carrooooo

Jag känner att jag borde göra en liten upprättelse. I mitt förra inlägg fick jag det att framstå som om jag absolut inte hade något som helst liv och satt och studerade mina sockar varje morgon och sedan gick och funderade över deras konstruktion resten av dagen. Så är det alltså inte, eller det är klart att jag studerar sockarna på morgonen för att kunna avgöra på vilken fot de skulle göra sig bäst. Och jag funderar över det ibland, hur det är tänkt att de ska sitta.
Men kan man verkligen klandra mig, då jag åtta timmar om dagen fem dagar i veckan tvingas spendera min tid mellan tegelväggar och smutsiga, nergångna klassrumsväggar. Men de där klassrumsväggarna ska det ju snart rådas bot på. Det har ju lovats, som till generationen innan oss, att nv3b ska få måla om och göra fint i sitt nya klassrum. Det intressanta här är nu att hör och häpna, färgen är så gott som beställd vilket betyder att detta antagligen kommer att kunna ske innan da Vinci går i konkurs, vilket vissa av oss jobbar hårt på. Nu till det som jag finner lite roande i allt detta spektakel, nämligen färgvalet. Vi ska måla vårt klassrum i, håll i er, lila nyanser. Jo, det är sant, det framröstades i klassen nv3b. Först en tydlig, nästan intensiv lila färg, sedan en lite ljusare lila färg, lite rosig lila, därpå rosalila, skimriga mönster med detaljer i pärlemor. Om man mår dåligt när man möter klassrummet en måndagsmorgon som det är nu så får man väl se till att ta med spypåsar i fortsättningen.

Mina körlektioner börjar faktiskt ta form nu. Även om Miki fortfarande får ta tag i ratten och svänga åt mig så att jag inte ska köra på trottoarkanten, även om han fortfarande måste bromsa åt mig då jag tappert söker min väg ut i rondeller, korsningar även då det kommer bilar farande från höger och vänster, även om jag ännu inte alltid kopplar just vad som är höger och vänster, även om jag fortfarande glömmer kolla på skyltar och hastigheter, även om jag fortfarande glider över i det andra körfältet ibland. Men kommentarer från körläraren till höger om mig såsom "Nu  blinkade du höger och svängde vänster, märkte du det..?", "Såg du skylten du passerade nyss, som förbjöd fordonstrafik..?" eller "Du, märker du att du har råkat slå på varningsljuset/helljuset/blinkersen..?" blir allt färre och mildare. Det går framåt, det gör det.

Det nalkas nu höstlov, en vecka i frihet, mil ifrån både mattebok och Orbit. Jag kommer ihåg känslan från förra året, den där jag känner mig som ett äpple, ett sådant med segt, mjuknat och plastigt skal. Men då man skalar det, befriar det från allt skal och besprutade områden, kan jag känna igen mig i det nyskalade äpplet, där just den krispiga insidan har fått uppenbara sig och känna frisk luft. Men denna gång lät jag mig inte tyngas ner av en fet fysikbok i väskan, då jag stegade ut, på väg ut i höstlövens dans, på väg mot mitt allra sista höstlov.

Snart har en fjärdedel av mitt sista år på daVinci passerat. Jag har fortfarande inte kommit på någonting övervägande bra med denna lilla skola som jag kan delge. Jag har fortfarande inte kommit fram till vad jag gör där, eller varför jag började där överhuvudtaget.

I våras, då en av de värsta terminerna som förpestade mitt redan av skola besudlade liv till sist tog slut var jag mycket tveksam till detta sista året. Det kändes liksom som att det aldrig skulle gå vägen, som att det var ingen idé att ens försöka anstränga sig. För så illa det andra året upplevdes, som kan illustreras med en kråka, ni vet en sådan man kan hitta på någon soptipp nära en väl trafikerad väg, miljöskadad, rufsig och smutsig, som luktar äckligt. Föreställ er nu att denna fula, äckliga fågel har tagit sig ut till den väl trafikerade vägen där den först har blivit sönderbankad mot en vindruta, sedan krossad under en uppsättning lastbilsdäck, varpå en fyllegubbe stannat i vägrenen och pissat på den. Efter ett sådant år, med ungefär den utvecklingen känner man sig inte särskilt peppad till att hoppa på ett nytt då hösten sveper med sina kyliga vindar och gräset fryser, böjs och går av. Men det var innan jag upptäckte att det faktiskt fanns människor som kunde lysa upp en vardag lika grå och trist som en kemibok tryckt i svartvitt och som skänker mer värme än solen gör under den hetaste sommardagen, dock inte värme som steker huden och målar den brun, snarare värme som slår sin rot inifrån och kryper ut ända ut i de frusnaste tåspetsarna. De flesta vet nog vem jag syftar på, han som gör att jag faktiskt orkar ta mig igenom veckans alla tunga, slitsamma skoldagar, han som gör att det är lite lättare att gå upp på morgonen, han som överhuvudtaget gör min tillvaro lite ljusare, han med just den där blicken som varje gång får mig fullständigt ur balans. Jo, nog ska jag väl kunna ta mig igenom de tre fjärdedelar som är kvar av det sista året, de 31 veckorna som är kvar, de 220 dagarna...

Lars Winnerbäck - Jag vill gå hem med dig