carrooooo

Oj. 15 dagar sedan jag skrev på min blogg. Jag skäms. Jo, det har väl stått lite stilla på min blogg ett tag nu, och även om jag faktiskt har försökt skriva, eller tänkt på att jag kanske borde göra något försök till att tänka på någonting som jag kanske hade kunnat tänka mig att skriva om så har jag liksom inte riktigt haft några betydande tankar eller funderingar att komma med.
Okej, inte för att jag har haft det i alla andra inlägg jag skrivit, men när det viktigaste jag har att ägna raderna på min blogg åt är saker som matteprov och skolstarter... Och för att inte tråka ut eventuella läsare har jag inte känt att den informationen var tillräcklig. Men nu kan jag inte längre hålla fingrarna borta från tangentbordet, så jag hoppas att kunna få ner något som kan vara värt att läsa, även om jag inte kommit på någon intressant tanke att dela med mig av ännu.
Jag har inga bra bortförklaringar, bara några halvtaffliga motiveringar till varför jag inte delat med mig några rader på bloggen på sistone. Eller nu när jag tänker efter så har jag bara två. Orken och bloggämnena. Alla som läst något av mina tidigare inlägg vet att jag är en lat människa som ibland nästan behöver en eldgaffel i rumpan för att överhuvudtaget hinna uppfatta att klockan går. Vidare så har min fantasirika del av hjärnan gått in i dvala för i år sedan 16 augusti, och återigen blir bloggen en plats där man kan få uttryck för vad man egentligen tycker, ett sätt att avreagera sig på, i synnerhet inom ett område, nämligen skolan. Ibland undrar jag hur någon överhuvudtaget kan orka läsa om mina vedermödor och klagomål på allt och alla. Jag kan redan här lägga in en varning om att detta läsårets inlägg kommer att låta ungefär som förra årets.
För att börja klaga någonstans, börjar jag vid dagens matteprov. Till alla nu häpna, chockade läsare som dubbelkollar datumet i kalendern, jo det är måndag idag, jo vi hade prov en måndag. Och det är helt jäkla idiotiskt! Vem fan vill sitta och plugga matte en helg?! Detta är, damer och herrar, tortyr på hög nivå från den kära utbildningsanstalt de valt att kalla daVinci. Till råga på allt elände så röstades det fram i klassen, de ville ha helgen på sig... Idioter! Vad är det för stackars satar i klassen, är det några jäkla naturele... Jo just det, jag är en av dom, the others.
Förövrigt så hade vi prov på det som vi räknade på i våras, för varför ha prov på ett mattekapitel när du precis har gjort det..? Nej, vänta ett halvår, så blir det ännu jobbigare! Också kan du räkna alla tal två gånger eftersom du glömt hur uträkningarna ser ut... Än värre är läget med vår nya mattelärare, nyutbildad och grön. Jag tror inte hon riktigt förstår att hon faktiskt är vår lärare. "Va, genomgångar, nähä, ska JAG stå framme vid tavlan och prata högt, nähej sluuta..." eller "Men hallå, det här kan ju jag, kan inte ni det..?" Och hennes uppmärksamhet väckes bäst genom att kasta plastblommor på henne. Valde vi så många valbara kurser att de inte hade råd med något bättre...?

Det är väl här samtliga läsare långsamt ämnar det nu lockande krysset uppe i högra hörnet. Och det är här jag känner att jag borde släppa skolämnet, för den här gången.
Det var tänkt att jag skulle ta körkort. Numera börjar jag tveka. Både på om jag verkligen vill ta körkort, om jag överhuvudtaget är kapabel till det, eller om jag gör samhället en tjänst då jag förlitar mig på kollektivtrafiken. Om inte annat så tjänar nu activtrafic i Halmstad storkovan på att fortsätta intala mig att förr eller senare så kommer "det att lossna". Vad kommer att lossna liksom? Mitt huvud då jag glider över på fel körbana och frontalkrockar med en lastbil?! Eller mitt maginnehåll då jag kör rakt ut i en korsning och blir rammad från sidan?! Jag tar lektion efter lektion efter lektion. Jag glider runt i stadstrafik med darrande händer på ratten, kallsvettas som en förkyld julskinka i ugnen. Jag börjar hata det. Jag börjar bygga upp ett hat mot att köra bil, i alla fall i stan. Det är ju för fasen bilar överallt, och är det inte bilar där så är det tamej fan cyklister där, framför motorhuven. Jag körde mot ett rödljus förra veckan under en körlektion. Jag har ingen bra förklaring, men jag och min tillfälliga lärare övade lite svängar i lagom tät trafik. Jag körde mot vad jag bedömde som en säker högersväng. Bilarna var rätt långt borta, jag kom från höger, jag har företräde. Dom ska stanna, det gäller att hålla på sin rätt i trafiken.  Kolla backspeglar, kolla efter dessa jävla cyklister och fotgängare. Inga på höger sidan, inga på vänstersidan, fortfarande inga på högersidan, inga under framhjulen, inga tvärsöver motorhuven, inga mitt i gatan, fortfarande inga till vänster, fortfarande inga till höger... Gasa, kör, accelerera upp! Kom igen Carro, du kan ta svängen i tvåan, tryck på ordentligt nu, de stannar, högerregeln du vet!
Tvärstopp... Ja, inte var det jag som bromsade inte. "Vad gör du..?!" Vad gör jag? Jag svänger höger som du sa, din jobbiga jäkla ettriga lilla körskolelärare! Orden kom ut ur min mun som ett sammanhängande "Ööööhh, vaaa..?" Bilen står stilla tvärs över ett övergångsställe. "Carolina, du får aldrig, aldrig, aldrig köra mot rött"... Hoppsan Kerstin. Vad säger man..? -Va, oj, dom såg inte jag, haha....? Jag var tyst. Jag var tyst under hela utdraget om hur höga böter jag hade fått, om hur mitt körkort hade försvunnit all världens väg, hur farligt det var och så vidare. En sak lärde jag mig alla fall säkert, och jag lär aldrig glömma det heller; Man får inte köra mot rött.
Mina körlektioner kommer troligen att bli ett återkommande avsnitt på min blogg. Nästa gång kanske jag kan dra lite om hur man lyckas missa en gång och cykelvägsskylt, en trottoarkant, en vit heldragen linje i mitten som visar gång och cykelbana, samt hur man ignorerar vad körläraren säger om att stanna och vända utan bara kör vidare utan svårighet på cykelbanan tills körläraren själv får bromsa. Sedan måste det ju avslutas med att göra en så smidig sväng ut att kan kör motorhuven genom en tagghäck vars grenar rispar lite skönt i lacken.

Peggy Lejonhjärta - Till Lisa On The West Coast Waiting