carrooooo

Jag vet inte vad jag ska säga. Det har blivit någon sorts standard på mina blogginlägg att alltid inleda med en bortförklaring om varför jag inte tagit mig samman och knåpat ihop ett inlägg på så lång tid. Jag tänker skippa det nu, jag har inga ursäkter kvar. Men då jag ser att andra, också lite mindre aktiva bloggare gett ut ett nytt inlägg kan jag ju inte göra annat än detsamma. Man kan ju inte vara sävligare än de sävligaste, så att säga.

Nåväl, ingen har väl lyckats undgå att det regnar ute? Eller att löven byter färg igen? Eller att rusningstrafiken tycks rusa som mest i skymningen? Löven hinner ju för fasen inte ens nå marken innan människor ska börja gnälla. Först är det för mörkt, eller för kallt, sedan trillar löven och gräset fryser och går av. Är det egentligen så jävla mycket att klaga på..? Det är väl liksom bara att leva med skiten, vi vet ju ändå att det är höst typ fyra månader om året.

Det är kanske lätt för mig att säga, som vistas utomhus minimalt mycket just vid denna tid. Jag går dryga 50 meter från dörren till bilen på morgonen. Då är det mörkt, så då ser man inte att det är höst ute. Sedan går jag 10 meter från bilen till busshållsplatsen. Jag behöver aldrig vänta på bussen, för jag ser när den kommer från bilen. Slutligen går jag kanske 100 meter från bussen till skolan. Den verkliga marschen kommer på eftermiddagen, då jag går dryga en kilometer till bussen. Om jag då inte tar bussen till busshållsplatsen, vilket faktiskt händer då det regnar, blåser, är kallt, om jag glömt jacka, om väskan är för tung, eller på grund av valfri annan anledning.

I veckan har mina körlektioner med Miki flutit på förhållandevis bra. Okej att det går lite knaggligt, en trottoarkant här, en cyklist där, och bilen jag färdas i på väg ditåt i en allt för hög hastighet. Hade inte Miki haft sin egen broms där, så hade någon varit död nu. Eller skadad eller bucklad. Jag tycker ju då detta är himla praktiskt, Miki funkar ju lite som en säkring. När jag ska ut på en väg, jag kan inte bestämma om jag hinner före bilen som kommer på vägen. Jag testar, istället för att fråga om jag hinner, så testar jag att köra. Går det så går det. Går det inte så bromsar Miki. Samma sak vad det gäller gående och cyklister. Ibland stannar dom ju, eller svänger åt ett annat håll. Jag kör alltid, även om de kommer mot övergångsstället, även om de är på väg ut i gatan. Stannar dom så funkar det ju fint. Stannar dom inte så bromsar Miki. Jag tror att körlärare är specialutbildade på att se om gångare eller cyklister ska stanna eller svänga när de kommer lunkandes ut i vägen, dom måste iallafall ha en speciell känsla för det där.

Detta funkar ju tyvärr bara med en körskolebil och en körlärare. Jag undrar om man kan köpa egna körlärare, ha dom jämte sig vart man än kör. En som kan bromsa åt mig då jag inte gör det. Undrar hur mycket Miki kostar... Man kanske skulle fråga, jag kan ju köpa en kombibil så kan han bo i bagageutrymmet när jag inte är ute på vägarna.

Skolan har rullat igång på riktigt, det är 23 dagar kvar i skolan kvar till höstlovet. Det är 34 dagar i skolan mellan höstlov och jullov. 25 dagar mellan jullovet och sportlovet. 44 dagar mellan sportlovet och påsklovet. 27 dagar mellan påsklovet och studenten. Man kan väl säga att jag har börjat så smått med nedräkningen. Jag undrar när jag kommer börja räkna timmarna, kanske någon gång efter sportlovet.

En vanlig skoldag ringer min väck...min mobil vid 05.30. Jo, jag har inte riktigt förstått hur min väckarklocka funkar, den har stått orörd sedan ett halvår och visar bara siffror upp till tolv. När jag vaknar på morgonen tar det inte så lång tid innan min tankeverksamhet har nått en maxpunkt. Jag vet inte om det har att göra med att jag har en relativt låg maxpunkt kanske. Men det första jag gör är väl att lugna mig från paniken som följer den ringande mobilen. Inte för att det är Mads Mikkelsens röst som väcker mig, utan för att jag ganska fort inser att jag om bara två och en halv timme kommer att befinna min på kommunens antagligen sjaskigaste utbildningsanstalt. Efter att fått tyst på mobilens ringande börjar den dagliga genomgången. Vad händer om jag ligger kvar, vad missar jag, kommer någon att märka det? Men framför allt, är det fullt möjligt att genomföra? Det skulle ta en halvtimme innan mamma kommit in och frågat om jag försovit mig. Om jag då svarat "nej, jag stannar bara hemma idag", hade jag varit tvungen att dra en rövarhistoria om illamående för att få mamma att gå igen. Henrik hade kanske ringt hem och frågat om jag var sjuk. Grynet hade ringt och frågat var fan jag höll hus. Jag hade antagligen missat lite lektioner i skolan. Om det finns en körlektion på schemat så hade jag blivit lite snuvad på den. Jag kommer alltid fram till samma sak. Nej, det går inte, detta håller inte i längden. Också får jag snällt pallra mig upp och styra mina steg mot kaffekokaren.

Aktiviteten i skolan ligger väl inte så vidrigt högt. Eller min aktivitet i skolan har väl alltid legat och krälat bland bottenslam i Östersjön. Dagarna går liksom framåt, timmarna flyter på då man går runt och inte riktigt vet vad man gör eller varför. Projekttider går åt som smör i solen och håltimmar är just hål. Det där projektarbetet ligger lite på is. Jag är med i det så estetiskt namngivna projektet bajs-projektet, och bildar tillsammans med Grynet bajs-gruppen. Just nu sitter vi i väntan på respons från vår vän och kontakt bajs-Boris.

Det som faktiskt kan ses som lite positivt med skolan nu är väl studentfesterna som väntar runt hörnet. Första festen är ikväll, om 6 timmar. Jag antar att en bild eller två kommer att komma upp här så småningom.

Eftersom det antagligen kommer att dröja innan nästa uppdatering på denna blogg så ger jag er en bild på min fysiklärare i stadig pose att hålla tillgodo med. (Det är inte jag som har tagit bilden...)

Opeth - In My Time of Need