carrooooo

Jag vet det var ett tag sedan, men så intressant är mitt liv just nu att det inte finns någonting värt att ägna en rad åt. För att inte köra den lilla kvalité som faktiskt fanns kvar här någonstans rakt ner i fördärvet så har jag helt enkelt hållit mig undan från min egen blogg.

Veckans skolvecka (och det är väl hela min vecka..) har varit bland de västa på länge. Sådana här ingredienserna kan för min del lätt skamfila en hel vecka inklusive helgen.

• Nationellt prov i Fysik
• Nationella prov i tyska (lägg märke till att det är flera)
• Att få tillbaka Nationellt prov i Matte
• Nationell fysiklabb
• Dåligt väder
• Kaffebrist
• Radiokanaler som spelar Markoolio

+ Att alla prov (och få-tillbaka-prov) kommer med tillhörande ångest.

(Varför skrev jag omedvetet fysik och matte med stor första bokstav..? Respekt.. ? Fruktan..?)

Någonting som ändå visade sig gå förvånande väl ut var fysiklabben. Jag hade sedan jag först fick höra att vi skulle klara av en labb helt själva gett upp hoppet. Och när jag insåg att jag inte kunde en enda av dom, så såg det mörkare ut än Östersjöns oljevatten. Men med en hel del hjälp från olika håll lyckades jag tillsammans med Grynet klura ut labb efter labb, och i tisdags var det upp till bevis. Nu var det ju inte så att jag efter att ha gått igenom samtliga labbar faktiskt kunde räkna på dom själv. Det fanns då bara en enda utväg med hjälp av en formelsamling, anteckningar och tejp. Där det fanns plats i den lilla samlingen, som ännu inte redan var fullklottrad, överförde jag helt enkelt anteckning efter anteckning från mitt block. Och det som inte fick plats, eller inte hanns med, fick helt enkelt tejpas in på hela sidor. Labben gick på lite drygt tio minuter och resultatet blev förträffligt. Men då jag vandrade trappan ner från de kvava fysiksalarna drabbades jag av en olustig känsla. Nästan som då man har gjort någonting fel och man vet om det. Kan det vara mitt samvete som spökar..?

I och med alla nationella prov i terminens slutskede har jag nu utvecklat, förnyat och tagit mitt fuskande till nya höjder. Det gäller ju att anpassa sig om man vill överleva i denna hårda värld. Jag skulle kunna skriva en bok om att fuska. Kanske något för nästa års projektarbete..?

Det är nu åtta dagar kvar i skolan innan man efter en milslång vandring kommer fram till stället där land möter hav, och då man kan ge sig ut i kajaken man släpat över axeln hela vägen som ett tecken på hopp, hopp om att någon gång finna det där havet som man kan dra iväg på. Axeln värker och lederna ömmar, man är helt slut, hjärnan är sedan länge överarbetad och pressad till det yttersta. Man kastar loss, man puttar ut kajaken i det klarblå, ännu lite kyliga vattnet, äntligen på väg. Benen värker, så där som dom brukar göra när man har gått väldigt, väldigt långt. Men ett leende är omöjligt att hålla tillbaka när den lilla båten tar fart bort från land. Kvar på stranden står lärare på rad, vinkar glatt, ler. Skrattar och pekar. Pekar bort mot horisonten. Man vänder sig om, för att upptäcka att detta hav även det bara är ännu en flod, och att man så småningom kommer att nå land igen. Och man vet att som att segla rakt genom en spegel, kommer lärarna stå på strandkanten på andra sidan och vinka lika glatt som när man lämnade dom. De snår man ska traska igenom med kajaken över axeln kommer vara lika taggiga som på andra sidan, bergen lika höga, dalarna lika djupa och vinden lika kall. Men jag ska fan bära min kajak med stolthet, som den där symbolen om hopp, ett hopp om att någon dag komma fram till det riktiga havet. För alla floder leder till ett hav, eller..?

Till sist önskar jag alla en stund med Montt Mardié

En intressant tolkning av Hellströms Kom igen Lena - Come on Eileen