carrooooo

Denna helg stavas som det låter; katastrof. Inte nog med att jag har varit tvungen att tillbringa dagarna i skolan, det har varit på tok för långa dagar. Men varför skulle vi klaga på att ha över 10 timmars drama en helg, när judarna grävde tunnlar ut från koncentrationslägren var det ingen som tog upp arbetstider. Dramarepetitionerna i skolan kan bäst beskrivas som Uffe beskrev dom idag; "som en bil, där ingenting funkar. Plåtarna hänger och släpar utmed sidorna. Vindrutetorkaren slår av och på som den vill, men funkar aldrig när det regnar. Någon har tankat bensintanken full med fotogen". Eller kott och gott som "dagen så saxofonisten tagit med sig en bas".

Två nationella prov väntar nästa vecka. Ett smaskigt tyska prov på tisdag samt det väntade matteprovet. Efter flertalet privatgenomgångar av tyska skulle man ju kunna tänka att jag faktiskt skulle kunna tänkas klara av det här, och som min tyskalärare så fint uttryckte det så ska ju jag vara en språkmänniska. Jo, visst det fanns ju en tid då jag faktiskt läste tre språk som tillval och tyckte det var kul, men så kom övriga ämnen i vägen och jag hoppade av det ena språket efter det andra. När jag tänker efter är nog språk något av det få ämnen som jag faktiskt tyckt var roligt, trots att jag nu valt bort alla.

Matteprovet på onsdag, skulle jag ha pluggat till, borde jag ha pluggat till. Och jag har försökt, det har jag faktiskt. Men varje gång jag sitter med matteboken framför mig och stirrar mig blind på talen som aldrig tycks stå där dom ska är det bara min frustration som tycks tillta. Frustrationen över att jag jämt ska vara så dålig på allt, bland annat matte. Men det är omöjligt att yttra sig om det högt, eftersom det då kommer motargument som "ähh, så dålig är du säkert inte". Men jag om någon borde väl ändå veta hur kass jag är själv. Och jag kan tala om för dom som inte känner sig särskilt dålig på något, att det är jävlig jobbigt att höra "du kan säkert, om du bara vill"... Men om man vet, om man är helt säker på att man verkligen inte fattar någonting, hur i helvete gör man då..?

Jag har gett upp. Matte är ju logiskt, det är bara att tänka logiskt. Gå på känsla liksom. En känsla som jag aldrig har upplevt och troligen aldrig kommer att göra heller. Men så finns de alltid några irriterande jävlar som tvunget ska påpeka att det finns dom som har de värre. Men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i dom. Jag kanske är egoistisk av mig, men jag skiter faktiskt fullständigt i de svältande barnen i Afrika eller de ihjälgasade judarna. I min världsbild är det mest synd om mig, för innerst inne så bryr jag mig faktisk bara om mig själv, och sen kan man få tycka vad man vill om det.

Helgen i övrigt har också varit ganska kass. Efter att ha vistats så sjukt länge i skolan, och alla bussresor däremellan så finns inte energi till något socialt umgänge, festande eller någonting över huvudtaget. Jag är trött. Inte trött så att jag vill gå och sova. Det kan jag ändå inte i mitt 40-gradigta rum när sängen är full med myror. Allt som snurrar runt i mitt huvud är allt som jag inte gjort, allt som jag borde göra och allt som jag glömt. Som om kalendern som jag har inpräntad i huvudet har utsatts för storm och alla sidor har hamnat upp och ner och huller om buller. Lite organisation här i livet hade inte varit fel, men sånt finns det inte tid till.

Jag antar att jag har fått nog, att det är här jag sätter ner foten. Men vad gör det? Som att försöka sätta ner foten och stoppa det skenande tåget. Foten kommer bara fastna i rälsen och benet gå av.