carrooooo

Jag försökte, jag försökte verkligen, men det räckte inte. Tillslut tog det slut, min hjärnkapacitet svek och jag såg mitt mattebetyg sjunka som till den regnblöta asfalten utanför klassrumsfönstret. Och det enda som fanns i mitt huvud under de tre timmar som jag satt i klassrummet var förväntningar om sommar och sommarkvällar, och allt annat utom matte. Och inte gick det bättre i tisdags. Men tyskbetyget har ju legat och skavt mot den hårda asfalten ett tag nu, så det förvånar mig inte, bara sänker min självkänsla en aning. Det som faktiskt har gått över förväntan denna vecka var premiären av vår pjäs. Efter en tuff helg, då vi fortfarande inte spelat igenom hela felfritt en enda gång slängde vi oss upp på scenen och stod öga mot öga med publiken och vårt slutgiltiga prov där vi var tvungna att ha 100 procent rätt. Även om vi inte hade alla rätt, så tror jag att vi lyckades dölja det rätt väl, och om inte så hade vi i alla fall jäkligt roligt åt oss själva. Det var väl inte helt oväntat, men man blir ändå rätt förvånad när någon mitt i en scen börjar prata om något helt annat än vad som var meningen. Nu är ju läget så att Robert är lite förvirrad sen innan, så vi övriga kunde ju bara sitta där och lyssna medan han svävade ut och pratade på om sina katter. Lite samma sak hände väl på föreställningen idag, och nu såhär efter dessa föreställningar tror jag bestämt att vår dramagrupps nya motto borde vara något i stil med "Just smile and wave boys, just smile and wave..."

De flesta som har sett mig i korridoren eller på bussen hem denna vecka har kommenterat min handfallna och slitna uppsyn. Och ja, efter en helg med massa drama, pluggande till två nationella prov och alltför lite sömn så har man all rätt att vara lite småseg. Inte nog med det, jag tror bestämt att jag sträckte allt för många leder under vårt yogapass på idrottslektionen i måndags. Jag måste bara få säga att yoga är en hel vetenskap. Och nästintill omöjligt att utföra. I alla fall om man som jag har ett lite bristande balanssinne. Det var inte bara en gång som en solhälsning eller någon annan märklig rörelse blev avbruten av en kraftig duns följt av jag liggandes på golvet till andras roade skratt.

Inte nog med tröttheten, jag har även känt av lite förkylningssymptom denna vecka. Men eftersom det inte hinns med att vara sjuk, så får man väl bombardera symptomen med panodil och fortsätta tampas med skolverksamheten mot alla odds. Imorse vakande jag med dundrande huvudvärk. Och igår hade jag faktiskt lite ont i halsen. Men den smärtande halsen kan i och för sig ha att göra med mitt försök att suga ut trälim ur en flaska. Jag, händig som jag är, skulle laga en köksstol med trälim. Borrar och spikar kändes lite för långt borta för att jag skulle våga ge mig på det, men lim kunde jag nog hantera. Men så var problemet som så att det var väldigt lite lim kvar i flaskan, så lite att man inte kunde pressa ut det, men det fanns där långt inne i flaskan. Så då tänkte jag på sugkraften. Jo, men alla som någon gång varit femton har väl med hjälp av en slang och sugkraft tömt sin pappas motorsåg på bensin, bara för att kunna köra med moppen. Så jag försökte helt enkelt suga ut limmet ur limflaskan. Ja, det var väl korkat, kan jag erkänna nu i efterhand. Jag fick ut limmet i alla fall. Och en stickande känsla i hela halsen från luften som kom från flaskan. Nästa gång kör jag på borren, det är nog inte så hälsosamt att inhalera lim.

R.E.M - Losing My Religion (Live, det måste vara en liveversion)

Denna helg stavas som det låter; katastrof. Inte nog med att jag har varit tvungen att tillbringa dagarna i skolan, det har varit på tok för långa dagar. Men varför skulle vi klaga på att ha över 10 timmars drama en helg, när judarna grävde tunnlar ut från koncentrationslägren var det ingen som tog upp arbetstider. Dramarepetitionerna i skolan kan bäst beskrivas som Uffe beskrev dom idag; "som en bil, där ingenting funkar. Plåtarna hänger och släpar utmed sidorna. Vindrutetorkaren slår av och på som den vill, men funkar aldrig när det regnar. Någon har tankat bensintanken full med fotogen". Eller kott och gott som "dagen så saxofonisten tagit med sig en bas".

Två nationella prov väntar nästa vecka. Ett smaskigt tyska prov på tisdag samt det väntade matteprovet. Efter flertalet privatgenomgångar av tyska skulle man ju kunna tänka att jag faktiskt skulle kunna tänkas klara av det här, och som min tyskalärare så fint uttryckte det så ska ju jag vara en språkmänniska. Jo, visst det fanns ju en tid då jag faktiskt läste tre språk som tillval och tyckte det var kul, men så kom övriga ämnen i vägen och jag hoppade av det ena språket efter det andra. När jag tänker efter är nog språk något av det få ämnen som jag faktiskt tyckt var roligt, trots att jag nu valt bort alla.

Matteprovet på onsdag, skulle jag ha pluggat till, borde jag ha pluggat till. Och jag har försökt, det har jag faktiskt. Men varje gång jag sitter med matteboken framför mig och stirrar mig blind på talen som aldrig tycks stå där dom ska är det bara min frustration som tycks tillta. Frustrationen över att jag jämt ska vara så dålig på allt, bland annat matte. Men det är omöjligt att yttra sig om det högt, eftersom det då kommer motargument som "ähh, så dålig är du säkert inte". Men jag om någon borde väl ändå veta hur kass jag är själv. Och jag kan tala om för dom som inte känner sig särskilt dålig på något, att det är jävlig jobbigt att höra "du kan säkert, om du bara vill"... Men om man vet, om man är helt säker på att man verkligen inte fattar någonting, hur i helvete gör man då..?

Jag har gett upp. Matte är ju logiskt, det är bara att tänka logiskt. Gå på känsla liksom. En känsla som jag aldrig har upplevt och troligen aldrig kommer att göra heller. Men så finns de alltid några irriterande jävlar som tvunget ska påpeka att det finns dom som har de värre. Men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i dom. Jag kanske är egoistisk av mig, men jag skiter faktiskt fullständigt i de svältande barnen i Afrika eller de ihjälgasade judarna. I min världsbild är det mest synd om mig, för innerst inne så bryr jag mig faktisk bara om mig själv, och sen kan man få tycka vad man vill om det.

Helgen i övrigt har också varit ganska kass. Efter att ha vistats så sjukt länge i skolan, och alla bussresor däremellan så finns inte energi till något socialt umgänge, festande eller någonting över huvudtaget. Jag är trött. Inte trött så att jag vill gå och sova. Det kan jag ändå inte i mitt 40-gradigta rum när sängen är full med myror. Allt som snurrar runt i mitt huvud är allt som jag inte gjort, allt som jag borde göra och allt som jag glömt. Som om kalendern som jag har inpräntad i huvudet har utsatts för storm och alla sidor har hamnat upp och ner och huller om buller. Lite organisation här i livet hade inte varit fel, men sånt finns det inte tid till.

Jag antar att jag har fått nog, att det är här jag sätter ner foten. Men vad gör det? Som att försöka sätta ner foten och stoppa det skenande tåget. Foten kommer bara fastna i rälsen och benet gå av.

Första maj får man lov att må dåligt. Första maj har man anledning att må hur kasst som helst och det är den perfekta dagen att inte göra någonting på. Första maj är anledningen till att inte plugga kemi. Första maj är dagen då det får vara jobbigt att bara ligga i tv-soffan. Men första maj är INTE dagen då man får spy i min pappas bil...
Jag tycker att det borde finnas fler sådana här dagar. Dagen-efter-valborg-dagar. Då måste det ju givetvis finnas fler valborg, vilken är en förträfflig god idé av den som kom på just denna dag.

Eftersom min hjärnkapacitet idag ligger lite under det normala har jag svårt att komma på något värt att skriva om, så jag skriver helt enkelt om mitt förra inlägg där det har dykt upp lite reaktioner. Jag måste först påpeka att det säkerligen finns många, många människor därute som liksom jag också hyser avsky mot glass, dom har bara inte vågat komma ut med det ännu. Men visst har jag känt dom dagarna då det är lite för varmt för att kallas svensk sommar, då hettan nästan blir olidlig (med Peter Harrysson-uttal), men även då tar jag avstånd från glass. Om det är svinvarmt, då vill man väl inte ha gräddig, grötig, trögflytande glass, som man ändå bara blir mer törstig av..? Vatten, vatten är det enda som hjälper en varm sommardag. Och det dricks naturligtvis väl kylt. Men just nu, när det än så länge bara är vår, och inte sommarvärme, tycker jag att det är skamligt att motarbeta värmen genom att sätta i sig glass efter glass istället för att vara glad och nöjd med den lilla värmen vi faktiskt får, och sen när det väl blir så olidligt (med samma uttal som innan) varmt så kan det väl diskuteras, i alla fall med isglass, som man inte behöver dricka litervis med vatten efter. Man blir svinigt törstig av glass, och det är nog meningen, varför annars har något ljushuvud bestämt sig för att placera choklad längst ner i de allra flesta glasstrutar? Idiotiskt! Glass är idioti!


Och vad det beträffar kaffe, som någon bara hade mage att jämföra med glass... Kaffe dricks alltid varmt! Kaffe är heligt, man rör inte kaffet! Och man kan INTE jämföra kaffe med glass! Kaffe dricks alltid, alltid varmt. Det påverkas inte av vädret, det kan inte påverkas av någonting. Kaffe är oantastligt!


Varför finns det så många jullåtar, men inga påsklåtar..? Eller finns det det, har jag bara inte upptäckt dessa än..?


Hello Saferide - I thought you said summer is going to take the pain away
En röst som gjord för just en första maj...


Smashing Pumpkins - Landslide, Perfect, Tonight tonight, Eye (alla i akustiska versioner)
Enligt min mening borde Smashing Pumpkins endast ägna sig åt akustisk musik