carrooooo

Mötte dagen 05.20 med dundrande huvudvärk. Släpade mig till duschen funderandes på om jag skulle ta mig till skolan eller inte. Jag skulle verkligen ha behövt dagens mattelektion, och jag skulle verkligen behöva gå igenom ytterligare några punkter med mats vad det gäller fysiken. Och dessutom skulle vi ha vår redan en vecka försenade svenskaredovisning. Men eftersom det känns som att både matten och fysiken är dömda att gå åt helvete i år, så kom jag fram till beslutet att stanna hemma. Dagen har följaktligen spenderats i soffan i en mörkblå morgonrock (som borde ha varit grön) framför melrose place och ordjakter medans världen utanför glassade i solsken. Förövrigt kände jag mig kraftigt utstirrrad av ett gäng hungriga får som stod och tryckte vid staketet på andra sidan vägen och jag är säker på att dom kunde se mig där jag satt i soffan och käkade juleskum.

Den förra veckan präglades starkt av frustration och irritation över att jag jämt ska vara så kass på typ allting. Det är i alla fall så det har känts. Jag brukar kunna ta det med en klackspark och skratta åt mig själv, men ibland funkar inte ens det längre. Men då jag ser hur mina betyg sjunker och då jag hatar skolan som mest brukar jag tänka på Line. Och då blir jag lite gladare. (F’låt Line…)

I onsdags kväll satt jag och pluggade hysteriskt in reflexiva verb i andra konjugationens instrumentalis och lokativ på ryska, eftersom torsdagen skulle bjuda på grammatikprov. I tisdags hade jag och min ryskalärare en, så att säga, häftig diskussion om hans utlärningmetod. Jag ansåg att efter ett och ett halvt års tid kan vi fortfarande inte ens enkla meningar som jag till och med kan på spanska, och vårt ryska ordförråd är inget att tala om, men ändå ska vi sitta och traggla verbformer och böjningsregler. Dock höll inte läraren med om detta och ansåg att vi hade fri tillgång till ordlistan längst bak i boken och kunde plugga hur många ord hur länge som helst när vi ville. Och utan någon som helst backup från övriga klassen var jag tvungen att inse att jag var överkörd. Så när jag väl slog upp grammatikboken kvällen innan (ja, jag vet jag kanske borde ha börjat tidigare…) insåg jag hur mycket det var som vi skulle kunna, och hur lite jag kunde av det. Så i panik började jag febrilt skriva fusklappar, men hur enkelt är det att skriva fusklappar till ett grammatikprov?! Alternativet att be att få skriva provet på tisdagen var uteslutet, med hänsyn till den veckans fysik och matteprov.

Min hjärna gick på högvarv. Hur skulle jag gå till väga för att slinka undan detta prov med äran i behåll? Svaret var givet; hoppa av ryskan. Utan att tänka över saken närmre, bara överlycklig över att ha hittat ett smithål, gick jag bums och printade ut en ändring-av-kursplan-lapp och fyllde i den snabbt som attans för att sedan lämna in den det första jag gjorde nästkommande dag.

Så var det över. Ingen mer ryska. Men vem vill kunna ryska egentligen, det är inte precis världens vackraste språk, och för övrigt kommer Ryssland säkert gå under inom de närmsta hundra åren. Dessutom, varför kan dom inte lära sig engelska i det där jäkla u-landet?!

Hur många argument jag än kan hitta, så minskar det tyvärr inte det mina uppoffringar. Över två timmar varje vecka i ett halvår förgäves. Otaliga bussturer till och från Sannarp helt i onödan. 100 poäng fattigare. Allt på grund av en panikartad kväll. Jag antar att det är ett sånt där typiskt carro-agerande.

Lördagen bjöd på strålande solsken och… (trumvirvel) 10 timmars arbete! Yes! Men det var rätt okej, om man bortser från all skit, min smärtade rygg och kylan, så var det rätt mysigt och framförallt vårigt att vandra runt där i solsken i min ensamhet och slita som ett litet djur på ett afrikanskt koncentrationsläger för elefanter. Och de soliga dagarna fortsatte än igår då jag tog tillfället i akt att ta en skogspromenad med vår lilla hund. Det är förövrigt något jag borde göra oftare, det var väldigt trevligt. I och för sig hade jag kanske hellre vandrat längs vita stränder, men i brist på den varan, så får jag snällt nöja mig med skogsluft. När jag promenerade där på grusstigen, så drabbades jag av någon anledning av ett enormt sug efter juleskum. Så stort att jag var tvungen att ringa pappa det första jag gjorde när jag kommit hem och be honom köpa hem i lager. Då jag vräkt i mig x antal rosavita skummiga tomtar såg jag solen gå ner över grantopparna och förhoppningar om våren tog överhanden. Jag vill ha vår och varmt nu! Jag vill ha sommarlov, sitta på en brygga och bada fötterna i det svala vattnet jämte någon trevlig människa och bara sitta kvar där, hur länge som helst, utan att behöva tänka på skolan, jobb eller andra måsten. Är det så mycket begärt..?

I fredags var min bror på besök. Han har lagt stickningen åt sidan nu, men däremot var han inne i en ny period av märklig musiksmak. Han har sådana perioder då han ibland enbart lyssnar på lugna favotiter, eller tysk schlager non-stop. Men just nu var det dansband som gällde och favoriterna var Lasse Stefanz. Jag var ju dum nog att åta mig uppgiften att följa med och hyra film. Två mil till en skönsjungande Lasse ”lååt de siista ljuuva ååreen, blii dee bäästa iii vårt liiv”…Det är i alla fall bättre än schlager, om det nu hjälpte, det vet jag inte.