Hej betyg!
Jag har mått bra ända sedan skolan slutade, faktiskt riktigt fint. Men så idag så kom det, det vita kuvertet med en blå kattegattstämpel i brevlådan. Man blir ju ledsen av att bara se sitt namn på samma kuvert. I alla fall så blev man ju direkt påmind om skolan, om att dessa dagar av frihet var begränsade och att man levde som en hög med skit på väg genom avloppen, hur man än vred och vände sig så skulle man ändå hamna hos Torsten på reningsverket. Med den tanken kommer en klump i halsen, småångesten kommer krypande, fastän det inte ens är juli. Hur kommer det då kännas sen..?! Jag kommer klättra på väggarna i augusti och ser jag ett löv falla från träden så kommer jag hoppa i Nissan.
Jag vill inte tillbaka, inte till de lärarna, inte till den klassen... Just det, lärarna.. Hur i helvete kan man få betyg i en kurs som man inte har avslutat?! Jag önskar ond bråd död åt en viss lärare (som jag önskat död och lidelse till så många gånger innan) "På da Vinci har vi det så bra, här kan vi läsa kurser i vår egen takt..." Kiss my ass Frank!! (eller nääh förresten..) Jag har fan inte sagt till min lärare att jag var klar med just den engelska-kursen, men innan man hunnit säga kolväte så är kursen betygsatt i tystnad. På davinci kan man inte läsa i sin egen takt, man blir däremot förvirrad och vet inte hur man läser eller vilken kurs man läser... Jag är arg, arg, arg... Jag hatar da Vinci, om jag hade kunnat så hade jag hoppat av fortare än kvickt! Jag ångrar mig bittert att jag inte gjorde så när jag väl hade chansen!
Tillbaka till betygsdokumentet i sig... Okej jag vet att jag inte är någon nv- elev och kommer aldrig att bli, jag vet att jag är snäppet, eller tvåhundra ljusår, sämre än de övriga, duktiga ambitiösa elever, men att få se det på papper svider ändå lite extra kan jag tala om.
Tiden på gymnasiet, så här långt, har avskräckt mig från att läsa vidare. Jag vill aldrig mer se en mattebok eller ens höra talas om att plugga. Jag kommer ändå aldrig klara en högskoleutbildning, jag kommer bli hon som aldrig klarade en tenta, eller bli bannlyst över hela landet för att ha fuskat på proven... Jag vet att jag är jävligt fel ute vad det gäller val av gymnasielinje. Jag kommer sitta i kassan på hemköp resten av mitt liv, eller kanske mocka skit tills jag är trettio och sedan bli förtidspensionerad, eller kanske gifta mig rikt för att sedan kallblodigt mörda in man..? Se där, det finns andra alternativ...
Nu kommer solen fram också, helvete...någon borde kunna straffas för det...
36 Crazyfists - I'll Go Until My Heart Stops
Back in action
I veckan ringde telefonen och som vanligt i hopp om att det skulle vara någon med roliga nyheter eller något var det jag som lade band på telefonen. Det visade sig vara en it-kille som hade glada nyheter om vår dator. Samtalet lät ungefär såhär:
It-snubbe - Hej! Eran dator är reparerad och klar att hämtas.
Jag - Finns minnet kvar?!
It-snubbe - Nääh, allt som fanns på den är raderat? men den funkar.. (Optimistjävel)
Jag(ledsen) - Jaha...
It-snubben - Men ni kan komma och hämta den nu.
*Om någon har missat det så har mina föräldrar pyst iväg till vårt pölseälskande grannland och lämnat mig hemma. Alltså, ingen som kan hämta datorn.
Jag - Men kan ni inte köra och lämna datorn, ni kunde ju för sjutton hämta den..? (här blev jag desperat) -Ni kan få kaffe...
It-snubben (som verkar gilla kaffe) - Joo, kan vi vä... eller, jag ser här att ni bor i... Slättåkra..?
Jag - Ähum, jo..?
It- snubben - Jag tror inte att vi har möjlighet att köra ut datorn så långt...
Jag - Die Motherfucker DIE!!!!
Eller nej , det sa jag aldrig...
Jag - Inte ens om vi har kanelbullar till kaffet...?
Han verkade tydligen inte gilla kanelbullar. Han kanske var allergisk.
Men så kom jag att tänka på (redan!) att vi har ju faktiskt en dator till... Smart Carro, ibland blir jag rädd för mig själv.
Återigen blev det en mycket lyckad midsommar i väldigt goda vänners lag. Jag orkar (eller kan?) inte återberätta kvällen, så jag låter några bilder tala för sig självs. Dessutom ser det ju faktiskt lite trist ut på min blogg då jag bestämt mig för att ha en bildlös sådan, men nu gör jag faktiskt ett undantag. För att alla ska trivas på min blogg, och inte knna obehag, har jag rensat bort en hel del bilder. Lägg även märke till kvällens ledord; varannan potatis.
"Vill någon leka kolväte med mig..?" Finns det förresten en anledning att den frasen hamnade på just min tröja..?
Det finns även en film från kvällen, en film som jag borde be om ursäkt för... Det blev en sådan där film där jag inte visste att jag hade tryckt på spela-in då jag och några andra befann oss framför kameran och tja, sånt kan bara bli hemskt.
Jag har försökt placera bilderna i rätt ordning...
Lägg märke till vem Lekledarnas entré... Alla ville paxa skåne akvavit...=P
som har guldkronan....
Här komer potatisen fram... ...och vi gillar dom.... 
Någon börjar bli dragen The hostess dagen efter...
Slut på det roliga...
Sommarlovets start förövrigt har varit lagom lugn, kanske lite för mycket jobb och bestämt för mycket regn. Jag tänker inte tråka ut eventuella läsare med att berätta om mitt inte så väldigt intressanta jobb, då det inte finns så mycket att berätta om det. Förra året fick jag ett lass skit över mig, det är väl det roligaste jag kan dela med mig av vad det gäller jobbet. Bloggämnen är förövrigt som myggor på sommaren. Då man som mest bara vill skriva tills bokstäverna på tangentbordet blir så utnötta att man inte kan se skillnad på tangenterna och på så vis göra det omöjligt för mamma att kunna skiva utan härledning av de vita ditmålade bokstäverna och få datorn för sig själv i fortsättningen, eller då man är sådär riktigt förbannad på något och känner att någon måste straffas och man måste göra det själv. Den den känslan av att vilja ha ihjäl något, eller bara misshandla någon. Då finns dom inte där, när man har behov av att döda, skada en mygga som tvunget ska stickas. Då finns det inget att skriva om.
Jag var hos synsam igår. Det var som vanligt ett traumatiskt optikerbesök. Jag hatar att bli petad i ögonen. Jag minns mitt första besök på detta ställe. Jag hade tagit min flykt in på toaletten innan undersökningen, då jag till min fasa såg att det rådde brist på toapapper i det lilla skrymslet. Det enda jag fick syn på var en liten skylt på väggen framför mig "Smile, you're on candid camera". Just då var det lilla skämtet inte så uppskattat från min sida.
Jag har käkat morötter som en galning den senaste veckan, man ska ju tydligen få bättre syn av morötter. Det var dock ingenting som jag märkte av efter tre påsar och mycket gnagande. När jag väl anlände blev jag erbjuden kaffe. Jag började genast ana ugglor i mossen. Sedan när bjuder dom sina kunder på kaffe liksom..? När jag sedan fick syn på godisskålen som fanns på bordet var det inget som hindrade den röst inom mig som skrek "choklad, choklad!". och jag slängde raskt in en bit i hopp om att tillfredställa mitt godissug, men icke. En plastig lakritsbit var det som nu låg på min tunga. Den äckligaste sortens lakrits dessutom. Det börjar ju bra när man ser fel på choklad och lakrits. Jag var tvungen att spotta ut den, jag var bara tvungen. I soffan mittemot satt en äldre dam, i soffan till höger en kille, något äldre än mig. Men inte fan fanns det någon papperskorg i sikte. Däremot fanns det en plastblomma i en kruka på bordet. Med lite stenar och sånt runt den plastiga stammen. Det är ju tillåtet på filmer! Jag placerade i alla fall omsorgsfullt den äckliga godisen i krukan och den smälte faktiskt in rätt bra, om jag får säga det själv. Jag kände hur de övriga väntande sneglade misstänkt på mig och jag funderade lite på om jag skulle förklara att den var äcklig, men jag lät bli. Istället tog jag en ny, och granskade den väl innan jag satte i mig den. Väntetiden blev som alltid rätt lång, och det var långt efter frukosten, så jag tvekade inte att fortsätta äta från skålen. Men efter ett tag blev jag faktiskt rätt mätt, och jeansen jag hade på mig påminde sig om att de var nytvättade när jag drog på dom för bara timmar sedan. Eftersom ingen optiker syntes till tog jag mig friheten att knäppa upp knappen. Man känner sig ju så hemma i den röda soffan, med kaffe och en godisskål framför tv:n. I alla fall så lyckades jag ju då glömma min uppknäppta knapp tills det var dags för undersökningen. Jag reste mig obehindrat och smilade inställsamt mot optikern, en kille med de tjockaste glasögon jag sett på länge och som dessutom skelade en aning. Bara det är ju lite avskräckande. Men genom de tjocka glasen kunde man inte undgå att se att han upptäckt mina uppknäppta byxor. Bara för att knappen var uppknäppt hade tydligen gylfen på byxorna bestämt sig för att kasa ner också. Vad gör man liksom, vad säger man.? Det blev något i stil med "Hoppsan hejsan, jag åt nog lite för mycket..." I en värld där det inte finns mycket att skatta åt får man väl skratta åt sig själv...
Niccokick - I drink to get thrilled
Yvonne - Drifter
(Detta underbara soundtrack finns inte på hela internet, men jag uppmanar ändå alla att lyssna på den.)
Arise from the dead
Men vår dator är. Måndagmorgon går jag upp för att mötas av en it-kille som förser sig med kaffe från vår kaffekokare. Från min kaffekokare som jag tar kaffe från, igen annan. Mamma hade tydligen erbjudit honom. Tio minuter senare ser jag honom försvinna längs grusgången med vår hårddisk i famnen. Kvar finns den tomma hyllan under dataskärmen. Kvar finns saknaden av denna kantiga låda som sysselsatt mig i så många kvällar, ibland lite för länge, ibland lite för ofta. Vad gör man nu liksom..? Inget internet, ingen teckning på mobilen, inget körkort som kan ta mig hemmifrån. Jag sitter isolerad ute i de mörka skogarna, och den enda väg som är upplyst är vägen till jobbet från cykelsadlen. Och det är jobbigt att cykla till jobbet. Nu sitter jag istället och skriver på en av bibblans datorer. Dessa datorer är förresten jävligt jobbiga att skriva på. Någon borde kunna straffas för det. Och gud vet vem som har suttit och skrivit på detta tangentbord innan mig. Nu vågar jag inte skriva på det mer. Istället ska jag bege mig bort till synsam för att bli petad i ögonen. Det är just vad de gör. Någon borde kunna bli straffad för det med.
Dope - Die motherfucker die
over&out
ÄNTLIGEN
Äntligen, äntligen, äntligen... En av de värsta terminerna som har förpestat mitt redan av skola besudlade liv är nu slut. Vi slutade ju egentligen i tisdags, men jag var lite osäker på om jag verkligen slutade då eftersom vi dramaelever har fått äran (?) att vara med och hålla i lite trådar till övriga elevers avslutningar. Jag kan gå in hur långt som helst i hur förjävlig och hemsk denna termin har varit, men för att inte göra min blogg till någon förpestad, nersudlad lerpöl i en stor hög av skit, tänkte jag inte göra det. Avslutningsdagen i sig var något alldeles extra, mina relationer till vissa lärare förstärktes, andra tog nya vändningar. Sisådär tio minuter innan vi skulle gå upp med våra fina tårtor som vi gladeligen (enligt dVcrew) bakat åt treorna fick min kära fysiklärare tag i mig. Kul är det ju att få veta att om man vill ha något betyg i datorkunskap så var man inte riktigt klar för denna termin. Då jag inte visste vad det var jag gjort fel var det tvunget för mig att stanna kvar efter avslutningen och få hjälp med detta. Han kunde liksom inte ha kommit med det lite innan, jävligt kul att få veta sånt på avslutningsdagen. Pucko... I alla fall så gick jag med på att traska upp till datasalen för att finslipa lite tillsammans med läraren i fråga. Hjälpen jag fick då var inte till så stor nytta och excel hatar mig. Jag är hatad av ett datorprogram. Min ilska mot fysikläraren blev större och starkare allt eftersom exceldjävulen blev jävligare och jävligare mot mig. Till slut gav jag upp och var tvungen att bege mig upp till aulan för en eftermiddags repetitioner. Men innan jag kommit så långt passade jag på att uttrycka min ilska för en klasskompis. I korridoren utanför lärarrummet. När lärrarumsdörren var öppen. Jag tänker inte gå in på exakt vad det var för ord som flög ur min mun, men det var en hel del oanständiga ord, ett visst namn i kombination med dessa ord, samt att en utlovning om att bokstavligt talat skita i lärarens brevlåda. Ja, jag vet, döm min inte utefter detta, jag var faktiskt jävlig sur och tänkte väl inte riktigt på vad jag hasplade ur mig... Grejen var ju också den att när jag passerade lärarrummet mitt i ett ohyggligt ord såg jag till min stora förbittring att just den läraren stod i dörröppningen och för en kort sekund möttes våra blickar. Jag är hatade av ett datorprogram och av en lärare. Jag har även kommit lite på kant med käre herr rektor. Då menar jag inte hur vi gör bort Kattegatts försterektor på avslutningen, utan den mer lokala daVinci rektorn. Efter att ha gnällt, tjatat, skällt och tjafsat för att jag inte fick de kurser jag valt till trean (och nej jag hade INTE valt för många) hade nu äntligen Frank fixat så att jag kunde läsa miljöpolitik på Sannarp och tjatat in mig på textkommunikation trots att det egentligen var fullt. Plus att han hade hunnit lägga till småföretagande på min studieplan. Som många vet så har jag kämpat och tjatat för att jag skulle få ut min rätt, och få dessa kurser även om jag sedan länge faktiskt ångrat mig och insett att jag faktiskt inte vill ha dessa kurser längre. Men det var faktiskt en principgrej, jag skulle få de där kurserna, andra i min klass hade fått dom ju! Och jag kan inte släppa såna saker... Men nu, i och med Franks uppoffringar och nu när jag faktiskt fått alla de kurser jag bad om var jag nöjd. Så när Frank berättade läget, kunde jag inte mer än säga "nääh förresten du, jag har ändrat mig, jag vill inte ha dom kurserna längre". Av någon anledning blev han sur. Jag förklarade sedan läget lite oskyldigt med att "jag nu var så inställd på att inte få läsa dom, så jag ändrade mig..." Moahaha, kan han ha! Något som jag absolut inte trodde att jag skulle göra i tisdags var att stå helt tårögd i klassrummet och känna en otrevlig klump i halsen. Det var när engelskläraren som jag haft lite dispyter med under terminen höll mig kvar i klassrummet efter han släppt iväg klassen på sommarlov. Först höll han sitt, vad jag tror är, hans tal-för-jobbiga-elever-innan-ett-lov-i-hopp-om-förbäättring- tal. Det där om hur vi ska glömma det som gått dåligt innan och blicka framåt, ta nya tag. Sedan då stämningen plötsligt blev lite väl sentimental vet jag fortfarande inte riktigt varför, men jag ville bara kasta mig ut ur rummet då jag kände hur tårarna trängdes i ögonen. För att summera denna termin lite kortfattat; skit. Nästan allt har gått käpprätt åt skogen i år. Prov, arbeten har inte kommit in i tid, eller alls. Försenad till nästan hälften av alla lektioner, blivit anklagad för att vara oengagerad och skita i skolan. Till följd av detta en rad utskällningar, tjafs och andra tråkigheter med lärare. Jag har även tagit fuskandet till en ny nivå. Jag har nog inte gjort ett enda prov denna termin utan att fuska med lappar, sudd, formelsamling, miniräknare eller medhavda formelblad. Utan vidare resultat. Det jag förtjänar efter den här terminen är inget annat än en fet utskällning, en riktig uppsträckning. Jag har inte förtjänat vissa av de betyg som jag kommer att få, men samtidigt har jag sänkt vissa betyg genom inte bara prov, utan även genom mina svaga insatser på lektionerna och lite ertappningar av mitt fuskande, men jag har verkligen inte orkat, eller bara inte brytt mig. Jag borde vara nedstämd av sänkta betyg, jag borde vara taggad till tusen att ta igen mig nästa år. Men om sanningen ska fram så bryr jag mig inte och har nog aldrig gjort det. Betyg är för mig överskattat. Jag vet inte vad jag vill, och rädslan över att behöva göra något ansträngande jobbigt med risk att sedan upptäcka att jag gjort det i onödan växer om min motivation. Jag måste säga att jag var sjukt avundsjuk på alla snygga studenter som sågs i hela Halmstad igår. Även om jag kanske var nära, så kan jag nog inte riktigt förstå hur glada alla som gått ut var, inte än i alla fall. Men på något sätt, tro det eller ej, så känner jag en liten, liten gnutta av en känsla som nästan kan liknas vid lättnad över att jag har ett år kvar. För om jag hade stått där idag, och inte längre haft skolan som vägvisare, hade jag varit skiträdd. Att det nästa år är jag som ska skickas ut och stå på egna ben känns ljusår ifrån. Jag har en känsla om att nästa år kommer bli som detta år då jag fortsätter leta efter något att hålla fast i, något som kan bromsa tiden, bara en liten aning... Nu när det fan är sommar, så rensas det lite i mp3n, in kommer svensk sommarmusik som Säkert och Lasse Lindh, och ja, en gnutta Springsteen kanske. Säkert - Vi kommer att dö samtidigt Lasse Lindh - Varje litet steg |
En klantig fuskare
Jag är en fuskare, det vet väl alla. Men man ska nog ta det lite försiktigt med det här fuskandet om man vet med sig sedan innan att man är lite klantig. Men det var ju ingenting jag tänkte på i torsdags när det nalkades drakalopp, som vi stackars ettor och tvåor blir så kallblodigt tvingade att släpa sig runt den där jäkla milen. Mitt mål var, som föregående år, att ta sig runt hela banan. Och jag misslyckades. Nej, jag tog mig inte runt hela banan. Jag, eller rättare sagt vi, klantade till det lite i början. Jag och min trogna löparpolare Reine och Marika hade precis prickat av oss på listan och skulle påbörja vår uppvärmning. Men vi kom snabbt överens om att det var på tok för jobbigt för oss otränade stackare att springa fram och tillbaka på fotbollsplanen, vi var helt enkelt inte gjorda för sånt här. Det dröjde inte heller länge innan vi kom överens om att vi kunde vara i behov av ett litet försprång. Bara ett litet, det kan väl inte skada. Så vi började gå, runt fotbollsplanen, över på andra sidan vägen gick vi i raskt tempo. När vi kommit en bit på vår väg insåg vi att ingen av oss lantbor visste riktigt vart vi var eller vart vi skulle. Så började stämningen i den tappra gruppen bli lite nervös. Vi började jogga ner mot var vi trodde banan skulle vara. Vi insåg att ingen av oss hade klocka på sig, så vi visste inte riktigt om starten hade gått eller inte. Vi sprang omkring bland hus, vi sprang omkring bland träd, det fanns ju inga snitslar någonstans! Till råga på allt cyklade det lärare omkring och verkande vakta på oss fuskare. Vi fick flertalet gånger kasta oss in i skogen för att inte bli upptäckta. Tills slut såg vi den, vår räddare i nöden, en rödvit snitsel hängde praktfullt och lyste upp vår väg. Nu kunde vi inget annat än att hoppas att alla inte hade knatat förbi alla redan. Men så långt som vi hade sprungit så tyckte vi att vi måste ha kommit en bra bit på den milen vi skulle avverka dagen till ära. I vår jakt efter banan hade vi knatat ett bra tag och vi var redan utmattade, ansträngningen tärde på våra arma kroppar. Just när vi satt oss till rätta i gräset för att pusta ut, hörde vi först ett fasligt liv, efter en stund hurtiga, snabba steg mot asfaltsvägen. En hel klunga med ivriga elever gnatade förbi i ett, enligt oss, rasande tempo. Snabbt som ögat pallrade vi oss på fötter och kutade ut på spåret, och vipps så var vi på gång. Utan vetskapen hur långt vi hade kvar, eller rättare sagt hur lång sträcka vi lyckads fuska oss till, sprang vi på i hettan. Det kändes som att vi sprungit flera kilometer då vi uppmärksammade en liten skylt vid vägkanten; ?9 km kvar?... Sanningen sved och förnedringen välkändes, men vi tre tappra flåsande sprang på. Det var därför alla hade sprungit i en klunga när vi först såg dom, det var därför vi hade hört så mycket liv från där de kom. Vi kan ha varit kanske några hundra meter från alevallen. I ovisshet om vi skulle skratta eller gråta fortsatte vi att springa på. Efter ungefär tre kilometer tappade vi den första bakom oss, och innan halva vägen var sprunget var jag ensam kvar att inte ha slöat till lagt joggingen åt sidan för att upptäcka att det faktiskt var bekvämare att gå. En stor besvikelse var de jävla små gummibanden man blev tilldelad efter halva banan, samma som förra året, trots att de lovat en förändring i detta. Nu hade det ju varit hur lätt som helst att fuska sig igenom hela skiten... Jag vet inte varför, men jag sprang på, inte fort kanske, men jag släpade mig fram genom den kallaste skuggan, genom den mest stekande solen. Det som drev mig framåt var nog dels suget efter en uppfriskande dusch men även vetskapen om att jag aldrig mer i hela mitt liv ska spring en hel mil i onödan, dvs. om jag inte blir jagad av en kallblodig mördare med en korkskruvsöppnare som vapen eller om valet stod mellan att springa eller bli förflyttad till en avlägsen öde ö för att där leva i isolering med ett gäng giriga skalbaggar som enda sällskap och föda, eller om det var springa eller bli nunna som gällde, eller om... tja, ni fattar. Sista kilometern tänkte jag faktiskt gå. Jag kände där att jag hade gjort mitt och genom att gå över ängen i solen kanske man kunde samla lite solstrålar. När jag dessutom såg att de hade dragit banan genom mjuksand beslutade jag definitivt att det var det smartaste att göra. Men en snabb blick bakom mig fick mig att ändra åsikt. På den lilla stigen bakom mig sprang en väldigt fe... omfångsrik kille. Alltså, en väldigt tjock, kanske lite väl voluminös grabb. En röst inom mig sa "Carro, du kan inte låta dig springas om av en tjockis; kuta nu för helvete..." Killen kunde spurta, så det blev en kamp som hette duga där på slutet, en strid där jag gjorde mitt yttersta för att hålla kvar den lilla värdighet som jag brukar inbilla mig att jag har. Jag höll undan och passerade mållinjen på under en timme, vilket gjorde att jag faktiskt överträffade de, om man nu kan kallade det, förväntningar jag hade på mig själv innan loppets början.
Gårdagens arbetsdag var en av de längsta och stressigaste på länge. Finns det ingen lag mot att arbeta 18 timmar i sträck..? Eller tja, 18 timmar minus två x två timmar i bil då. Det vankades travtävlingar i Vaggeryd igår, och vem fick äran att följa med chefen på dom? Naturligtvis jag. Det kunde väl inte vara så farligt tänkte jag först, men det jag innan jag insåg att arbetet som var tänkt till oss två var nog åt fyra pers, och att min chef dessutom verkar helt sakna ämnesomsättning. Mat var underprioriterat, kaffe drack vi dock litervis med i bilen, utan en tanke på att från den stund jag klev ur bilen och satte min fot på den kyliga travbanan fanns det inte två sekunder lediga för toabesök. Som förståligt så kan detta inte ha varit hälsosamt alls. Något annat som definitivt inte var hälsosamt var laxen som jag tvunget skulle stoppa i mig igår. Jag som inte ätit fisk på år har länge tänkt att det hade ju varit en bra sak att göra, fisk är ju faktiskt nyttigt, och något måste man ju äta. Dessutom sägs det ju att man blir smart av fisk, så då skulle nog jag behöva just fisk stora mängder.. Det visade sig dock dagen efter, då jag vaknade en timme innan jag skulle jobba med magsmärtor och kraftigt illamående att jag måste ha utvecklat någon slags allergi mot just fisk. Eller mot kanske lax. Men en sak är i alla fall säker, aldrig mer lax för min del...
Jag vill bara inflika att just här så blev skärmen framför mig svart, musiken tystnade och tv:n slocknade i bakgrunden. Eftersom det var nästintill vindstilla och fint väder kunde detta inte vara en godtagbar orsak till strömavbrott. När jag då ser mig över axeln, ut genom fönstret mot ett av våra gamla plommonträd ser jag pappsen i det höga gräset med en röjsåg i högsta hugg.
Jag har fortfarande inte fått svar på min undran över alla de röda kors som är strategiskt utplacerade längs med vägen. Ibland står de själva i något dike, ibland står de uppemot 5-6 stycken i en hop och grupperar sig hotfullt när man passerar i bilen. Någon måste ju ha satt upp dom, och förhoppningsvis också för ett syfte. Kanske är det djurens rätt- aktivister som har varit ute och plockat på- och överkörda djur utmed vägen och markerat med röda kors för att uppmärksamma folk att i den här svängen kördes fem små krabater över förra året..? Eller är det någon ny sekt som inte får plats eller inte vill utnyttja landets kyrkogårdar, utan ser det fina i att vila i frid utmed landsvägen under ett rödmålat träkors..?
Country Joe and the Fish - Don't Bogart that Joint
Underbart trallvänlig allsångs-sång med helt lysande text...
