Long Lost Penpal
Regnet öser ner utanför fönstret
ändå lyckas det krypa ända in
under min hud
göra mig så frusen
Någon kommer in och den slår mig
som ett slag i magen
Ensamheten
En duns följt av en evig tystnad
söndagskväll - ensamhetens hållplats
Glädjen som nyss var här dör ut
tillsammans med sommarensom aldrig kom
Det lider mot ännu en ny vecka och här sitter jag igen och skarvar på min gamla blogg som en fattig student karvar på den sista ostskalken vid månadens slut. Min inaktivitet på bloggen kan vara lite det som Annika Norlin sjunger om i Long lost penpal; I guess life came in the way. Studenten och en utlandsvistelse. För att inte glömma tiden innan studenten, ett jävla projektarbete som aldrig vill blir klart. Vi har fortfarande en ouppklarad budget att tampas med då vår rektor är skyldiga oss en utlovad finansiering, vilket är otroligt roligt att tänka på under sommaren.
Åter till karvandet av min blogg. Om det var något som skulle kunna få mig att skriva igen så var det nog just en regnig grå söndagskväll i ensamhet. Jag måste ha blivit sjuk, beroende av andras sällskap. I vanliga fall skulle jag stormtrivas att få vara för mig själv speciellt i uppladdningen inför en ny vecka, ensam med mina egna tankar, jag brukade trivas så. Inte för att jag var en människoskygg ensling, men jag brukade uppskatta tid för mig själv. Nu blir jag mörkrädd på natten, känner mig lämnad på dagen, blir orolig att mina vänner flyttat utan att säga något. Måste höra av dom för att kolla. Nu sitter jag i alla fall här och försöker koka gröt samtidigt. Jag såg nyss att den bränt fast lite, det gör den alltid jag har aldrig lyckats med att koka gröt. Det kanske är dags att lära sig sånt nu. Man kanske kan få en eller annan vuxenpoäng.
På tal om vuxenpoäng har man ju då börjat på sitt första riktiga jobb. Inte för att jag är en lat och bortskämd unge som aldrig lyft en finger, jag har faktiskt jobbat sedan femte klass, dock inte helt lagligt. Nu är jag alltså anställd på Kvibille Mejeri och har blivit en stolt mejerist. Eftersom att jag vet att alla som läser detta blir supernyfikna om hur livet ter sig på detta mejeri ska jag berätta vad jag gör klockan sex till kvart i tre varje vardag under sommardagarna.
Jag jobbar i cheddaravdelningen. Det är lite coolare än på ädelavdelningen då deras arbetskläder måste saneras innan de får komma in i tvätten och de får inte gå med sina skor i matsalen. Jag börjar klockan 06.00, prick. Klockan sex ska bandet börja rulla, inte en sekund senare. Det tar ungefär fem minuter från starten innan ostarna trycks ut ur formarna och dimper ner i plåtboxar med en duk som ligger uppvikt över plåtkanten. Under dessa fem minuter ska man köra fram en press, ladda upp med ett gäng dukbitar som ska läggas på osten samt köra fram korgar med lock till plåtboxarna. Vi jobbar i lag om tre då vi har tre olika stationer. Jag har dock aldrig jobbat själv utan min upplärare Mats vilket jag ska göra imorgon.
Säg att jag börjar på station ett. Den första anhalten för ostarna utmed det rullande bandet. Min uppgift är här att dra upp duken som är vikt ut över plåtboxens kanter och vika den över osten istället, så att ostens kant är täckt med duk. Svårigheterna här är att duken sitter väldigt hårt runt plåtboxen, det är svårt att få loss den, man får slita med fingrarna. Duken är ofta för kort och då får man dra upp den så att den räcker runt ostkanten, vilket är svårt då den sitter väldigt hårt. Drar man för mycket lossnar hela duken och osten är förstörd. Detta leder till att det är svårt att hinna med, det kommer två ostar varje gång, åker längs bandet och stannar ett par sekunder i mitten, vilket betyder att man får gå längs med bandet fram och tillbaka. Sista klagomålet; bandet är ungefär i höjd med mitten av mina lår det vill säga att man får stå framåtlutad nästan hela tiden. Dukarna måste ligga över ostens kanter, annars blir det missnöjda kunder.
Station två och tre är ungefär likadana. Station två ligger utmed bandet och trean där det slutar. I båda stationerna lastar man ostarna i pressen och pressar ut vätskan. När ostarna kommer på bandet ska man i tvåan snabbt rycka åt sig en ost av de två som kommer på bandet så att man i tvåan och trean får en ost var. Det är vikigt att alltid ta en av de två ostarna i tvåan och inte missa någon. Då blir den i station tre sur. I station tre blir det nämligen lite kärvt om man inte hinner med alla ostar som kommer, för då blir det lilla bordet fullt och ostarna kommer en efter en att lagras upp på bordet innan det blir så fullt att ostarna trillar i golvet. Och blir förstörda. I dessa stationer ska man ta emot osten och lägga en kvadratisk liten dukbit på toppen så att hela osten är täckt med duk. Sedan sätter man på ett lock på boxen.
Dessa lock passar nästan aldrig och man måste nästan alltid använda våld för att få på dem. Efter detta ska de lastas i pressen som står mellan station två- och tres bord. Fyra rännor på höjden och fyra rännor på bredden. Man ska alltså lasta nio ostar i varje ränna på sin sida; samanlagt 72 ostar i varje press. 2-kilos ostarna är okej, men 4-kilos bjässarna känns i armar och rygg. Vi lastar ett tiotal pressar om dagen.
Arbetsdagen slutar sedan med att vi sanerar och skrubbar alla maskiner och utrustning samt golv och väggar. Sedan kan man sitta kvar och snåla lite i matsalen och läsa HP för att sedan stämpla ut någon timme efter det att man egentligen slutat. Det gör jag varje dag. Jag kan tillägga att i vår produktionssal är luftfuktigheten hög, det är kvavt och unket. Det doftar av ostvätska och ligger ostslamsor på golvet. Man får ofta denna vätska på sig vilket gör att ostdoften följer med dig hem. Man måste ha öronproppar på grund av allt oväsen, som trots det hörs allt för väl genom propparna. Man får inte ha någonting på sig, smycken eller mobil, och man måste byta skoskydd efter varje zon man går in i. Och det gäller att hålla koll på vilken zon rummet man går in i tillhör. Till sist måste man tvätta händerna varje gång man går in i ett nytt jobb vilket torkar ut händerna på typ två rumsbyten. Plus att vi jobbar med stora, klumpiga, varma gummihandskar hela tiden. Men man får hyfsat betalt.
Imorgon är jag då lämnad själv. Jag förstår inte hur det ska gå till, jag hinner aldrig med att vika dukarna runt alla ostar vilket gör de i station två och tre sura då det kommer halvtaffligt vikta dukar runt ostarna och de får vika om dem igen. Och i station tre kommer ostarna dimpa i golvet en efter en. Och bli förstörda. En ost för aldrig, aldrig bli förstörd.
En annan intressant sak hände då jag skulle gå hemåt efter min första dag. En av cheferna stoppade mig vid receptionen, frågade hur det hade gått och så, och hur min greklandssemester hade varit. Trevligt, tänkte jag. "..också var det ju det här avföringsprovet man ska ta efter en utlandsvistelse inom livsmedelsindustrin..." Ja, jag blev rädd. Jag såg framför mig hur jag blev försedd med en liten plastburk och en påse katrinplommon. "Toaletten har du till höger..." Jag ska inte gå in på detaljer, men så farligt var det inte, dock kommer jag att tänka över det ordentligt, ifall jag verkligen ska åka utomlands igen under min anställning på mejeriet.
Om jag inte avrundar här så kommer min morgondag bli extra tung. jag får återkomma med bilder och en rapport från Grekland, studentbilder samt min åsikt om smältningen av nordpolen och friskförklaringen av mannen som spärrat in sin dotter i 24 år.
Hello Saferide feat Firefox AK - Long lost penpal
Skönt att få läsa en ny blogg av världens bästa bloggare igen :)
Vi får komma på en dag att göra något kul :)!
jag känner lite samma sak om det där med ensamheten. har också alltid uppskattat det, men ibland känner man sig bara så övergiven.. :S
för att klara av att vika av dukarna måste du bli en maskin själv ;) alla i fabriker arbetar ju så sjukt systematiskt så att de nästan är maskiner, har jag sett. på tv kanske. :P
Oj, jag trodde jag hade ett tråkigt, drygt och slitigt jobb, men detta låter faktiskt nästan än värre. ;)
Dock kanske du slipper jobba där i cirkus nio månader, på den tiden hinner man antagligen tröttna tredubbelt på vilket knegarjobb som helst (förutom Viktor då, som verkar älska sitt grönsaksplock... :P)