Söndagskörning och snooze:ning
Efter att ha hoppat över en för mig välbehövlig mattestuga, kunde jag idag fara hemåt redan vid tretiden. Jag blev mot min vilja återigen tvingad att övningsköra hem. Då vi passerade det sista skogsbrynet och kom in i vårt lilla samhälle kunde vi genast känna en lite märklig doft tränga in genom bilens fläktar. Ett förgäves försök att hissa ner fönstren gjorde bara saken värre. Dunk, bomp, hopp, hopp. Vägen var ojämn och täckt av brunsvarta fläckar.
Ja just det ja, dom har ju gödslat igen... Livet på landet...
Förövrigt så gick dagens körning relativt bra. Jag lyckades starta bilen utan problem, det är en bedrift bara det. Däremot är det ju det här hastighetsproblemet. Varför kan man bara inte få köra i vilken hastighet man vill..? Jag kör max 40 på 70-vägar. Och 30 på 50 vägar. Det går ju så himla fort annars. Pappa tjatar konstant på mig att jag måste gasa, och varje gång bildas en enorm bilkö bakom vår bil. Men jag trivs kanske med att köra lite långsammare. Jag tycker faktiskt att jag kör förståndigt. Man ska ju faktiskt inte stressa på vägarna. Även om bilen kanske sniglar fram på vägarna. Jag kommer bli en sån där söndagskörare som alla irriterar sig på och som bara är i vägen, men någon måste ju vara det med...
Igårmorse på väg till bussen diskuterades det på p3 om huruvida man kan köpa/sälja snooze:ar då man ligger och drar sig kvar i sängen på morgonkvisten. För det första skulle jag vilja säga att det måste ju heta att man köper snooze:arna, eftersom man sedan säljer andra saker som kaffet eller duschen. Imorse köpte jag tre snooze:ar. Eller den första tog jag, men det gör jag varje morgon. Så när väckarklockan ringde andra gången började tankeverksamheten gå på högvarv. Vad skulle jag nu slå till med för att förtjäna denna snooze:en med? Det blev dagens klädval. Jag bestämde mig för att ta det som hängde närmas till hands mot att få en snooze till. Fem minuter senare ringde klockan igen och återigen började tankeverksamheten flöda. (Detta måste förresten vara ett utmärkt sätt att starta upp hjärnan efter en natts sömn.) Det tog inte lång tid att besluta att det var linserna som skulle säljas härnäst. Och därmed hade jag en snooze till. Fjärde gången fanns det inte mycket kvar att utbjuda, kaffet och rostemackorna är ju osäljbara. Så då var det bara att släpa sig upp. Ett problem med den här köp-och-sälj marknaden är hur man värderar de saker man säljer. Om klädvalet skulle ta 10 minuter (nu gör det inte det för mig), får man då två snooze:ar? Och hela linsproceduren kan väl ta max 3 minuter om linserna krånglar, så då måste jag ju nästan ha något annat som tar 2 minuter för att kunna köpa en snooze på 5 minuter. Detta är bestämt någonting som jag kommer fundera vidare på, men eftersom jag inte vill bli tvungen att köpa alltför många snooze:ar imorgon så blir jag nog tvungen att fundera vidare någon annan gång.
The Beatles - Strawberry Fields
Vårtrött och trött på våren
Jag tror jag slagit någon form av rekord. Att på ett prov bestående av en enda uppgift, lyckas få hela 34 fel. Ska man skratta eller gråta? Bara det faktum att ha 34 fel på ett prov är skrattretande.
Ge min en säng, eller i alla fall en vägg att luta mig mot. Det är länge sedan jag var så här trött. Jag börjar allvarligt fundera på om jag lider av sömnsjuka eller något liknande. Det känns som att dagarna blir längre och längre samtidigt som nätterna tappas på timme efter timme. Men halvsovandes tar jag mig fortfarande fram, lite fumligt och halvtaffligt, mot lovet som väntar bakom knuten. Bakom det där fysikprovet. Och bakom det där artikelseminariet.
Idag kunde jag för ovanlighetens skull njuta av min sovmorgon och därmed ligga och lata mig till klockan sju. Väl i skolan möttes jag av ett otippat leende av min engelskalärare som av någon mystisk anledning faktist verkade glad att se mig. Det gav mig en olustig känsla och jag anade att ännu en utskällning var att vänta, och det med all rätt. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag anser fortfarande att avhyvlingen byggdes på drastiska grunder, utan grundligt underlag. Jag har förövrigt blivit resistans mot en viss lärares åthutningar, som skadeinsekter som lär sig leva med lite giftspray då och då.
Det känns fortfarande som om jag lever i en ständig söndagsrepris av Bingolotto eller som om jag är fast på fysikföreläsningen om universums historia som hela tiden upprepas dygnet runt.
Utanför klassrumsfönstren skiner marssolen skamlöst mycket och alla pratar om vår och andra positiva saker. Solen skänker oss nästan sommarvärme som de flesta av oss måste avnjuta från någon avlägsen mattelektion. Ute är det fullt med vår i luften och i träden. Men under huden och innanför skalet ligger vintern kvar och kyler som en kvarglömd isbit i drinkglaset. Samtidigt som människor runtomkring mig nynnar på sånger om sol och värme, är jag fast i Who?ll stop the rain. Även om jag gör sakerna man ska, följer med ner till stranden eller sitter i trädgården och pluggar tyska, nås inget resultat. Jag undrar om våren kommer hinna ifatt mig överhuvudtaget inom det närmsta året.
Jag tänker kanske mycket, lite för mycket ibland. Vilket har efterlämnat många vakna nätter då det känns som om lakanet är fullt med myror och rummet är upp emot 40 grader varmt. Den som inte känner mig kan nog tro att jag är lite småstörd efter denna läsning, men alla är vi väl lite småstörda på något sätt, vissa mer än andra. Men det måste man nog få vara, lite, ibland.
Richie Sambora - One light burning
Inaktiv och uttråkad
Det känns som en evighet sedan jag senast satt här och delade med mig av mitt liv till omvärlden. Jag vet inte om det har att göra med att jag har lärt mig att prioritera och uppskatta viktigare ting eller om jag bara tröttnat på att sitta med uttorkade linser framför en suddig skärm, hur som helst har denna ännu ej bestämda anledning haft en synlig inverkan på mitt tidigare lite ivrigare bloggande.
För att inte tjata ut ämnet mer än vad det redan är, så tänker jag bara nämna det faktum att våren faktiskt är här. Men vad hjälper det egentligen... Vad hjälper det att ligga i solen när det hela tiden finns någonting mellan en själv och solen, som sätter en i ständig skugga. Det är naturligtvis skolan. Denna så sjukt tråkiga, jobbiga, torra, besvärliga, förpestande skola. Jag är så sjukt trött på skolan, om det budskapet av någon anledning inte nått fram i tidigare inlägg... Och ja, jag vet, vårterminen i tvåan, då ska man vara skoltrött, det är väl alla. Men vad fan hjälper det mig? Om jag hade varit utrustad med en stand by-knapp hade jag inte tvekat att slå på den, och inte stängt av den förens min gymnasietid var avslutad. Jag förstår inte hur dom har lyckats samla de allra mest tråkiga och meningslösa ämnen på en och samma gymnasielinje. Vad bryr jag mig om hur ljusstrålar bryts i glas och prisman? Eller hur enhetscirkeln ska avläsas korrekt? Enhetscirkeln är förresten löjlig, det är ju helt jäkla omöjligt att rita snygga cirklar i matteblocket.
Veckan som gick var som sagt onödigt jobbig. Finns det förresten någon gräns om hur länge man får vara i skolan? I så fall tror jag att jag gick över den gränsen rätt kraftigt. Och det var inte med vilje, jag blev tvingad att sitta på Halmstad högskola till åtta på kvällen och lyssna på ett, som han själv kallade sig; fysikpervo. Men helgen var i alla fall hygglig. Strålande solsken och ännu en 18-årsfest. Den hade kunnat bli riktigt kul om jag inte hade blivit insläpad och inlåst på toaletten. Men det är sånt man får ta ibland. Förövrigt lyckades jag irra bort mig på Holms kyrkogård samma kväll. Pappa hade lovat att komma och hämta mig vid Holms kyrka, bara ett stenkast från huset där festandet tog plats. Jag tänkte, smart som jag är, att jag skulle snedda över kyrkogården, men på något sätt lyckades jag komma ut bakom kyrkan istället för framför. Jag är säker på att kyrkan stod bak och fram i lördags.
Det känns inte som att detta blev ett vidare kul inlägg, jag skulle önska att nästa blev lite ljusare, men kan inte utlova något.
( Förresten så skulle jag vilja utnämna Line till årets mest aktiva bloggare. Gör du inget annat än skriver lilla vän..? =P )
Richie Sambora - Ballad Of Youth
Jag tänker ALDRIG ta körkort!
Just det, jag är trött på att köra bil. Eller att försöka köra bil. Men hur mycket jag än försöker slingra mig med ursäkter som "jag hinner inte", "jag måste plugga", så är pappa på och tjatar om hur viktigt det är att jag fortsätter öva, och han hittar jämt tillfällen som enligt honom är som gjorda för en liten sväng i bilen. Men jag VILL INTE! Jag HATAR att köra bil! Biljävlen gör aldrig som jag vill! Med tanke på hur jag misslyckas med typ allt annat, så kommer jag ändå aldrig kunna ta mig igenom en hel uppkörning inom de närmsta tio liven. Så varför försöka? Okej, det hade varit bra med ett körkort, särskilt när man bor som jag gör. Och det kommer ju garanterat behövas i framtiden. Men jag orkar bara inte, jag VILL inte! Jag KAN INTE! Men pappa har inte förstått hur omöjligt det är för mig att lära mig köra. Jag har till och med försökt med att klaga på bilen, men då löser pappsen det med att köpa en ny bil, bara för att jag ska lära mig köra. Om man inte vill göra något, och om man helt saknar motivation och lust, så är det helt enkelt omöjligt att lyckas. Igår tvingade pappa mig att starta och stanna bilen tusentals gånger, "så mjuuuukt som möjligt..." Efter en hel del uppstartningar med spottande och skakande från bilens sida tog frustrationen överhanden och jag kände hur jag bara var tvungen att ta ut det över någonting, och jag hade ett fåtal alternativ:
1. Tutan
2. Gaspedalen
3. Växelspaken
Jag valde det andra alternativet. Jag stampade allt jag kunde på gasen samtidigt som jag återigen klargjorde för pappa: "Jag KAN INTE!", och bilen flög iväg med en rivstart som skulle få Tony Rickardssons farmor att vända sig i graven. Under de följande sekunderna kom både jag och pappa snäppet närmre en hjärtinfarkt, samtidigt som pappa skrek "Neej, BROMSAA, du gör FEEEL (nähä liksom..?!) igen!!!"
Och så sent som ikväll när jag och pappa var på väg hem, stannade han helt plötsligt bilen och sa "nu får du köra", med något konstigt jävla flin. Jag protesterade högljutt och påpekade att det var både mörk och sent, men förgäves. Inte nog med att jag skulle köra hem; "Stanna här i kanten, växla upp nu, gör en mjuk inbromsning, kör runt ett varv här, backa lite där"...
Grrr, jag blir GALEN! Jag har börjat utveckla ett hat mot bilar. Ett starkt hat. Och varje gång jag sitter bakom ratten och bilen börjar rycka, spotta, hoppa, svär jag på att aldrig, aldrig sätta mig där igen. Om valet inte stod mellan det eller att typ leva som eremit på ett berg fullt av bergsgetter och med ett valthorn som enda vän, eller typ att låsas in i en garderob och tvingas lyssna på schlager non-stop, eller typ...ja, ni fattar... Men vad hjälper det, när man har en överenergisk pappa som mer eller mindre släpar en ut till bilen..? Kanske är det mitt undermedvetna som ger upphov till denna ovilja? Är det kanske en rädsla att bli vuxen? För att ta körkort och köra bil är verkligen något av det mest vuxna man kan göra. och är det något som verkligen skrämmer mig så är det tanken att bli vuxen. Då är det kört, då är man typ gammal. Eller inte gammal-gammal, men vuxen-gammal, och det är läskigt. Alltför många gånger har jag undrat vad tiden tog vägen. Just den här tiden, som delvis blev dränkt av skolan och andra måsten. Allt har liksom bara passerat utanför ett bussfönster och såhär i efterhand känns det som man inte har gjort mycket mer är suttit där på andra sidan glaset och sett de utdragna vyerna flyga förbi i svindlande fart. Det känns lite för tidigt för en ålderskris för min del, inte ens 18 år. Men trots det kan jag inte låta bli att skrämmas över framtiden och allt som ligger framför fötterna, allt som man måste kliva över och allt som man med säkerhet kommer snubbla över och skrapa upp både händer och knän. Däremot skulle aldrig vilja dra ut på min gymnasietid, jag är så jävla trött på skolan och skulle göra vad som helst för att få sluta imorgon. Med alla betyg klara då såklart. Men då skulle jag vara tvungen att ta det där stora klivet ut i vuxenvärlden, och det vill jag ju inte, jag vågar inte. Jag antar att jag inte vet vad jag vill, jag känner mig lite splittrad över detta. Men det är ju inte så mycket att göra åt saken, eftersom jag inte funnit varken ett ankare eller en nödbroms, och någon tidstopparmaskin såg vi inte röken av. Så jag kan väl bara knyta säcken med några rader låttext:
You gotta roll with itYou gotta take your time
You gotta say what you say
Don't let any fucker get in your way
En kyrkvisit och en terroristattack
Igår utfördes en brutal terrorattack mot min mp3 av min terroristsyrra och hennes pojkvän. Jag upptäckte dock inte det horribla dådet förens jag satt på bussen idag. När jag satt och halvsov på bussen på väg till skolan. När sista tonen i All my Friends tystnat dröjde det inte länge innan en ny låt hördes i lurarna. Ett helt okänt intro, och jag började undra vad detta var för något. Och då hördes en löjligt irriterande pojkbandsfjollas stämma: "Although loneliness has always been a friend of mine..." Jag kan slå vad om att min blick i just det ögonblicket var oslagbar. Och snart hördes en bekant refräng i lurarna; "I don't care who you are, where you're from, what you did, as long as you love me..." Jag börjar febrilt leta igenom mitt minne från då jag tankade in musik i mp3n senast. Kan något sånt här ha slunkit med då? Det skulle ju inte vara helt möjligt tänkte jag bytte låt några gånger för att se så att resten av spellistan var oskadd. Efter att ha bläddrat förbi både Bon Jovi och lite Kent kändes allt bra igen, och jag kunde lugnt lyssna vidare på normal musik, trodde jag. Snart hördes på nytt ett intro som jag med ens visste inte hörde hemma i min mp3. (möjligtvis i Hampus eller i Lines...;)) Och denna gången var det ingen tvekan om vad det rörde sig om..: "Girls step up to the party grab a boy and move your body, do like me and my honey, Oh Oh Oh Oh Oh Ooh..." Panik, panik... Hur har någon kunnat göra något sånt här inhumanskt elakt mot mig och min mp3. Svaret var ju rätt givet, jag hade lämnat mp3n obevakad vid datorn igår och då hade min kära syster och Johan slagit till och placerat in diverse oanständiga låtar lite här och var. Jag kan ju besätta att jag senare även fann så obscena saker som Sarek och Linda Bengtzings senaste Värsta Grymma Schlagern. En mycket traumatisk upplevelse, nästan värre än melodifestivalen, och då är det illa.
The Hives - Back in Black
Sågad och smått irriterad
Igår nalkades det genetikdebatt för hela slanten. Min grupp var ju naturligtvis sist på schemat, men inte gjorde det mig så mycket. Så efter att ha betat av den ena urtråkiga debatten efter den andra, så var det jag och min kära grupp som traskade upp på scenen och tog plats på mot-sidan för att övertyga om att det är fel att avla fram perfekta husdjur och boskap. Inledning stod våra motståndare från a-klassen för, och först ut kom naturligvis Markus, som förövrigt är en mycket lustig filur. Och med sina strålande inledande ord "hopp...hopp...hopp, sa den lilla kaninen..." sattes den seriösa prägeln av vår debatt högt. Redan här kände jag också att jag fick lite svårt att koncentrera mig på att vara seriös och inte börja skratta. Och det gick inget vidare kan jag ju tala om nu med facit i hand. När Markus fortsatt sin berättelse med att en häst kom in i bilden och skrämde kaninen låg jag praktiskt taget över bänken och asgarvade, som även många i publiken. Efter detta fina tal var det dags för min lagkamrat att svara på detta, och här begick jag ett fruktansvärt misstag. Jag tittade på Grynet. Och totalt knäckte mig. När lagkamraten pratade om belgian blue. En mycket sträng blick från Henrik och jag behärskade mig något. Några sekunder senare viskade en röst inom mig "hopp...hopp..." och återigen skakade jag av skratt, samtidigt som lagkamraten började staka sig i texten och stamma och jag fortsatte att skratta halvkvävt. Stränga blickar från samtliga lärare, jag lyckades samla mig, men det varade inte länge. Då min stackars lagkamrat stammade på om sönderavlade kossor kunde jag inte annat än skaka av skratt. Jag vet inte vad som var så roligt, om det var Markus kanin, eller om det var för att jag kom att tänka på min lilla kupp i samband med debatten, eller om jag faktiskt skrattade åt min arma lagkamrat. Till slut tog Henrik till orda och sa till på skarpen. Det kan tilläggas att det var inte bara jag som skrattade, utan även en hel del av åskådarna, faktiskt. Men i alla fall, det var ju respons-dags på projekttimmen idag, enskilt. Med Henrik och Majken. Jag trodde väl inte att han skulle vara så tjurig som han faktiskt var. Han hade bara skällt lite på Grynet, sa hon. Men jag kan tala om att han var fullkomligt rasande på mig. Och jag kunde inte göra mycket annat än sitta där och ta emot all skit och höra på hur besvikna dom var på mig. Det var tydligen inte bara mitt "vidriga, oacceptabla, respektlösa beteende" som var fel. Jag och Grynet hade ju varit tvungna att gå på toa under en tidigare debatt. (inte för att någon annan märkt det utom Henrik...) Det var ju också helt oacceptabelt och sånt kunde dom ju inte tolerera. Men vaddå, vi skulle ju faktiskt upp direkt efter just den debatten, och det var faktiskt väldigt bråttom...Hur lätt är det att debattera om man är jättekissnödig liksom? Sedan passade han på att poängtera att jag denna termin tydligen varit mycket slarvigare, mer oengagerad och nonchalant än tidigare och för att citera Henrik själv "Herregud, Carolina, det går ju bara utför numera, vad håller du på med egentligen?!" Tja..? Vad är det egentligen jag håller på med? Att han kunde bli så vrång trodde jag då inte, men såhär i efterhand kan man ju faktiskt inte annat än att småle åt eländet.
Efter en sån här vecka kan man ju inte vara annat än irriterad, och just när man är som mest stressad, arg och irriterad möter man dom. Dom som alla någon gång har mött, alla måste ha mött dom. Dom där som är lite gladare än oss andra, mänskliga. Dom som trots vilket skitjobb dom dras med och trots vilket skitväder det än är och trots vilken skittid på året det än må vara ändå lyckas med att upprätthålla en onaturligt hurtig gladlynthet som i alla fall jag inte ens skulle kunna komma i närheten av.Det kan röra sig om busschaffisar, kassörskor eller konduktörer. Dom som, trots att dom har såna jobb där det för det mesta verkar vara ett anställningskrav att vara sur, vresig, och allmänt uttråkad, har bestämt sig för att göra uppror mot chefen och istället är glada. Svinigt glada. På konsum infann sig just en sån kille bredvid mig idag. En sådär som ska vara flåsigt hurtig hela tiden och som man lätt skulle kunna hata. Men det går bara inte för han är så ärligt jävla glad. När jag var därinne och det var svinkallt och skjutdörren vid filmjölken krånglade, tvingades han stå där i sina tunna konsumkläder och fixa den flaxande dörren medans det blåste kallt från kylen. Vem fan skulle då inte tveka att ta upp ett lass a-fil och ösa på tanten som tog sönder dörren?
Inte han i alla fall. Istället räckte han över ett filmjölkspaket till mig och drog det uslaste skämtet jag hört idag. "Vet du vad man får om man klonar en pirat?? En piratkopia!". Nog för att jag var stressad och jävligt irriterad sen en misslyckad timme i mattestugan, men jag kunde inte låta bli att skratta åt den dumma jäveln. Hur fan kan han orka dra skämt i en sån situation, på ett sånt skitjobb, i sånt skitväder? Det är fan rätt beundransvärt.
För att kompensera något som jag vill understryka att jag inte glömt, utan bara inte tänkte på innan idag så: Grattis Viktor! =)
Broder Daniel - Luke Skywalker
Ännu mer ointressanta dagar och meningslösa funderingar
Nu var det ett tag sedan jag skrev nånting här. (jag tycker dock inte att personer som inte har uppdaterat sin egen blogg sen första advent ska klaga på detta..!) Anledningen är väl rätt självklar, det har inte direkt hänt något värdigt att berätta om. Veckan som gått har mest präglats av plugg och ångest över pluggandet. Den inleddes dock med vad jag kallar sovmorgon; att börja vid fyra på eftermiddagen. Tisdagen bjöd inte på så mycket mer än ett besök hos sjukgymnasten med lite ljudvågor i ryggen, som till min stora besvikelse endast hjälpte för stunden. Onsdagen hatade mig, då jag slutade kvart över fem, missade halv sex bussen, och fick vänta en timme på nästa buss, bara för att länstrafiken har bestämt sig för att vara överjävliga mot alla stackars bussberoende ungdomar. Torsdagen och fredagen bestod av desperat mattepluggande och en jäkla massa tjat från vissa gruppmedlemmar, bara för att jag råkar vara lite lat och seg med vissa uppgifter. Jag lyckades även bli utsedd till da Vincis mest lojala klasskamrat, med stor ironi. (Höhö...=P)
Förväntningarna över helgen var lite väl höga, såhär i efterhand. Fredagens 18-års fest blev lite väl..hmm, låt säga våldsam. Den följdes upp av lördagens arbetsdag, och som kan tänkas var inte förutsättningarna dom mest ultimata. Lördagskvällen bjöd på ryggsmärtor och feber. Men vem vill sitta hemma en lördagskväll tänkte jag och snart stod jag inne på diezel och trängdes. Det hade kunnat vara riktigt bra, några var mycket bättre än vad jag väntat, men med dundrande huvudvärk och smärtande hals blev situationen till slut ohållbar och redan vid elvatiden insåg både jag och Line att det var dags för hemfärd.
Eftersom min ihärdiga förkylning och halsont höll i sig även imorse bestämde jag att jag gjorde bäst i att stanna hemma. Jag kan väl inte direkt säga att jag har gjort något av värde förutom att faktiskt laga middag till familjen vilket faktiskt gick riktigt bra förutom att ett bananskal tvunget skulle lägga sig på den varma plattan (just det, det la sig där själv, det var inte jag) så hela köket osade av bränd banan. Jag misslyckades även med att hämta posten, hur fan man nu kan göra det. Men det är så att vår lilla hund tycker det är väldigt kul att bära hem alla brev och reklam i munnen, då känner hon sig nämligen lite duktig. Och eftersom jag inte vill att hon ska bli deprimerad och känna sig helt totalt misslyckad och värdelös och att hon inte duger till någonting, så tänkte jag att då låter jag väl henne göra det. Men vad händer då när jag lämnat över dagens postbunt till den överlyckliga hunden. Jo, 10 meter längre fram på vägen kommer en katt i rasande fart över asfalten och det är ju inte särskilt svårt att lista ut vad som händer då. Hundjävlen släpper all post och rusar som galen efter katten. Och där står jag mitt i vägen och ser hur vinden tar tag i räkningar och brev. Eftersom hunden inte verkade ha några planer på att plocka upp det, fick jag springa runt som en idiot och jaga papper i diken och buskar. Tur att det inte kommer så många bilar där vi bor, och tur att man inte kan se postlådorna från de kringliggande husen.
Något annat (totalt meningslöst) som jag faktiskt har funderat på, är varför tomat inte är en frukt. I ett Seinfeld avsnitt i veckan talade George och Jerry om tomater som en "hand fruit". Och ja, varför inte? Färsk tomat är ju faktiskt grymt, det funkar på mackan, i sallader, i mat också har vi ju glansnumret tomatsås. Men varför funkar då inte tomat som just hand fruit? Det kan ju bero på att den faktiskt inte är särskilt söt, också sölar den ju rätt rejält. Men å andra sidan har den en väldigt fin färg, och den har inget skal utan det är bara att hugga in. Ställer man den mot andra klassiska frukter som apelsiner så hade tomaten lätt vunnit. Det krävs en hel vetenskap (eller i alla fall våld) för att skala en apelsin och redan under skalningasprocessen har apelsinen hunnit kladda ner mer än vad tomaten gör under hela ätandet. Även om tomaten kanske inte kan jämföras med frukternas frukt, äpplet som är och förblir herren på täppan, skulle den lätt slå både apelsinen och bananen. Tomaten är helt klart underskattad, och även om den inte är någon hand fruit, så har den ändå fått glänsa lite som den ultimata filmgrönsaken. Hur många sköna filmscener med folk som äter pasta med tomatsås finns det inte? Och titeln Stekta Gröna Tomater är ju på den störtsköna filmen om Whistle Stop klockren. Jag tycker det är dags att tomaterna avancerar som handfrukter, så kanske apelsinerna kan dra sig tillbaka till grönsaksdisken istället.
Doktor Kosmos - Jag älskar dig
Mustasch - Monday Warrior (tackar för tipset, den funkar.. =))
