carrooooo

Äntligen, äntligen, äntligen... En av de värsta terminerna som har förpestat mitt redan av skola besudlade liv är nu slut. Vi slutade ju egentligen i tisdags, men jag var lite osäker på om jag verkligen slutade då eftersom vi dramaelever har fått äran (?) att vara med och hålla i lite trådar till övriga elevers avslutningar. Jag kan gå in hur långt som helst i hur förjävlig och hemsk denna termin har varit, men för att inte göra min blogg till någon förpestad, nersudlad lerpöl i en stor hög av skit, tänkte jag inte göra det. Avslutningsdagen i sig var något alldeles extra, mina relationer till vissa lärare förstärktes, andra tog nya vändningar. Sisådär tio minuter innan vi skulle gå upp med våra fina tårtor som vi gladeligen (enligt dVcrew) bakat åt treorna fick min kära fysiklärare tag i mig. Kul är det ju att få veta att om man vill ha något betyg i datorkunskap så var man inte riktigt klar för denna termin. Då jag inte visste vad det var jag gjort fel var det tvunget för mig att stanna kvar efter avslutningen och få hjälp med detta. Han kunde liksom inte ha kommit med det lite innan, jävligt kul att få veta sånt på avslutningsdagen. Pucko... I alla fall så gick jag med på att traska upp till datasalen för att finslipa lite tillsammans med läraren i fråga. Hjälpen jag fick då var inte till så stor nytta och excel hatar mig. Jag är hatad av ett datorprogram. Min ilska mot fysikläraren blev större och starkare allt eftersom exceldjävulen blev jävligare och jävligare mot mig. Till slut gav jag upp och var tvungen att bege mig upp till aulan för en eftermiddags repetitioner. Men innan jag kommit så långt passade jag på att uttrycka min ilska för en klasskompis. I korridoren utanför lärarrummet. När lärrarumsdörren var öppen. Jag tänker inte gå in på exakt vad det var för ord som flög ur min mun, men det var en hel del oanständiga ord, ett visst namn i kombination med dessa ord, samt att en utlovning om att bokstavligt talat skita i lärarens brevlåda. Ja, jag vet, döm min inte utefter detta, jag var faktiskt jävlig sur och tänkte väl inte riktigt på vad jag hasplade ur mig... Grejen var ju också den att när jag passerade lärarrummet mitt i ett ohyggligt ord såg jag till min stora förbittring att just den läraren stod i dörröppningen och för en kort sekund möttes våra blickar. Jag är hatade av ett datorprogram och av en lärare.

Jag har även kommit lite på kant med käre herr rektor. Då menar jag inte hur vi gör bort Kattegatts försterektor på avslutningen, utan den mer lokala daVinci rektorn. Efter att ha gnällt, tjatat, skällt och tjafsat för att jag inte fick de kurser jag valt till trean (och nej jag hade INTE valt för många) hade nu äntligen Frank fixat så att jag kunde läsa miljöpolitik på Sannarp och tjatat in mig på textkommunikation trots att det egentligen var fullt. Plus att han hade hunnit lägga till småföretagande på min studieplan. Som många vet så har jag kämpat och tjatat för att jag skulle få ut min rätt, och få dessa kurser även om jag sedan länge faktiskt ångrat mig och insett att jag faktiskt inte vill ha dessa kurser längre. Men det var faktiskt en principgrej, jag skulle få de där kurserna, andra i min klass hade fått dom ju! Och jag kan inte släppa såna saker... Men nu, i och med Franks uppoffringar och nu när jag faktiskt fått alla de kurser jag bad om var jag nöjd. Så när Frank berättade läget, kunde jag inte mer än säga "nääh förresten du, jag har ändrat mig, jag vill inte ha dom kurserna längre". Av någon anledning blev han sur. Jag förklarade sedan läget lite oskyldigt med att "jag nu var så inställd på att inte få läsa dom, så jag ändrade mig..." Moahaha, kan han ha!

Något som jag absolut inte trodde att jag skulle göra i tisdags var att stå helt tårögd i klassrummet och känna en otrevlig klump i halsen. Det var när engelskläraren som jag haft lite dispyter med under terminen höll mig kvar i klassrummet efter han släppt iväg klassen på sommarlov. Först höll han sitt, vad jag tror är, hans tal-för-jobbiga-elever-innan-ett-lov-i-hopp-om-förbäättring- tal. Det där om hur vi ska glömma det som gått dåligt innan och blicka framåt, ta nya tag. Sedan då stämningen plötsligt blev lite väl sentimental vet jag fortfarande inte riktigt varför, men jag ville bara kasta mig ut ur rummet då jag kände hur tårarna trängdes i ögonen.

För att summera denna termin lite kortfattat; skit. Nästan allt har gått käpprätt åt skogen i år. Prov, arbeten har inte kommit in i tid, eller alls. Försenad till nästan hälften av alla lektioner, blivit anklagad för att vara oengagerad och skita i skolan. Till följd av detta en rad utskällningar, tjafs och andra tråkigheter med lärare. Jag har även tagit fuskandet till en ny nivå. Jag har nog inte gjort ett enda prov denna termin utan att fuska med lappar, sudd, formelsamling, miniräknare eller medhavda formelblad. Utan vidare resultat. Det jag förtjänar efter den här terminen är inget annat än en fet utskällning, en riktig uppsträckning. Jag har inte förtjänat vissa av de betyg som jag kommer att få, men samtidigt har jag sänkt vissa betyg genom inte bara prov, utan även genom mina svaga insatser på lektionerna och lite ertappningar av mitt fuskande, men jag har verkligen inte orkat, eller bara inte brytt mig. Jag borde vara nedstämd av sänkta betyg, jag borde vara taggad till tusen att ta igen mig nästa år. Men om sanningen ska fram så bryr jag mig inte och har nog aldrig gjort det. Betyg är för mig överskattat. Jag vet inte vad jag vill, och rädslan över att behöva göra något ansträngande jobbigt med risk att sedan upptäcka att jag gjort det i onödan växer om min motivation.

Jag måste säga att jag var sjukt avundsjuk på alla snygga studenter som sågs i hela Halmstad igår. Även om jag kanske var nära, så kan jag nog inte riktigt förstå hur glada alla som gått ut var, inte än i alla fall. Men på något sätt, tro det eller ej, så känner jag en liten, liten gnutta av en känsla som nästan kan liknas vid lättnad över att jag har ett år kvar. För om jag hade stått där idag, och inte längre haft skolan som vägvisare, hade jag varit skiträdd. Att det nästa år är jag som ska skickas ut och stå på egna ben känns ljusår ifrån. Jag har en känsla om att nästa år kommer bli som detta år då jag fortsätter leta efter något att hålla fast i, något som kan bromsa tiden, bara en liten aning...

Nu när det fan är sommar, så rensas det lite i mp3n, in kommer svensk sommarmusik som Säkert och Lasse Lindh, och ja, en gnutta Springsteen kanske.

Säkert - Vi kommer att dö samtidigt

Lasse Lindh - Varje litet steg