carrooooo

Ännu en skoldag avverkad. Every step brings me closer to my last. Jag tror det är så man måste tänka om man överhuvudtaget ska ha en chans att stå ut.

Dagens uppstigning skedde tjugo över fem, och en halvtimme senare, då jag satt vid köksbordet och tryckte i mig mjölkdränkta och mjuka flingor, blev jag bestialiskt terroriserad av min syster. I en moccafärgad morgonrock och fårskinnstofflor kom hon nersläntandes från sitt rum och satte sig mittemot mig och betraktade mig då jag förtärde min frukost i stress, som vanligt. Och med ett belåtet leende berättade hon att hon skulle gå upp och krypa ner i sin varma, mysiga säng igen, hon skulle ”bara säga hej”. Grrrr, vad sur jag blir! Hon kan verkligen konsten att tortera arma gymnasieelever.

Väl i skolan började dagen med en überentusiastisk svenskalärare och två timmars fysikprojekt. Eftersom en av mina gruppmedlemmar var sjuk, slapp jag åtminstone kommunicera denne. Jag gjorde mitt bästa med att försöka föra en konversation med den återstående gruppmedlemmen, men utan resultat och med svaret ”hmm, vet inte” på varenda jävla fråga. Det är fan lika omöjligt att få ut något vettigt ur vissa människor som att försöka kommunicera med ett gäng ryssar till östeuropeisk brutaltechno som dånar från högtalarna och gör att man knappt hör vad man själv säger. Och det är inte lätt kan jag lova. Men alla lektioner har ett slut, och lektionen efter nalkades biologi. Och såhär en vecka innan ett prov så är ju da vinci traditionen som följer- ny lärare! =D yes, vad jag älskar denna skola…

En fysiklektion som flöt på som rinnande vatten, ja det låter som en dröm, men det blev verklighet idag. Kan ha berott på att Mats hade genomgång hela lektionen och att vi inte behövde använda våra hjärnor alltför mycket… fasar dock inför morgondagens plåga…

Tre och en halvtimme drama. Behövdes verkligen då vi inte kommit särskilt långt med vår pjäs ännu. Jag oh Grynet fortsatte jobba på vårt lismeri för Uffe, genom att idag medbringa en kaffekokare och lite cookies. Jag tror bannemej det börjar gå hem.

Kvart i 6 vandrade jag skolans kyliga korridorer fram och styrde mina steg mot färgaffären där jag plöjde igenom tapetkarta efter tapetkarta. Men märkliga mönster i avskyvärda färger och nyanser gjorde mig bara trött och sugen på stekta champinjoner, och jag undrade om det verkligen finns någon människa som kan tycka det är snyggt att ha en leopard uppflådd på väggen.

Fick idag veta att en mycket bra klasskamrat troligtvis inte kommer vara klasskamrat länge till. Snart är det bara 6 kvar av oss i ”lag syd”, hur ska detta gå?