carrooooo

Just det, jag är trött på att köra bil. Eller att försöka köra bil. Men hur mycket jag än försöker slingra mig med ursäkter som "jag hinner inte", "jag måste plugga", så är pappa på och tjatar om hur viktigt det är att jag fortsätter öva, och han hittar jämt tillfällen som enligt honom är som gjorda för en liten sväng i bilen. Men jag VILL INTE! Jag HATAR att köra bil! Biljävlen gör aldrig som jag vill! Med tanke på hur jag misslyckas med typ allt annat, så kommer jag ändå aldrig kunna ta mig igenom en hel uppkörning inom de närmsta tio liven. Så varför försöka? Okej, det hade varit bra med ett körkort, särskilt när man bor som jag gör. Och det kommer ju garanterat behövas i framtiden. Men jag orkar bara inte, jag VILL inte! Jag KAN INTE! Men pappa har inte förstått hur omöjligt det är för mig att lära mig köra. Jag har till och med försökt med att klaga på bilen, men då löser pappsen det med att köpa en ny bil, bara för att jag ska lära mig köra. Om man inte vill göra något, och om man helt saknar motivation och lust, så är det helt enkelt omöjligt att lyckas. Igår tvingade pappa mig att starta och stanna bilen tusentals gånger, "så mjuuuukt som möjligt..." Efter en hel del uppstartningar med spottande och skakande från bilens sida tog frustrationen överhanden och jag kände hur jag bara var tvungen att ta ut det över någonting, och jag hade ett fåtal alternativ:

1. Tutan

2. Gaspedalen

3. Växelspaken

Jag valde det andra alternativet. Jag stampade allt jag kunde på gasen samtidigt som jag återigen klargjorde för pappa: "Jag KAN INTE!", och bilen flög iväg med en rivstart som skulle få Tony Rickardssons farmor att vända sig i graven. Under de följande sekunderna kom både jag och pappa snäppet närmre en hjärtinfarkt, samtidigt som pappa skrek "Neej, BROMSAA, du gör FEEEL (nähä liksom..?!) igen!!!"

Och så sent som ikväll när jag och pappa var på väg hem, stannade han helt plötsligt bilen och sa "nu får du köra", med något konstigt jävla flin. Jag protesterade högljutt och påpekade att det var både mörk och sent, men förgäves. Inte nog med att jag skulle köra hem; "Stanna här i kanten, växla upp nu, gör en mjuk inbromsning, kör runt ett varv här, backa lite där"...

Grrr, jag blir GALEN! Jag har börjat utveckla ett hat mot bilar. Ett starkt hat. Och varje gång jag sitter bakom ratten och bilen börjar rycka, spotta, hoppa, svär jag på att aldrig, aldrig sätta mig där igen. Om valet inte stod mellan det eller att typ leva som eremit på ett berg fullt av bergsgetter och med ett valthorn som enda vän, eller typ att låsas in i en garderob och tvingas lyssna på schlager non-stop, eller typ...ja, ni fattar... Men vad hjälper det, när man har en överenergisk pappa som mer eller mindre släpar en ut till bilen..? Kanske är det mitt undermedvetna som ger upphov till denna ovilja? Är det kanske en rädsla att bli vuxen? För att ta körkort och köra bil är verkligen något av det mest vuxna man kan göra. och är det något som verkligen skrämmer mig så är det tanken att bli vuxen. Då är det kört, då är man typ gammal. Eller inte gammal-gammal, men vuxen-gammal, och det är läskigt. Alltför många gånger har jag undrat vad tiden tog vägen. Just den här tiden, som delvis blev dränkt av skolan och andra måsten. Allt har liksom bara passerat utanför ett bussfönster och såhär i efterhand känns det som man inte har gjort mycket mer är suttit där på andra sidan glaset och sett de utdragna vyerna flyga förbi i svindlande fart. Det känns lite för tidigt för en ålderskris för min del, inte ens 18 år. Men trots det kan jag inte låta bli att skrämmas över framtiden och allt som ligger framför fötterna, allt som man måste kliva över och allt som man med säkerhet kommer snubbla över och skrapa upp både händer och knän. Däremot skulle aldrig vilja dra ut på min gymnasietid, jag är så jävla trött på skolan och skulle göra vad som helst för att få sluta imorgon. Med alla betyg klara då såklart. Men då skulle jag vara tvungen att ta det där stora klivet ut i vuxenvärlden, och det vill jag ju inte, jag vågar inte. Jag antar att jag inte vet vad jag vill, jag känner mig lite splittrad över detta. Men det är ju inte så mycket att göra åt saken, eftersom jag inte funnit varken ett ankare eller en nödbroms, och någon tidstopparmaskin såg vi inte röken av. Så jag kan väl bara knyta säcken med några rader låttext: