carrooooo

Jag känner mig lite förvirrad och splittrad just nu. (dock inte som när man kramar en jättestor baconförpackning, utan mer som när man simmar i ett hav av vetegroddar =P) Idag spenderade jag några faktiskt trevliga timmar på jobbet i med solen i ögonen, och det fick mig att undra, ska man nu vänta på våren eller vintern? 

Såhär precis i början av 2007 bloggar eller pratar folk så otroligt mycket om det gångna året och om planer och mål inför nästa, så då kände jag mig lite tvungen att göra detsamma, så här finns lite småplock från mitt gångna år. Dock kommer jag inte kommentera det nyår som nyss var här, det tänker jag bara inte.

Förra årets nyår avslutades iaf med snöänglar, och det var väl det minska man kunde begära. Året 2006, mitt 2006, ja vad ska man säga? När jag läst och hört alla andra pladdra på om deras gångna år, började jag fundera på vad jag egentligen gjort för skoj. När jag tänker tillbaka på de första månaderna av mitt 2006, så är det liksom som en tät dimma, en grötig sörja, som påminner lite om den tomatsås som blir kvar i burken när man tagit upp alla vita bönor. Jag kommer helt enkelt inte på något nämnvärt därifrån, jag tror att jag gick i någon sorts försenad vinterdvala då. Till detta år ska jag dock inte vara så kvick med årets första havsdopp, för att springa ut i havet en svinkall dag i mars, bara för att det är mars är kanske inte det smartaste, och följden blev, inte helt oväntat, veckor präglade av feber och lunginflammation. Men väl återhämtad, slogs det vad om att jag och min ”granne” en dag skulle cykla till skolan. Det var inte många som trodde på oss, men we did it! Cirka 6 mil dit och hem, kanske blir en vana?

Och den nionde juni kom ju den efterlängtade skolavslutningen, då jag avslutade första året på da vinci. Om det är någon skolavslutning som jag hade kunnat tänka mig att glömma så är det nog den. Jag vet inte riktigt vad som gick fel, men det kan ha varit för mycket alkohol, för många cigarrer, som gjorde att jag mest blev liggande i en buske illamåendes. Men man får ju inte glömma att den nionde juni var första (och enda) gången jag var i tylösand! =) Dock kommer jag ju inte ihåg så mycket, inget alls faktiskt.

Också sommaren. Den var faktiskt jävligt skön, även om många dagar präglades av hårt arbete i stekhet sommarsol då det enda man såg var damm, damm och skit (bokstavligt talat) så långt ögat kunde nå. Även en hel del av tiden spenderades på någons moppe, på väg till stranden. Ja, de flesta av oss var ju (och är) trots allt bara sjutton, och vad gör man inte för att ta sig till en strand? Men i 50 km/h och vinden i håret får man lite känslan av att vara femton igen. Och jävligt kul hade vi åt det, och en hel den roliga moppe-bilder finns på lager och jag undrar lite så här i efterhand hur vi vågade visa oss offentligt i sån mundering..! Detssutom har i alla fall jag lärt mig att dont drink and drive även gäller på moppar, efter en del vingliga, ostabila turer som hade kunnat sluta hur som helst.


Men det ultimata med sommaren är väl ändå alla våra cykelturer till en sjö som kallas Kallhaga. Där spenderades många dagar, kvällar och nätter. Av oss som hade för vana att cykla dit i hettan, kan jag stoltsera med att jag faktiskt hade den längsta vägen att cykla, närmare två mil enkelväg faktiskt. Men vad gör man inte för en trevlig cykeltur med vänner (som vissa har lite problem med cyklingen och har förmåga att falla handlöst i uppförsbackar) och när vi väl kom fram var vi lagom varma. Eller snarare överhettade.
Det är kanske lite svårt att förstå hur vi frivilligt kunde cykla 4 mil för att bada i en smutsig, äcklig sjö (för den är rätt äcklig), och det frågade vi oss också rätt ofta, men då vi inte kom på ett bra svar, gjorde vi bäst i att byta samtalsämne eller skratta åt saken över en arraksboll. Något vi lärt oss (eller iaf jag och en viss Rebecka) är att man inte ska försöka sig på att snorkla i en så genomvidrig sjö, om man planerar att bada där igen, för man ser saker man inte vill se i det bruna vattnet… och även det faktum att man bör ha bikini (eller vad fan som helst i klädväg) på sig om man ska hoppa från det där hopptornet, eller vad man kallar det. Särskilt då vissa står beredda med mobilkameran och har snappat åt sig kläder och handdukar. Jag tror fortfarande jag har den där filmen på min mobil, som för att komma ihåg sommarens roliga stunder.
Något annat som vissa hävdar att höra till sommaren är ju Tomas Ledin. Så en ljuv sommarkväll utanför brottet satt vi, ett litet gäng som sedan blev ett stort gäng och lyssnade på (enligt vissa) ljuv sommarmusik. Efter en del alkohol sprang jag och min vän iväg för att uträtta vissa behov i skogen. (Det borde finnas fler toaletter) Dock tog vi väl lite fel på skog och trädgård, och jag tror att de vars trädgård vi lyckades ta oss in på blev lite konfunderade då det satt två ungdomar och pissade på deras gräsmatta, oops!
Den övriga kvällen på stranden predikade jag om miljöförstöring och nedskräpning för alla som ville och inte ville höra på, och jag tror att det faktiskt blev lite färre burkar i naturen den kvällen! Väl inne på att dra sitt strå till stacken vad det gäller miljöförstöring, så kan jag ju stolt berätta om min insats som stark medlem i svenska naturskyddsföreningen i somras, då jag med många andra drev igenom en banankampanj för ekologiskt odlade bananer i våra vita västar. Den mest uttjatade frasen under dessa dagar var helt klart ”ursäkta mig, vill du veta sanningen om vanliga bananer?” Det var en upplevelse utöver det vanliga må jag säga…

Så mycket text om sommaren (detta kommer att bli min sommar 2006-blogg) och utan att nämna midsommaren! Det var nog den bästa midsommar jag upplevt! Den spenderades ute i ödemarken, eller nej, jag menar ju i Brehult, dit förvånansvärt många lyckats ta sig. Tyvärr missade jag den säkerligen utsökta middagen, men när jag väl anlände var festandet i full gång och vid tiotiden var allas promillehalt en bit över det normala, vissas en bra bit. Men det var hysteriskt roligt, och jag skrattade så mycket att jag hade sjuk träningsvärk i magen efteråt. Men man kan ha väldigt roligt ett gäng på en studsmatta, även om vissa sover halvvägs nere i toastolen, och då menar jag verkligen halvvägs nere! Medans kvällen fortfarande var relativt ung, låg dock samtliga (utom en) utslagna och snarkades i samma säng.

De två sista veckorna av sommarlovet, tillbringade jag och Elin på den underbara lilla ön Malta, i hjärtat av medelhavet, och det om något var semester! Långa dagar på stranden, halvsovandes under den stekande solen, och nätterna om möjligt ännu längre. Jag tror att omvärlden har missat denna lilla pärla, för varför skulle alla annars åka till Kanarieöarna, tillsammans med pensionärer och äldre? Vi trivdes som fiskar i vatten då vi lullade runt på gatorna som var fyllda med barer och festställen, och träffade sjukt många roliga människor, bla ett gäng mycket trevliga fransmän på stranden. (=P) Vi lärde oss dock att man inte ska följa med snygga italienare upp till hotellrummet… nej, det var inte så illa som det låter, verkligen inte, dock skrattade vi gott åt det hela när vi (iaf jag) hastade därifrån i lätt panik, efter en rätt obscen diskussion om... eller njae.
Har lite funderingar på att göra en favorit i repris denna sommar med. Två veckor var lagom lång tid, och vi var rejält utmattade efter fjorton dagars hårt festande när vi kom hem. Väl hemma var det bara dagar kvar tills att skolan började, och vem kom (som vanligt) för sent? Henrik bara suckade och mumlade något om ”det börjar ju bra”...

Under denna höst känns det som att allt bara har rullat på och vardagen har ibland känts lite väl trist. Dock har vi jobbat mycket med vårt (vårt och vårt… ) EU-projekt, som jag tror att jag nu börjar haja vad det hela handlar om. Efter våra två små resor till polen och ryssland har jag och Grynet insett att vi leder av en viss kleptomani. Det handlar om att plocka på sig allt från värmeljus, till element, till soffor. Den mest använda frasen från våra resor är nog ”där är en *nånting*, ska vi ta den?” =p Jag ser fram emot vår nästa resa som ska ske nu i januari, eftersom de verkar bli bättre och bättre, våra små tripper, och dessutom är ju vi två inte längre utstötta av gruppen… min enda önska till nästa resa är dock bastu på hotellet, för inget går upp emot en lång kväll i bastun, men en isande pool precis utanför, perfekt att kyla ölen i, samt en halvliter vodka på aggregatet! DET är vad jag kallar EU-arbete…=P

Jag har även detta år börjat fundera lite mer på det här med övernaturliga krafter och spiritistmöten och sånt som jag innan har sett som ett torftigt sätt för människor att tjäna pengar på att dra massa lögner. Men en höstkväll utanför bibblan stod jag och väntade på Grynet för att vi tillsammans skulle glida runt lite på kulturfestivalen. Men hon var ju naturligtvis sen, så där stod jag med några andra filurer från min klass (yeah =D) och de var på väg till en seans på teatern, så för att inte behöva stå alltför länge ute i kylan, bestämde jag mig för att hänga på. När vi väl kom in i salen kände jag mig mer skeptisk mot hela arrangemanget än någonsin. En skum medelålders man pladdrade på med jobbig dansk brytning. Vi satt längst bak och såg honom skrida runt bland den stora gruppen pensionärer och 40+: are som var helt betagna när han gick fram, hälsade på en människa, och sedan började sluddra om personens problem och brister inför hela folkmassan, och vad han/hon skulle göra åt det. Även om jag då tänkte att han säkert bara pratade massa smörja som dessa människor inbillade sig stämde in på deras liv, bara för att dom tror så jävla mycket så seansen sedan innan, så var jag livrädd för att han skulle gå fram till mig, och börja predika, börja dra upp saker som jag helst ville hålla för mig själv. Men det kunde ju inte hända, tänkte jag, för han bluffar ju bara, så jag satt kvar. Och när det var tio minuter kvar av seansen, hände det. Seansgubben styrde sina steg rakt mot mig och jag hann knappt reagera innan han stod och pratade om saker som kändes skrämmande träffande, jag bara satt där och visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen, allt stämde ju faktiskt, och han sa en hel del som han omöjligt kunde ha gissat. Så man kan ju börja undra…jag har gjort det i alla fall.  

Shit vad jag pladdrar på, grattis om någon stackare har lyckats ta sig igenom allt hittills. Men hela mitt 2006 har ju kantats av pinsamheter, som gör dagarna lite mer minnesvärda! Jag är en väldigt klantig person, eller jag tänker mig väl inte alltid för ordentligt. Bara den sista tiden har jag lyckats med saker som att slita sönder klädesplagg i provhytter, riva sönder ett par jeans då jag smidigt skulle ta mig över lite taggtråd, startat en mindre brand i köket, högtryckstvättat glasrutorna till vårt uterum tills dom gick i tusen bitar, demolerat både backspeglar och brevlådor, samt mycket annat. En av de sjukaste saker jag gjort är nog ändå då jag gick vilse i halmstad. Jag tror att jag har skrivit om det innan i min blogg, men jag kan ju nämna det igen för de som missat det. Jag skulle ta mig från muaythai i rotorp till bussen på norra station. Men någonstans på vägen (eller snarare hela vägen) svek mitt lokalsinne mig, och då jag väl insåg mig besegrad och omringad av alla hus och gator, hade jag smidigt nog hamnat i Söndrum…

Oj, det blev en rätt lång text och jag har ju inte ens fått med allt, men ett år är ju lång tid, så jag måste nog lägga band på mig själv och kanske istället blicka framåt med lite mål inför nästkommande år(typ samma som varje år, men ändå), nämligen:
- Att ta skolan på större allvar
- planera, planera och planera
- tänka optimistiskt (jag vill aldrig mer bli kallad ”pessimist- carro”)
- ta körkort (okej, det kommer inte hända, men man kan väl få ha det som ett mål i alla fall)
- Jobba mindre
- lära mig laga mat
- börja läsa böcker, det är nästan pinsamt när jag tänker på det. Jag kommer inte ihåg när jag läste en bok senast. Jag kan faktiskt inte komma på någon bok som jag faktiskt har läst.
Något annat som jag måste lära mig, är att svälja stoltheten och be om hjälp, speciellt vad det gäller skolarbetet, även om jag inte vill. Jag hatar att be någon om hjälp, eftersom jag hatar att någon har rätt när jag har fel, det skär i själen varje gång någon säger att jag har fel, och jag vet att det är sant. Detta är ju oerhört problematiskt för mig, eftersom att jag så ofta har fel…

Jag försökte faktiskt vara duktig och börja med fysiken igår. Jag tänkte att nu jävlar ska jag jobba på och vara en riktigt duktig elev, men jag blev snabbt påmind om att fysik inte var min grej, och då jag kommit fram till att första(och andra och tredje och...) uppgiften var helt omöjlig att lösa, fanns det inget annat att göra än att ge upp… jag tror att det kan vara julen som har tagit knäcken på mig… (vitsigt, va?! =D)