Insikt
Förra tisdagen klev jag, eller nej sprang snubblade in på bussen som skulle ta mig tillsammans med min klass och övriga treor till Lund. Föreläsningar om utbildningar vid Lunds universitet, stressande budskap, ångestframkallande ställningstagande. Som vanligt, vilsen och borttappad, visste jag inte riktigt vad jag skulle där och göra. Men lite inspiration och tankar kunde väl inte skada, allt handlar ju trots allt inte om naturvetenskapliga utbildningar. Men bortkommen från den stund då bussen slog till ro utanför Lunds domkyrka satt jag kvar i bussen då övriga klasskompanjoner klev av och traskade mot universitetsområdet. Jag tänkte väl att det alltid är någon som stannar kvar som jag kan svassa efter, men icke. Det var jag och busschauffören samt ett mindre antal teknikkillar. Just då jag övertygades om att busschaffisen tänkte kidnappa oss och var på väg till Polen stannade han bussen med en menande blick på mig, där jag satt längst fram med en fasande blick ut genom det stora bussfönstret. Det fanns väl inget annat att göra än att följa strömmen och vips så var jag inne i en hörsal och lyssnade på "civilingenjörsutbildningen - för dig som gillar fysik och matematik". Stryp mig långsamt. Nåväl, jag överlevde och tog mig vidare.
Ärligt talat så vet jag inte vad som hände sen, några föreläsningar senare, på min väg ner från LTH, slog det mig plötsligt att det fanns en gemensam nämnare i samtliga föreläsares talan; det är inte gymnasiet vi talar om nu, det finns inga genvägar, inget fusk här inte. Slut på sötebrödsdagarna. Det gäller att bita ihop, särskilt då man är lite bortkommen utan sina anteckningar i formelsamlingen och fusklappar.
Så kom jag plötsligt på mig själv, det är ju inte så jäkla farligt jag har det i skolan ändå. Jag vet min plats i klassrummet, jag kan mitt schema som baksidan av min hand. Jag vet var jag är tio över åtta på morgonen, (eller vart jag borde vara och springer för att komma till) jag vet var jag har att göra då jag snubblar mig på bussen efter fyra. Det som sett ut som en grå trist inrutad och stängslad vardag byter plötsligt skepnad till en trygghet, som famnen på en jättelik mjukisnalle. Och nu kan jag också förstå de konversationer som cirkulerade i bloggvärlden för ganska exakt ett år sedan. Jag ville bara att tiden skulle gå fortfort härifrån. Nu förstår jag det läskiga i att väckarklockan har ringt långt där bortifrån och att jag själv snart kommer att slitas ur denna varma nallefamn som håller mig lugn och trygg när det blåser ute. Nu vill jag bara hitta det ankare som bloggare har letat efter förut, och kasta det överbord. Kasta det runt en stoppskylt vid vägkanten, för just nu verkar det som att bilens alla ljus är trasiga och mörkret ligger så tätt att det är omöjligt att se vägen framför sig. Det är dags att ta sig samman, ta tag i saker. Skaffa en GPS eller ringa vägverket.
Om någon skulle undra, så nej jag har inte gett upp det där körkortet. Det ligger bara på is lite. Senast hade jag en liten prov-uppkörning, och tro det eller ej så gick det galant, utan missöden. Utan större missöden i alla fall. Det var väl nära ett par gånger, men jag lyckades undvika katastrofer. Så nu känner jag att jag måste få surfa lite på denna framgång. Det jag nu fruktar är min obestämda uppkörningstid som kommer att infalla någon gång under denna stundande istid med tillhörande halka. I mina farhågor över denna uppkörning ser jag mig själv tappa all form av kontroll man ska ha bakom ratten och skena åt just det hållet där det inte finns någon väg. Och då bilen äntligen är stilla igen, vänder jag mig till vägverksgubben, som nu är halvt mosad, halvt kluven av en lyktstolpe; "Jag klarade inte det va..?"
Nu ska jag ta mig till min mattebok, för det finns inga genvägar, det hjälper inte att samla ömkan i en korg, vill man ha något så är det väl för fan bara att räta på ryggen och sträcka sig efter det.
Det var allt för mig för denna gång, så mycket mer hade jag inte att delge om än lite, men tröttheten tränger sig på och det drar i kaffetarmen. Och även om jag inte kommer att kunna sova efter en stor kopp kaffe så är det ändå kvällar som denna då min säng känns större, kallare och tommare än någonsin.
Framåt åt alla håll.
Artonde första november
Utbildningsmässor, kataloger, broschyrer, you name it, har börjat dimpa ner i postlådor, klassfack och lite varstans runt mig i min vardag. Som handgranater kastas dom efter en vart man än går, och försöker man springa så faller dom ner precis framför en. På tisdag ska vi till en mässa i Lund. Lund är ju en trevlig stad och jag skulle inte ha något som helst emot att flytta dit heller, och det är ju faktiskt just det jag har planerat att göra. Men som den mörka sidan av det hela, som de mörka gränderna i denna stad, så måste man ju göra något vettigt där också, nämligen plugga. Att jag måste plugga en del år till har jag väl infunnit mig i, men nu är det ju inte bara plugga det handlar om. Man ska ju faktiskt utbilda sig till någonting. Bli bra på någonting, få ett eget område där man själv är koryfé. Det är väl här det tar emot en del, visst jag kan välja att plugga till någonting som verkar något sånär intressant, men måste jag bli bra på det, måste jag sluta kunna min grej..? Då är det ingen idé att försöka. Även om jag utbildar mig till någonting specifikt, finns det då andra som också titulerat sig samma sak kommer de ju vara ljusår bättre än mig. Skulle jag vara den enda av mitt slag, skulle jag ändå inte behövas, eller duga. Jag vet, jag låter inget annat än pessimistisk, men för någon som mig, som liksom aldrig får någonting att bli bra, som liksom aldrig lyckas till hundra procent, är det rätt lätt hänt. Vad ska jag på ett universitet att göra, när jag inte har något där att hämta än mindre att ge.
Vy från ett luftslott, Våga vara rädd, Ensammast i Sverige,
LSD någon?...
Jag borde ha prisat Kents senaste platta Tillbaka till samtiden för länge sedan. Som väntat så var denna samling inte bara elva mycket välskrivna låtar, det var elva skott i hjärtat. Ett avslutande mästerverk levererat av Sveriges troligen mäktigaste band. För en avslutning känns det som, en platta så vass att man kan klippa ett målsnöre med den.
Även om jag kan lista låtarna på Kents sju föregående album, även om jag kan rabbla vissa texter i sömnen, så är det numera alltid med någon slags hatkärlek jag lyssnar på just Kent. Det påminner mig nämligen om mina tre högstadieår, och om jag plågas av gymnasiets hårda jäktiga värld, så är det inget mot de tre åren i Halmstads smutsigaste ytterområde. Ibland känns det som om Jocke Berg sjunger rakt ut om fjortisfyllor, tjuvrökeri, skolkande och att bara inte vara någon alls. Men hur väl man än läser Jockes texter så tror jag det är svårt att förstå vad det egentligen är han sjunger om, vilket väl är en av de saker som gör Kent till Kent.
Idag har vi tagit oss vidare in i november, igen. Regnmolnen som verkade ha försovit sig till hösten, eller bara regnat över hela sommaren och liksom legat i baksmälla hittills i höst har kommit tillbaka för att blöta ner vår redan vattentrampande tillvaro. Men nu när vi äntligen har kommit så långt som till november, då kan man väl få öppna den där första pepparkaksburken, korka upp glöggen, glida runt kring julmarknader i skyltfönstren... Nej, det är inte för tidigt för lite julstämning, det är snarare dags att plocka fram glöggen och sätta igång med lussebullsbakandet.
