Artonde första november
Utbildningsmässor, kataloger, broschyrer, you name it, har börjat dimpa ner i postlådor, klassfack och lite varstans runt mig i min vardag. Som handgranater kastas dom efter en vart man än går, och försöker man springa så faller dom ner precis framför en. På tisdag ska vi till en mässa i Lund. Lund är ju en trevlig stad och jag skulle inte ha något som helst emot att flytta dit heller, och det är ju faktiskt just det jag har planerat att göra. Men som den mörka sidan av det hela, som de mörka gränderna i denna stad, så måste man ju göra något vettigt där också, nämligen plugga. Att jag måste plugga en del år till har jag väl infunnit mig i, men nu är det ju inte bara plugga det handlar om. Man ska ju faktiskt utbilda sig till någonting. Bli bra på någonting, få ett eget område där man själv är koryfé. Det är väl här det tar emot en del, visst jag kan välja att plugga till någonting som verkar något sånär intressant, men måste jag bli bra på det, måste jag sluta kunna min grej..? Då är det ingen idé att försöka. Även om jag utbildar mig till någonting specifikt, finns det då andra som också titulerat sig samma sak kommer de ju vara ljusår bättre än mig. Skulle jag vara den enda av mitt slag, skulle jag ändå inte behövas, eller duga. Jag vet, jag låter inget annat än pessimistisk, men för någon som mig, som liksom aldrig får någonting att bli bra, som liksom aldrig lyckas till hundra procent, är det rätt lätt hänt. Vad ska jag på ett universitet att göra, när jag inte har något där att hämta än mindre att ge.
Vy från ett luftslott, Våga vara rädd, Ensammast i Sverige,
LSD någon?...
Jag borde ha prisat Kents senaste platta Tillbaka till samtiden för länge sedan. Som väntat så var denna samling inte bara elva mycket välskrivna låtar, det var elva skott i hjärtat. Ett avslutande mästerverk levererat av Sveriges troligen mäktigaste band. För en avslutning känns det som, en platta så vass att man kan klippa ett målsnöre med den.
Även om jag kan lista låtarna på Kents sju föregående album, även om jag kan rabbla vissa texter i sömnen, så är det numera alltid med någon slags hatkärlek jag lyssnar på just Kent. Det påminner mig nämligen om mina tre högstadieår, och om jag plågas av gymnasiets hårda jäktiga värld, så är det inget mot de tre åren i Halmstads smutsigaste ytterområde. Ibland känns det som om Jocke Berg sjunger rakt ut om fjortisfyllor, tjuvrökeri, skolkande och att bara inte vara någon alls. Men hur väl man än läser Jockes texter så tror jag det är svårt att förstå vad det egentligen är han sjunger om, vilket väl är en av de saker som gör Kent till Kent.
Idag har vi tagit oss vidare in i november, igen. Regnmolnen som verkade ha försovit sig till hösten, eller bara regnat över hela sommaren och liksom legat i baksmälla hittills i höst har kommit tillbaka för att blöta ner vår redan vattentrampande tillvaro. Men nu när vi äntligen har kommit så långt som till november, då kan man väl få öppna den där första pepparkaksburken, korka upp glöggen, glida runt kring julmarknader i skyltfönstren... Nej, det är inte för tidigt för lite julstämning, det är snarare dags att plocka fram glöggen och sätta igång med lussebullsbakandet.
Det här med att det är för tidigt med julstämning, Haaallå! ;P Jag började äta perpparkakor i början av Oktober haha :) Kom med Julen snabbt :)
Julen är liksom helt klart den bästa årstiden :)
Så hinka du i dig massa glögg och pepparkakor :)
Är julen en årstid?
... till den retliga jävlen, som kommenterat.
Man kan väl skriva FEL!
Hahaha
jag hatar att sångaren i äckel-Kent har samma namn som sångaren i Hardcore Superstar.
