Andra sidan Rock and Roll
Jag älskar rock and roll, men ikväll har jag faktiskt lyssnat på Lasse Lindh. Vanligtvis tar jag självmant avstånd från svensk popmusik, men Lasses texter är så fruktansvärt bra så man blir nästan galen. Den där hårresande känslan, som jag beskrivit tidigare i bloggen, som infinner sig då textrader i en låt faller på plats i ens eget liv, har infunnit sig flertalet gånger till Lasses trallande röst ikväll. Ett exempel är Överlever du Härnösand så överlever du allt. Förutom att det känns som att den här staden redan har svalt mig hel och hela tiden kräver mig på mer än jag har att ge. Även textraderna till Svenska Hjärtan och Tonårsskinn och Fuskchampange är läskigt träffande. Lasse Lindh har tyvärr allt för många gånger sets som en yngre kopia av Winnerbäck. Men skillnaderna är enligt mig tydligare. Lindh är inte bara yngre och snyggare, han även sjunger bättre och är inte som Winnerbäck en överskattad snyftarhistoria som kör slitna gitarrslingor bland sommartälten. Lasse Lindh skriver texter som känns, nästan lite för mycket. Synd och skam att han sedan dränker det i lallande, tramsiga gitarrslingor och klena falsetter.
Nu är samtliga tapeter på plats på väggarna, och det enda som saknas skulle vara Dalí-kopian som borde hängt på väggen. Det är märkligt, när man tapetserar och målar om i ett rum, gör man ju det oftast för att man ska trivas i rummet, göra sig hemmastadd liksom. Men just nu känns det som att jag bara gör mitt avtryck här för att kunna flytta vidare. Vi får väl hoppas att det är så.
Söndagkväll igen. Jag hatar söndagkvällar nästan lika mycket som jag hatar snö och kyla. Mina söndagkvällar är alltid dränkta i ångest och läxor. Speciellt efter ett lov. Tanken på att jag om bara timmar kommer att vistas i da Vinci korridoren igen gör mig arg, inte deprimerad eller bedrövad, bara riktigt jävla förbannad. Om jag inte bestämmer mig för att stanna hemma imorrn, tillsammans med These Days och Broder Daniel Forever. Morgondagens lektioner känns inte särskilt inbjudande och just nu orkar jag faktiskt inte bry mig särskilt mycket. (och nej det är inte för att jag går och väntar på något jävla under…)
Jag och Line kollade in lite musikvideos och andra klipp för en stund sedan. Vi råkade komma över ett Idol-klipp då Sebastian Karlsson sjunger Bruce Springsteens mästerverk Born to run. Detta kan väl aldrig gå vägen tänkte jag som för inte allt för länge sedan blev störtkär i just denna låt med Bruces röst, akustiska gitarrer och munspel. Men jag måste nu medge (jag är ledsen Viktor) en bättre version av denna låt finns nog inte än då Sebastian ägde Idolscenen med denna sjukt bra låt. Nog för att det var i Idol (som jag annars ogillar skarpt) och för att det framfördes av en Idoldeltagare, men faktumet att Sebastian Karlsson är den helt klart hetaste, sexigaste människa som stått på en scen gör det oslagbart! Han ligger helt klart i topp på den nationella hunk-listan.
Broder Daniel – Lost in love
Albin flinkas tar helt klart andra platsen på hunk listan! Men Sebbe är ju helt klart den största hunken av alla!! Grrr ..
Akustiska versionen av Born to run är riktigt bra! Däremot är originalet lika kasst som alla Bruce's "låtar". Har inte hört den med Sebastian dock..Låter rätt troligt att han slår Bruce (hur svårt kan det vara liksom?)
Tycker att Metallicas sångare inte är så pjåkig heller, även om han är lite äldre kanske..
Ladda hem låten Mustasch - Monday Warrior. Den tar upp problemet med söndagkvällar och måndagar.. Tack Mustasch!
