carrooooo

---

Så var det dags igen, för spegelblanka tavlor, träbänkar med halvhjärtat klotter som suddats, fyllts i och suddats igen. Dags för kollegieblock där baksidan lossnar och faller bort som en bokstav i en neonskylt som slocknar och ingenting stämmer längre. Och de sista sidorna i blocket blir skrynkliga och börjar samla blyertsfläckar och hela blocket tappar liksom ryggraden och blir lika ryggradslösa som lärare, dock aningen sladdrigare. Tiden då små saker i vardagen verkligen märks, för inget annat händer ju. Rutinerna kantar vardagen som elstängsel runt den en vildhäst. Det är dags att ställa om väckarklockan till en timme tidigare. Det är dags att börja plugga in de nya tidtabellerna. Varför låter man sig egentligen förtryckas under plågor såsom väckarklockor och tidtabeller..? De här sakerna strider mot människans natur, och det krävs att man tar sig an de här problemen på rätt sätt för att behålla sig värdighet under rutinernas tvångsvälde.

I fredags upptäckte jag en sak som allt för ofta sinkar hela upplägget för dagen, som fläckar och vanhelgar vardagen som fysikanteckningar smutsar ner det allra blankaste papper. Sura och griniga busschaufförer, melankoliker som har förmågan att sänka humör som andra sänker tepåsar i tekoppen. När det gäller bussåkandet så är det viktigt att hur tidigt det ändå är, hur mycket det än regnar, vilket stort prov man än har eller vilken sida man än vaknat på, så måste man alltid hälsa på busschauffören. Och man måste hälsa glatt, man måste få ögonkontakt med dom när man kliver in på bussen. Och här duger det inte med ett litet "hej". Nej, ska det hälsas så ska det hälsas ordentligt med fraser som "hejheeeeej", "nämen god morgon", "hejsanhejsan", alla med en klar och alert stämma, med ett påföljande leende. Allt för att skölja över busschaffisens surmulenhet. Skulle fallet nu vara så att chauffören inte skulle svara, inte hälsa tillbaka; hälsa igen, denna gången högre. Så att hela främre delen av bussen hör det. Man kan även låtsas att man lyssnar på musik när man går på bussen och skrika fram en hälsning, men man måste låta glad. Och om, mot förmodan inte chaffisen skulle reagera över detta heller; kommentera vädret, samtidigt som du böjer dig över kortläsaren och söker ögonkontakt. Svarar inte busschauffören här heller, skrocka gladlystet, klappa chauffören vänskapligt på axeln och gå skrattande vidare i bussen. Alternativet är att sätta sig på allergikerplatsen längst fram och fortsätta le och prata med chauffören, men risken är då att du inte kommer fram till skolan. Men sånt får man ta, låt aldrig en sur busschaufför vinna.

 
Det är ju väl känt att musik är en ljuspunkt i skolmörkret. Jag tänkte min vana trogen uppmärksamma en låt som avrundning på mitt inlägg, men nu är det ju så att youtube är rena guldgruvan och det slutade med att jag bestämde mig för att slå på stort. Så det blev14 enligt mig väldigt lyssningsvärda låtar, och sevärda videor. Som en liten bruksanvisning kan jag säga att man måste lyssna på hela låtarna, och man måste kolla på videon också, annars är det ingen idé.

Titeln Veckans Klantarsle vill jag ge till Maria, som i fredags klättrade upp i ett träd utan att tänka på hur hon skulle komma ner. Så som en kattunge i nöd satt hon där och gnydde, tills Line ringde mammsen och pappsen... Under tiden kunde halva Getinge höra den arma flickans klagorop; " jag dör, jag får panik, jag klarar inte det här, jag kommer att bryta benen & aldrig mer få spela fotboll, vad är det för fel på mig, hjälp HJÄLP MIG FÖR FAN , nej låt mig va, nej inte där, ååå guuud.." Det ska också nämnas att Line och lilla Viktor som var de enda vittnena lämnade platsen vid ett tillfälle och återvände en kvart senare för att upptäcka att flicksnärtan inte rört sig ur fläcken. Hade jag varit på platsen hade jag ringt direkt till brandkåren och bett dom komma på studs, och jag hade filmat som en galning. Det hade varit spännande att se brandmännens reaktion när de ser en blond 18åring sitta några meter upp i ett träd och yla...

---