Dagar med skola och glass
Min blogg är nästan lika inaktiv som mina mattelektioner nu för tiden. Men sanningen är den att jag känner att jag alltför många gånger fyllt min blogg med tjat och gnat om skolarbete och om en viss liten skola, och det är väl detta som snurrat mest i mina tankebanor de senaste dagarna. Det är snart inte långt ifrån att jag på torsdagens da Vinci möte tar upp den lilla punkten att vad det nu Franks vision med da Vinci än kan ha varit när han drog igång det hela, uppenbarligen verkar ha gått i stöpet, i alla fall en hel del av det. Det skulle vara oerhört spännande att se reaktionen då vi elever förklarar att vi faktiskt känner oss lite lätt snuvade på konfekten. Men med tanke på följderna så tror jag ändå att jag avstår. Jag ska inte gnälla för mycket, bara nämna att idag var det ombytta roller som gällde. Istället för att ta emot skällandet var det jag som delade ut en mindre avhyvling till en snart känd lärare på denna blogg. Så från 4-0 står det nu 4-1 i åthutningsligan. Frågan är om jag ska lyckas kvittera innan terminens slut... Imorgon är vi tvåor hänvisade till Sannarp på en så kallade yrkesmässa för att börja fundera på vår framtid. Eller för att äntra en period av sömnlöshet, desperation och ångest över obestämda framtidsplaner, om man så vill. Vi har blivit tilldelade tre föreläsningar, jag vet inte vilka jag ska gå till. Allt det står på ett löspapper som vi fick för ungefär en vecka sedan. Ett papper som jag slängde in i mitt skåp för en vecka sedan, som nu är väl gömt under böcker, kexpaket och andra löspapper. Vad är det för kass idé att ge elever löspapper? Alla springer inte runt med en pärm under armen! Helt värdelöst, men en bra anledning att inte veta vad jag ska ta vägen imorgon och istället vara härligt inaktiv i lite drygt tre timmar. Nu märker man att de nationella proven börjar flockas runt hörnet och att träden snart är lika gröna som farmors badrumsgardiner. Vissa saker trevligare än andra. Och det är nu, så fort termometern börjar klättra, så fort man kan skymta de första tillstymmelserna till växlighet som frysen fylls med något av det jag föraktar mest, och folk blir som galna i just samma sak; glass. Jag hatar glass. Överallt går människor runt och äter glass, överallt ser man stora, groteska affischer på gräddiga, motbjudande glassar. Vad det är som gör att folk blir som galna i detta vidriga påhitt har jag alltid undrat. Hur kan man ens tycka att något som kan liknas vid skolmatsalens julgröt i kyligare version är värt att äta? Och just grejen att det ska vara så jävla kallt. Jag menar, är det nu för en gångs skull varmt ute, varför förtrampa den efterlängtade värmen med något så fånigt som glass? Och varje år är det samma sak, hur många nya sorter som helst. Vem är det som kommer på alla? Gör något vettigt istället, jag blir galen! Men i år ska jag göra som varje år, jag ska kämpa emot detta eviga glassätande! Cornelis Vreeswijk - Trasiga skor |
En egoist med tankar på mat
För ungefär 10 minuter sedan åt jag en ostmacka. Den var väldigt god, vilket kan bero på att jag var väldigt hungrig, för i vanliga fall jag inte tycker om ost. Men det är en rätt bra grej, det där med mat. Eller snarare att äta. Hela grejen med att kunna käka är ju faktiskt rätt trevlig. Tänk om vi varit typ svampar eller växter, och inte varit utrustade med den funktionen, då hade vi istället för att äta vår mat, varit tvungna att bara absorbera den från omgivningen. Eller på lunchrasterna i skolan så skulle alla elever sitta och utför fotosyntes istället för att äta mat. Det hade ju varit rätt trist. Inte precis någon varierande kost där. Man hade dessutom varit tvungen att hugga ner alla växter för att dom tar all vår koldioxid. Vi ska nog vara rätt tacksamma för att vi faktiskt har det privilegiet att kunna inta näring genom att äta, exempelvis ostmackor. Det är inte ofta man tänker på det, men det är ju faktiskt en jäkligt bra grej.
Så var man också tillbaka i skolan, man har lämnat den sista hållplatsen för denna termin. Man börjar väl se något slags avlägset ljus längre fram i tunneln. Men det ljuset kommer visa sig bara vara ännu en neonlampa i form av sommarsol som man passerar fortare än kvickt innan kastas med huvudet före djupare in i tunnelns mörker, men då för sista gången.
Och skolan gör mig åter påmind om hur egotrippad jag egentligen är. Så där som man egentligen inte får vara. Det kanske inte märks, men då för att jag är en bra skådespelare. Att dölja tankar och känslor är lite av en specialitet. Att stänga inne alla åsikter och släcka lamporna och istället rikta ljuset mot ett skamligt falskt leende.
Jag vet, det är fegt, det är ynkligt och det är framför allt inte bilden av en god medmänniska. Men varför ska jag ägna tid, eftertanke och framför allt känslor åt en människa som inte skulle gråta på min begravning?
Så jag kanske ler åt mina klasskumpaner på en genomgång om etrar och ester, eller i kön på Konsum. Jag kanske skrattar åt deras skämt eller lånar ut en femma till dom när dom har kaffeabstinens. Men egentligen bryr jag mig inte och jag har ingen anledning. Vi har ingenting gemensamt och om lite drygt ett år pratar vi inte med varandra längre. Dom må klandra mig, avsky mig till och med. Men det handlar om att inte gå itu.
Weeping Willows - Touch me
Nv-eleven i påsktider
Det känns väl inte som att jag har haft något värt att dela med mig av här på sistone, i alla fall inte utan risk för att tråka ut mina trogna (och mindre trogna) läsare. Men något från det snart avslutade påsklovet ska jag nog kunna pressa fram. Det sista lovet i tvåan för min del förövrigt. Mitt näst sista påsklov. Det enda som känns sorgligt med det, är att det inte är det sista. Jag har tillbringat en hel del av min lediga tid på jobbet, om det då kan kallas ledig tid. Men det har faktiskt varit rätt skönt att jobba på lovet, bortsett från tidiga gryningar. Man kan sänka tankeverksamheten till en ohyggligt behaglig nivå, samtidigt som man utför ett för det mesta slappt arbete med solen i ögonen. Och dessutom gör man något nyttigt, och behöver då inte känna sig skyldig för att man typ inte pluggar. Häromdan fick jag även en ny arbetskamrat, trevligt! Under förmiddagsfikan, den klockan 10, fikorna före är morgonfika, och elvafikan är innanlunchfika, frågade min nyinvärvda jobbarkompis samtidigt som hon lite osmidigt pressade ner fem skivor i rosten även om den bara är gjord för fyra, som nya jobbarkarmrater artigt brukar fråga; "Vilket år går du..?" Ett lite nedstämt svar från mig; "tvåan..". För att inte konversationen ska dö ut samtidigt som båda väntade på att osten ska bli ledig så kommer ju alltid följdfrågan "Jaha, vilken linje går du då?" Ostskivan som jag just hyvlade i det ögonblicket blev an någon anledning mycket tjockare på ena sidan. ? "Natur". Sen blir det intressant, även för jobbarkompisen som nyfiket frågar, samtidigt som hon förtvivlat nästan klämmer sönder apelsinmarmeladsförpackningen i hopp om att den inte ska vara helt slut "jaha, då tycker du om att plugga eller..?" Jo, det fanns lite, lite kvar. Tycker om att plugga..? Eh, måste man göra det för att gå natur eller..? Ett litet skratt och med de flesta tankarna på vilken marmelad jag skulle välja fick "Öh, nääh" bli mitt svar, och björnbärsmarmeladen mitt val. Jobbarkompisen drar nu egna konklusioner medans kaffet svalnar och försöker avrunda med slutsatsen "Men du är bra på att plugga då..?" Ännu ett litet, nu även osäkert skratt följt av ett "öh, nääh.." från min sida. Jobbarkompisen ser lite förvirrad ut, säger ingenting, kollar ner i bordet och sträcker sig efter den sista rostmackan som jag hoppats skulle bli min.
Påskhelgen som var här var även den mycket trevlig och solig, framför allt solig. Jag tycker om påsken. Den är lagom lång och behöver inte dras igång månader innan själva påskafton i jämförelse med julen. Julen gör sig bäst på film och funkar nog inte riktigt som den ska i liveversioner. Men påsk ser man inte så ofta i filmer, det är däremot en riktig livehögtid som är värd lite extra uppmärksamhet. Bara midsommaren kan väl slå påsken, midsommaren som både är lysande på film (Sunes Sommar, jag säger bara Sunes Sommar...) och helt briljant under rätt förutsättningar i det gröna gräset, eller nere vid sjön, eller hur man nu kan tänkas fira högtiden i fråga.
Imorgon kväll blir det ett kärt återseende med den kära lilla äckliga sjön! En brasa, vänner, lite käk och dricka, musik... Mmm, sommar... Det nalkas även årets första dopp, det må vara svinkallt, men ner i vattnet ska vi, eller jag, om jag så ska bli själv i det här... Vilket inte är helt omöjligt när jag tänker efter...
The Jimi Hendrix Experience - All Along The Watchtower
Pink Floyd & Syd Barrett - Sunshine
Nutidens begravningsalternativ
Häromdan läste jag nämligen en väldigt intressant artikel i Aftonbladet. Man kan nu tydligen välja att istället för att få hem sina nära och kära i urnor eller få dom nedstoppade i jorden efter deras bortgång, få hem dom i form av blyertspennor. Jo, av lik kan man tydligen tillverka pennor som funkar lika bra som vilka blyertspennor som helst. Och inte så få heller, av ett normalstort lik kan man utvinna ungefär 250 blyertspennor. Är detta inte förträffligt? Istället för att donera enstaka organ till vidare användning kan man numera återanvända samtliga kroppsdelar i tex. utbildningssyfte. Man kan ju tillexempel göra Unicef väldigt glada genom att skänka farmor och farfar till skolor i fattiga u-länder.
Om man väljer att blyertspennificera en släkting får man tillbaka dom i en praktisk liten ask, fylld med släktingen i pennformat. Man kan till och med få deras namn och levnadsår ingraverat i pennorna. Asken som dom levereras i har en inbyggd pennvässare, så när man har vässat upp hela farmorn eller vem det nu är, kan man på nytt omvandla de uppvässade flisorna till nytt skrivmateriel.
En annan version, om man istället för att återvända till skolbänken hellre vill återvända in i naturens kretslopp, är att av sin likaska låta tillverka en fågelholk. Man mixar helt enkelt askan med bivax, för smakens skull, och när holken är stelnad och fin hängs den upp i ett träd och sedan är det bara att avnjutas. Av småfåglarna som gillar bivax, även om det är utspätt med en farmor eller moster. Och sedan, via fåglarnas tarmsystem är man back on track i livets kretslopp igen. Fin idé, man blir ju hellre uppkäkad av fåglar än av maskar. Frågan jag ställer mig nu, var skriver man in sig för att bli en framtida fågelholkskandidat..?
The Beatles - I want to hold your hand
