carrooooo

I veckan ringde telefonen och som vanligt i hopp om att det skulle vara någon med roliga nyheter eller något var det jag som lade band på telefonen. Det visade sig vara en it-kille som hade glada nyheter om vår dator. Samtalet lät ungefär såhär:

It-snubbe - Hej! Eran dator är reparerad och klar att hämtas.

Jag - Finns minnet kvar?!

It-snubbe - Nääh, allt som fanns på den är raderat? men den funkar.. (Optimistjävel)

Jag(ledsen) - Jaha...

It-snubben - Men ni kan komma och hämta den nu.

*Om någon har missat det så har mina föräldrar pyst iväg till vårt pölseälskande grannland och lämnat mig hemma. Alltså, ingen som kan hämta datorn.

Jag - Men kan ni inte köra och lämna datorn, ni kunde ju för sjutton hämta den..? (här blev jag desperat) -Ni kan få kaffe...

It-snubben (som verkar gilla kaffe) - Joo, kan vi vä... eller, jag ser här att ni bor i... Slättåkra..?

Jag - Ähum, jo..?

It- snubben - Jag tror inte att vi har möjlighet att köra ut datorn så långt...

Jag - Die Motherfucker DIE!!!!

Eller nej , det sa jag aldrig...

Jag - Inte ens om vi har kanelbullar till kaffet...?

Han verkade tydligen inte gilla kanelbullar. Han kanske var allergisk.

Men så kom jag att tänka på (redan!) att vi har ju faktiskt en dator till... Smart Carro, ibland blir jag rädd för mig själv.

Återigen blev det en mycket lyckad midsommar i väldigt goda vänners lag. Jag orkar (eller kan?) inte återberätta kvällen, så jag låter några bilder tala för sig självs. Dessutom ser det ju faktiskt lite trist ut på min blogg då jag bestämt mig för att ha en bildlös sådan, men nu gör jag faktiskt ett undantag. För att alla ska trivas på min blogg, och inte knna obehag, har jag rensat bort en hel del bilder. Lägg även märke till kvällens ledord; varannan potatis.

"Vill någon leka kolväte med mig..?" Finns det förresten en anledning att den frasen hamnade på just min tröja..?

Det finns även en film från kvällen, en film som jag borde be om ursäkt för... Det blev en sådan där film där jag inte visste att jag hade tryckt på spela-in då jag och några andra befann oss framför kameran och tja, sånt kan bara bli hemskt.
Jag har försökt placera bilderna i rätt ordning...

         
Lägg märke till vem     Lekledarnas entré...                              Alla ville paxa skåne akvavit...=P
som har guldkronan....

       
                            Här komer potatisen fram...        ...och vi gillar dom.... 


       
Någon börjar bli dragen                The hostess dagen efter...

Sommarlovets start förövrigt har varit lagom lugn, kanske lite för mycket jobb och bestämt för mycket regn. Jag tänker inte tråka ut eventuella läsare med att berätta om mitt inte så väldigt intressanta jobb, då det inte finns så mycket att berätta om det. Förra året fick jag ett lass skit över mig, det är väl det roligaste jag kan dela med mig av vad det gäller jobbet. Bloggämnen är förövrigt som myggor på sommaren. Då man som mest bara vill skriva tills bokstäverna på tangentbordet blir så utnötta att man inte kan se skillnad på tangenterna och på så vis göra det omöjligt för mamma att kunna skiva utan härledning av de vita ditmålade bokstäverna och få datorn för sig själv i fortsättningen, eller då man är sådär riktigt förbannad på något och känner att någon måste straffas och man måste göra det själv. Den den känslan av att vilja ha ihjäl något, eller bara misshandla någon. Då finns dom inte där, när man har behov av att döda, skada en mygga som tvunget ska stickas. Då finns det inget att skriva om.
Jag var hos synsam igår. Det var som vanligt ett traumatiskt optikerbesök. Jag hatar att bli petad i ögonen. Jag minns mitt första besök på detta ställe. Jag hade tagit min flykt in på toaletten innan undersökningen, då jag till min fasa såg att det rådde brist på toapapper i det lilla skrymslet. Det enda jag fick syn på var en liten skylt på väggen framför mig "Smile, you're on candid camera". Just då var det lilla skämtet inte så uppskattat från min sida.

Jag har käkat morötter som en galning den senaste veckan, man ska ju tydligen få bättre syn av morötter. Det var dock ingenting som jag märkte av efter tre påsar och mycket gnagande. När jag väl anlände blev jag erbjuden kaffe. Jag började genast ana ugglor i mossen. Sedan när bjuder dom sina kunder på kaffe liksom..? När jag sedan fick syn på godisskålen som fanns på bordet var det inget som hindrade den röst inom mig som skrek "choklad, choklad!". och jag slängde raskt in en bit i hopp om att tillfredställa mitt godissug, men icke. En plastig lakritsbit var det som nu låg på min tunga. Den äckligaste sortens lakrits dessutom. Det börjar ju bra när man ser fel på choklad och lakrits. Jag var tvungen att spotta ut den, jag var bara tvungen. I soffan mittemot satt en äldre dam, i soffan till höger en kille, något äldre än mig. Men inte fan fanns det någon papperskorg i sikte. Däremot fanns det en plastblomma i en kruka på bordet. Med lite stenar och sånt runt den plastiga stammen. Det är ju tillåtet på filmer! Jag placerade i alla fall omsorgsfullt den äckliga godisen i krukan och den smälte faktiskt in rätt bra, om jag får säga det själv. Jag kände hur de övriga väntande sneglade misstänkt på mig och jag funderade lite på om jag skulle förklara att den var äcklig, men jag lät bli. Istället tog jag en ny, och granskade den väl innan jag satte i mig den. Väntetiden blev som alltid rätt lång, och det var långt efter frukosten, så jag tvekade inte att fortsätta äta från skålen. Men efter ett tag blev jag faktiskt rätt mätt, och jeansen jag hade på mig påminde sig om att de var nytvättade när jag drog på dom för bara timmar sedan. Eftersom ingen optiker syntes till tog jag mig friheten att knäppa upp knappen. Man känner sig ju så hemma i den röda soffan, med kaffe och en godisskål framför tv:n. I alla fall så lyckades jag ju då glömma min uppknäppta knapp tills det var dags för undersökningen. Jag reste mig obehindrat och smilade inställsamt mot optikern, en kille med de tjockaste glasögon jag sett på länge och som dessutom skelade en aning. Bara det är ju lite avskräckande. Men genom de tjocka glasen kunde man inte undgå att se att han upptäckt mina uppknäppta byxor. Bara för att knappen var uppknäppt hade tydligen gylfen på byxorna bestämt sig för att kasa ner också. Vad gör man liksom, vad säger man.? Det blev något i stil med "Hoppsan hejsan, jag åt nog lite för mycket..." I en värld där det inte finns mycket att skatta åt får man väl skratta åt sig själv...


Niccokick - I drink to get thrilled

Yvonne - Drifter
(Detta underbara soundtrack finns inte på hela internet, men jag uppmanar ändå alla att lyssna på den.)