carrooooo

Förra tisdagen klev jag, eller nej sprang snubblade in på bussen som skulle ta mig tillsammans med min klass och övriga treor till Lund. Föreläsningar om utbildningar vid Lunds universitet, stressande budskap, ångestframkallande ställningstagande. Som vanligt, vilsen och borttappad, visste jag inte riktigt vad jag skulle där och göra. Men lite inspiration och tankar kunde väl inte skada, allt handlar ju trots allt inte om naturvetenskapliga utbildningar. Men bortkommen från den stund då bussen slog till ro utanför Lunds domkyrka satt jag kvar i bussen då övriga klasskompanjoner klev av och traskade mot universitetsområdet. Jag tänkte väl att det alltid är någon som stannar kvar som jag kan svassa efter, men icke. Det var jag och busschauffören samt ett mindre antal teknikkillar. Just då jag övertygades om att busschaffisen tänkte kidnappa oss och var på väg till Polen stannade han bussen med en menande blick på mig, där jag satt längst fram med en fasande blick ut genom det stora bussfönstret. Det fanns väl inget annat att göra än att följa strömmen och vips så var jag inne i en hörsal och lyssnade på "civilingenjörsutbildningen - för dig som gillar fysik och matematik". Stryp mig långsamt. Nåväl, jag överlevde och tog mig vidare.

Ärligt talat så vet jag inte vad som hände sen, några föreläsningar senare, på min väg ner från LTH, slog det mig plötsligt att det fanns en gemensam nämnare i samtliga föreläsares talan; det är inte gymnasiet vi talar om nu, det finns inga genvägar, inget fusk här inte. Slut på sötebrödsdagarna. Det gäller att bita ihop, särskilt då man är lite bortkommen utan sina anteckningar i formelsamlingen och fusklappar.

Så kom jag plötsligt på mig själv, det är ju inte så jäkla farligt jag har det i skolan ändå. Jag vet min plats i klassrummet, jag kan mitt schema som baksidan av min hand. Jag vet var jag är tio över åtta på morgonen, (eller vart jag borde vara och springer för att komma till) jag vet var jag har att göra då jag snubblar mig på bussen efter fyra. Det som sett ut som en grå trist inrutad och stängslad vardag byter plötsligt skepnad till en trygghet, som famnen på en jättelik mjukisnalle. Och nu kan jag också förstå de konversationer som cirkulerade i bloggvärlden för ganska exakt ett år sedan. Jag ville bara att tiden skulle gå fortfort härifrån. Nu förstår jag det läskiga i att väckarklockan har ringt långt där bortifrån och att jag själv snart kommer att slitas ur denna varma nallefamn som håller mig lugn och trygg när det blåser ute. Nu vill jag bara hitta det ankare som bloggare har letat efter förut, och kasta det överbord. Kasta det runt en stoppskylt vid vägkanten, för just nu verkar det som att bilens alla ljus är trasiga och mörkret ligger så tätt att det är omöjligt att se vägen framför sig. Det är dags att ta sig samman, ta tag i saker. Skaffa en GPS eller ringa vägverket.

Om någon skulle undra, så nej jag har inte gett upp det där körkortet. Det ligger bara på is lite. Senast hade jag en liten prov-uppkörning, och tro det eller ej så gick det galant, utan missöden. Utan större missöden i alla fall. Det var väl nära ett par gånger, men jag lyckades undvika katastrofer. Så nu känner jag att jag måste få surfa lite på denna framgång. Det jag nu fruktar är min obestämda uppkörningstid som kommer att infalla någon gång under denna stundande istid med tillhörande halka. I mina farhågor över denna uppkörning ser jag mig själv tappa all form av kontroll man ska ha bakom ratten och skena åt just det hållet där det inte finns någon väg. Och då bilen äntligen är stilla igen, vänder jag mig till vägverksgubben, som nu är halvt mosad, halvt kluven av en lyktstolpe; "Jag klarade inte det va..?"

Nu ska jag ta mig till min mattebok, för det finns inga genvägar, det hjälper inte att samla ömkan i en korg, vill man ha något så är det väl för fan bara att räta på ryggen och sträcka sig efter det.

Det var allt för mig för denna gång, så mycket mer hade jag inte att delge om än lite, men tröttheten tränger sig på och det drar i kaffetarmen. Och även om jag inte kommer att kunna sova efter en stor kopp kaffe så är det ändå kvällar som denna då min säng känns större, kallare och tommare än någonsin.

Oasis - Roll With It

Framåt åt alla håll.