carrooooo

Denna dag är känd för många som studiedag, men inte för min del. Tre timmars drama stod på dagordningen, inte för att det är tråkigt eller så, men jag hade hellre varit hemma och sovit och pluggat matte. Eftersom jag inte hade mycket att sätta emot fick jag pallra mig upp vid åttatiden och släpa mig ut till tv:n med kaffekoppen i högsta hugg. Där blev lyckan total då jag såg det glada Köping-gänget i nyhetsmorgonsoffan. I en halvtimme satt jag och skrattade glatt för mig själv åt de lustiga personligheterna från Sveriges numera mest kända gruppboende. (Eller tja, Linda har ju nu flyttat till en egen lägenhet..) En bra start på dagen i alla fall. Närväl pappa hade skjutsat mig till bussen var jag en halvtimme för tidigt. Inte mycket att göra, tänkte jag där jag stor vid busshållsplatsen utanför Oskarströms kyrka. Då kom jag att tänka på att jag inte varit inne i en kyrka på väldigt, väldigt länge. Och kyrkor brukar ju vara rätt så fina, så varför inte? Jag kunde ju i alla fall testa om den var öppen... Så jag styrde stegen upp mot kyrkdörren, såg mig lite om för att kolla så att ingen såg mig. Men då jag kände på det maffiga handtagen var det ju låst. Jaha, tänkte jag, inte allt för besviken över det, och vände på klacken igen. Då jag traskade över grusgången och fumlade med sladden till hörlurarna hörde jag en lite osäker röst bakom mig "eh, hallå, ursäkta?" lite förvånat snodde jag runt för att upptäcka en lite äldre man komma ut från vad som verkade vara församlingshemmet. Innan jag hann säga något pekade han lite på kyrkan och la till "ska du in eller..?" Lite chockad och ställd stod jag där och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det blev något halvtaffligt "öh, nja, asså, näh, öhh?" Men jag blev avbruten av att den gamle gubben (som jag nu antar var prästen själv) drog fram en nyckelknippa och sa "jag kan öppna"... Och innan jag hann säga emot gick han fram och låste upp kyrkan. Shit, tänkte jag, och kände hur paniken kom krypande. Vad skulle jag in där och göra? Jag kollade mig lite runt för att se om det fanns någonting jag kunde springa och gömma mig bakom. Men det var minst 10 meter till närmsta buske, och den var dessutom inte särskilt stor, och det skulle höras alltför tydligt om jag började springa över grusgången. Det fanns helt enkelt inte något annat att göra än att snällt traska in då prästen höll upp dörren åt mig. Nästan lite skamsen tassade jag fram längs mittgången, tätt följd av prästen, och paniken. Jag kunde höra hur han följde efter mig en bit fram; shit, tror han att jag ska bikta mig eller?! Jag slog mig ner i en bänkrad och låtsades be. Ja, men vad fan skulle jag göra då..? Prästgubben ställde sig en bit bakom mig och började bläddra bland massa papper. Fan, tänkte jag (ja, lite fel ordval kanske) hur länge skulle man sitta där liksom. I inte mindre än en kvart satt jag där och var mer eller mindre schizofren; nu måste jag resa mig och gå, nej jag vågar inte, jo nu går jag, nääh, vänta lite till... Men tillslut var jag tvungen att avlägsna mig för att inte missa bussen. Så jag tänkte resa mig lite obemärkt, trippa ut längs mittgången, le lite trevligt då jag passerade människan och försvinna ut genom dörren. Men på något märkligt sätt lyckas jag ju alltid krångla till det. Det stod psalmböcker kvar i bänkraderna, där framför bänkarna. Och när jag reser mig för att gå, knuffar jag till en psalmbok med väskan och den åker i golvet med en rätt rejäl duns och man hör tydligt hur de fjärilstunna bladen i bokjävlen skrynklas mot golvet. "Oj, faa...hoppsan!!" Försökte jag släta över det hela med, och tog upp boken det fortaste jag kunde och försökte halvhjärtat släta ut de tillskrynklade sidor som hamnat i kläm under boken. Men då jag råkade möta prästens blick, insåg jag att det bestämt var dags för mig att gå. Jag stegade skamset ut, förbi honom med ett något pressat leende, det fortaste jag kunde, och kunde inte annat än att känna mig oerhört klantig. Jag förstår faktiskt inte hur jag lyckas med att hamna i såna här märkliga situationer... 
 
Igår utfördes en brutal terrorattack mot min mp3 av min terroristsyrra och hennes pojkvän. Jag upptäckte dock inte det horribla dådet förens jag satt på bussen idag. När jag satt och halvsov på bussen på väg till skolan. När sista tonen i All my Friends tystnat dröjde det inte länge innan en ny låt hördes i lurarna. Ett helt okänt intro, och jag började undra vad detta var för något. Och då hördes en löjligt irriterande pojkbandsfjollas stämma: "Although loneliness has always been a friend of mine..." Jag kan slå vad om att min blick i just det ögonblicket var oslagbar. Och snart hördes en bekant refräng i lurarna; "I don't care who you are, where you're from, what you did, as long as you love me..." Jag börjar febrilt leta igenom mitt minne från då jag tankade in musik i mp3n senast. Kan något sånt här ha slunkit med då? Det skulle ju inte vara helt möjligt tänkte jag bytte låt några gånger för att se så att resten av spellistan var oskadd. Efter att ha bläddrat förbi både Bon  Jovi och lite Kent kändes allt bra igen, och jag kunde lugnt lyssna vidare på normal musik, trodde jag. Snart hördes på nytt ett intro som jag med ens visste inte hörde hemma i min mp3. (möjligtvis i Hampus eller i Lines...;)) Och denna gången var det ingen tvekan om vad det rörde sig om..:  "Girls step up to the party grab a boy and move your body, do like me and my honey, Oh Oh Oh Oh Oh Ooh..." Panik, panik... Hur har någon kunnat göra något sånt här inhumanskt elakt mot mig och min mp3. Svaret var ju rätt givet, jag hade lämnat mp3n obevakad vid datorn igår och då hade min kära syster och Johan slagit till och placerat in diverse oanständiga låtar lite här och var. Jag kan ju besätta att jag senare även fann så obscena saker som Sarek och Linda Bengtzings senaste Värsta Grymma Schlagern. En mycket traumatisk upplevelse, nästan värre än melodifestivalen, och då är det illa. 
 
The Hives - Back in Black