äta. Hela grejen med att kunna käka är ju faktiskt rätt trevlig. Tänk om vi varit typ svampar eller växter, och inte varit utrustade med den funktionen, då hade vi istället för att äta vår mat, varit tvungna att bara absorbera den från omgivningen. Eller på lunchrasterna i skolan så skulle alla elever sitta och utför fotosyntes istället för att äta mat. Det hade ju varit rätt trist. Inte precis någon varierande kost där. Man hade dessutom varit tvungen att hugga ner alla växter för att dom tar all vår koldioxid. Vi ska nog vara rätt tacksamma för att vi faktiskt har det privilegiet att kunna inta näring genom att äta, exempelvis ostmackor. Det är inte ofta man tänker på det, men det är ju faktiskt en jäkligt bra grej.

 
Så var man också tillbaka i skolan, man har lämnat den sista hållplatsen för denna termin. Man börjar väl se något slags avlägset ljus längre fram i tunneln. Men det ljuset kommer visa sig bara vara ännu en neonlampa i form av sommarsol som man passerar fortare än kvickt innan kastas med huvudet före djupare in i tunnelns mörker, men då för sista gången.
Och skolan gör mig åter påmind om hur egotrippad jag egentligen är. Så där som man egentligen inte får vara. Det kanske inte märks, men då för att jag är en bra skådespelare. Att dölja tankar och känslor är lite av en specialitet. Att stänga inne alla åsikter och släcka lamporna och istället rikta ljuset mot ett skamligt falskt leende.
Jag vet, det är fegt, det är ynkligt och det är framför allt inte bilden av en god medmänniska. Men varför ska jag ägna tid, eftertanke och framför allt känslor åt en människa som inte skulle gråta på min begravning?
Så jag kanske ler åt mina klasskumpaner på en genomgång om etrar och ester, eller i kön på Konsum. Jag kanske skrattar åt deras skämt eller lånar ut en femma till dom när dom har kaffeabstinens. Men egentligen bryr jag mig inte och jag har ingen anledning. Vi har ingenting gemensamt och om lite drygt ett år pratar vi inte med varandra längre. Dom må klandra mig, avsky mig till och med. Men det handlar om att inte gå itu.
 

Weeping Willows - Touch me