carrooooo

---

Jag är en fuskare, det vet väl alla. Men man ska nog ta det lite försiktigt med det här fuskandet om man vet med sig sedan innan att man är lite klantig. Men det var ju ingenting jag tänkte på i torsdags när det nalkades drakalopp, som vi stackars ettor och tvåor blir så kallblodigt tvingade att släpa sig runt den där jäkla milen. Mitt mål var, som föregående år, att ta sig runt hela banan. Och jag misslyckades. Nej, jag tog mig inte runt hela banan. Jag, eller rättare sagt vi, klantade till det lite i början. Jag och min trogna löparpolare Reine och Marika hade precis prickat av oss på listan och skulle påbörja vår uppvärmning. Men vi kom snabbt överens om att det var på tok för jobbigt för oss otränade stackare att springa fram och tillbaka på fotbollsplanen, vi var helt enkelt inte gjorda för sånt här. Det dröjde inte heller länge innan vi kom överens om att vi kunde vara i behov av ett litet försprång. Bara ett litet, det kan väl inte skada. Så vi började gå, runt fotbollsplanen, över på andra sidan vägen gick vi i raskt tempo. När vi kommit en bit på vår väg insåg vi att ingen av oss lantbor visste riktigt vart vi var eller vart vi skulle. Så började stämningen i den tappra gruppen bli lite nervös. Vi började jogga ner mot var vi trodde banan skulle vara. Vi insåg att ingen av oss hade klocka på sig, så vi visste inte riktigt om starten hade gått eller inte. Vi sprang omkring bland hus, vi sprang omkring bland träd, det fanns ju inga snitslar någonstans! Till råga på allt cyklade det lärare omkring och verkande vakta på oss fuskare. Vi fick flertalet gånger kasta oss in i skogen för att inte bli upptäckta. Tills slut såg vi den, vår räddare i nöden, en rödvit snitsel hängde praktfullt och lyste upp vår väg. Nu kunde vi inget annat än att hoppas att alla inte hade knatat förbi alla redan. Men så långt som vi hade sprungit så tyckte vi att vi måste ha kommit en bra bit på den milen vi skulle avverka dagen till ära. I vår jakt efter banan hade vi knatat ett bra tag och vi var redan utmattade, ansträngningen tärde på våra arma kroppar. Just när vi satt oss till rätta i gräset för att pusta ut, hörde vi först ett fasligt liv, efter en stund hurtiga, snabba steg mot asfaltsvägen. En hel klunga med ivriga elever gnatade förbi i ett, enligt oss, rasande tempo. Snabbt som ögat pallrade vi oss på fötter och kutade ut på spåret, och vipps så var vi på gång. Utan vetskapen hur långt vi hade kvar, eller rättare sagt hur lång sträcka vi lyckads fuska oss till, sprang vi på i hettan. Det kändes som att vi sprungit flera kilometer då vi uppmärksammade en liten skylt vid vägkanten; ?9 km kvar?... Sanningen sved och förnedringen välkändes, men vi tre tappra flåsande sprang på. Det var därför alla hade sprungit i en klunga när vi först såg dom, det var därför vi hade hört så mycket liv från där de kom. Vi kan ha varit kanske några hundra meter från alevallen. I ovisshet om vi skulle skratta eller gråta fortsatte vi att springa på. Efter ungefär tre kilometer tappade vi den första bakom oss, och innan halva vägen var sprunget var jag ensam kvar att inte ha slöat till lagt joggingen åt sidan för att upptäcka att det faktiskt var bekvämare att gå. En stor besvikelse var de jävla små gummibanden man blev tilldelad efter halva banan, samma som förra året, trots att de lovat en förändring i detta. Nu hade det ju varit hur lätt som helst att fuska sig igenom hela skiten... Jag vet inte varför, men jag sprang på, inte fort kanske, men jag släpade mig fram genom den kallaste skuggan, genom den mest stekande solen. Det som drev mig framåt var nog dels suget efter en uppfriskande dusch men även vetskapen om att jag aldrig mer i hela mitt liv ska spring en hel mil i onödan, dvs. om jag inte blir jagad av en kallblodig mördare med en korkskruvsöppnare som vapen eller om valet stod mellan att springa eller bli förflyttad till en avlägsen öde ö för att där leva i isolering med ett gäng giriga skalbaggar som enda sällskap och föda, eller om det var springa eller bli nunna som gällde, eller om... tja, ni fattar. Sista kilometern tänkte jag faktiskt gå. Jag kände där att jag hade gjort mitt och genom att gå över ängen i solen kanske man kunde samla lite solstrålar. När jag dessutom såg att de hade dragit banan genom mjuksand beslutade jag definitivt att det var det smartaste att göra. Men en snabb blick bakom mig fick mig att ändra åsikt. På den lilla stigen bakom mig sprang en väldigt fe... omfångsrik kille. Alltså, en väldigt tjock, kanske lite väl voluminös grabb. En röst inom mig sa "Carro, du kan inte låta dig springas om av en tjockis; kuta nu för helvete..." Killen kunde spurta, så det blev en kamp som hette duga där på slutet, en strid där jag gjorde mitt yttersta för att hålla kvar den lilla värdighet som jag brukar inbilla mig att jag har. Jag höll undan och passerade mållinjen på under en timme, vilket gjorde att jag faktiskt överträffade de, om man nu kan kallade det, förväntningar jag hade på mig själv innan loppets början.

 Gårdagens arbetsdag var en av de längsta och stressigaste på länge. Finns det ingen lag mot att arbeta 18 timmar i sträck..? Eller tja, 18 timmar minus två x två timmar i bil då. Det vankades travtävlingar i Vaggeryd igår, och vem fick äran att följa med chefen på dom? Naturligtvis jag. Det kunde väl inte vara så farligt tänkte jag först, men det jag innan jag insåg att arbetet som var tänkt till oss två var nog åt fyra pers, och att min chef dessutom verkar helt sakna ämnesomsättning. Mat var underprioriterat, kaffe drack vi dock litervis med i bilen, utan en tanke på att från den stund jag klev ur bilen och satte min fot på den kyliga travbanan fanns det inte två sekunder lediga för toabesök. Som förståligt så kan detta inte ha varit hälsosamt alls. Något annat som definitivt inte var hälsosamt var laxen som jag tvunget skulle stoppa i mig igår. Jag som inte ätit fisk på år har länge tänkt att det hade ju varit en bra sak att göra, fisk är ju faktiskt nyttigt, och något måste man ju äta. Dessutom sägs det ju att man blir smart av fisk, så då skulle nog jag behöva just fisk stora mängder..  Det visade sig dock dagen efter, då jag vaknade en timme innan jag skulle jobba med magsmärtor och kraftigt illamående att jag måste ha utvecklat någon slags allergi mot just fisk. Eller mot kanske lax. Men en sak är i alla fall säker, aldrig mer lax för min del...

 Jag vill bara inflika att just här så blev skärmen framför mig svart, musiken tystnade och tv:n slocknade i bakgrunden. Eftersom det var nästintill vindstilla och fint väder kunde detta inte vara en godtagbar orsak till strömavbrott. När jag då ser mig över axeln, ut genom fönstret mot ett av våra gamla plommonträd ser jag pappsen i det höga gräset med en röjsåg i högsta hugg.

 Jag har fortfarande inte fått svar på min undran över alla de röda kors som är strategiskt utplacerade längs med vägen. Ibland står de själva i något dike, ibland står de uppemot 5-6 stycken i en hop och grupperar sig hotfullt när man passerar i bilen. Någon måste ju ha satt upp dom, och förhoppningsvis också för ett syfte. Kanske är det djurens rätt- aktivister som har varit ute och plockat på- och överkörda djur utmed vägen och markerat med röda kors för att uppmärksamma folk att i den här svängen kördes fem små krabater över förra året..? Eller är det någon ny sekt som inte får plats eller inte vill utnyttja landets kyrkogårdar, utan ser det fina i att vila i frid utmed landsvägen under ett rödmålat träkors..?

Country Joe and the Fish - Don't Bogart that Joint

Underbart trallvänlig allsångs-sång med helt lysande text...

---