My Own Worst Enemy Has Come To Town
Jag vet inte vad jag ska säga. Det har blivit någon sorts standard på mina blogginlägg att alltid inleda med en bortförklaring om varför jag inte tagit mig samman och knåpat ihop ett inlägg på så lång tid. Jag tänker skippa det nu, jag har inga ursäkter kvar. Men då jag ser att andra, också lite mindre aktiva bloggare gett ut ett nytt inlägg kan jag ju inte göra annat än detsamma. Man kan ju inte vara sävligare än de sävligaste, så att säga.
Nåväl, ingen har väl lyckats undgå att det regnar ute? Eller att löven byter färg igen? Eller att rusningstrafiken tycks rusa som mest i skymningen? Löven hinner ju för fasen inte ens nå marken innan människor ska börja gnälla. Först är det för mörkt, eller för kallt, sedan trillar löven och gräset fryser och går av. Är det egentligen så jävla mycket att klaga på..? Det är väl liksom bara att leva med skiten, vi vet ju ändå att det är höst typ fyra månader om året.
Det är kanske lätt för mig att säga, som vistas utomhus minimalt mycket just vid denna tid. Jag går dryga 50 meter från dörren till bilen på morgonen. Då är det mörkt, så då ser man inte att det är höst ute. Sedan går jag 10 meter från bilen till busshållsplatsen. Jag behöver aldrig vänta på bussen, för jag ser när den kommer från bilen. Slutligen går jag kanske 100 meter från bussen till skolan. Den verkliga marschen kommer på eftermiddagen, då jag går dryga en kilometer till bussen. Om jag då inte tar bussen till busshållsplatsen, vilket faktiskt händer då det regnar, blåser, är kallt, om jag glömt jacka, om väskan är för tung, eller på grund av valfri annan anledning.
I veckan har mina körlektioner med Miki flutit på förhållandevis bra. Okej att det går lite knaggligt, en trottoarkant här, en cyklist där, och bilen jag färdas i på väg ditåt i en allt för hög hastighet. Hade inte Miki haft sin egen broms där, så hade någon varit död nu. Eller skadad eller bucklad. Jag tycker ju då detta är himla praktiskt, Miki funkar ju lite som en säkring. När jag ska ut på en väg, jag kan inte bestämma om jag hinner före bilen som kommer på vägen. Jag testar, istället för att fråga om jag hinner, så testar jag att köra. Går det så går det. Går det inte så bromsar Miki. Samma sak vad det gäller gående och cyklister. Ibland stannar dom ju, eller svänger åt ett annat håll. Jag kör alltid, även om de kommer mot övergångsstället, även om de är på väg ut i gatan. Stannar dom så funkar det ju fint. Stannar dom inte så bromsar Miki. Jag tror att körlärare är specialutbildade på att se om gångare eller cyklister ska stanna eller svänga när de kommer lunkandes ut i vägen, dom måste iallafall ha en speciell känsla för det där.
Detta funkar ju tyvärr bara med en körskolebil och en körlärare. Jag undrar om man kan köpa egna körlärare, ha dom jämte sig vart man än kör. En som kan bromsa åt mig då jag inte gör det. Undrar hur mycket Miki kostar... Man kanske skulle fråga, jag kan ju köpa en kombibil så kan han bo i bagageutrymmet när jag inte är ute på vägarna.
Skolan har rullat igång på riktigt, det är 23 dagar kvar i skolan kvar till höstlovet. Det är 34 dagar i skolan mellan höstlov och jullov. 25 dagar mellan jullovet och sportlovet. 44 dagar mellan sportlovet och påsklovet. 27 dagar mellan påsklovet och studenten. Man kan väl säga att jag har börjat så smått med nedräkningen. Jag undrar när jag kommer börja räkna timmarna, kanske någon gång efter sportlovet.
En vanlig skoldag ringer min väck...min mobil vid 05.30. Jo, jag har inte riktigt förstått hur min väckarklocka funkar, den har stått orörd sedan ett halvår och visar bara siffror upp till tolv. När jag vaknar på morgonen tar det inte så lång tid innan min tankeverksamhet har nått en maxpunkt. Jag vet inte om det har att göra med att jag har en relativt låg maxpunkt kanske. Men det första jag gör är väl att lugna mig från paniken som följer den ringande mobilen. Inte för att det är Mads Mikkelsens röst som väcker mig, utan för att jag ganska fort inser att jag om bara två och en halv timme kommer att befinna min på kommunens antagligen sjaskigaste utbildningsanstalt. Efter att fått tyst på mobilens ringande börjar den dagliga genomgången. Vad händer om jag ligger kvar, vad missar jag, kommer någon att märka det? Men framför allt, är det fullt möjligt att genomföra? Det skulle ta en halvtimme innan mamma kommit in och frågat om jag försovit mig. Om jag då svarat "nej, jag stannar bara hemma idag", hade jag varit tvungen att dra en rövarhistoria om illamående för att få mamma att gå igen. Henrik hade kanske ringt hem och frågat om jag var sjuk. Grynet hade ringt och frågat var fan jag höll hus. Jag hade antagligen missat lite lektioner i skolan. Om det finns en körlektion på schemat så hade jag blivit lite snuvad på den. Jag kommer alltid fram till samma sak. Nej, det går inte, detta håller inte i längden. Också får jag snällt pallra mig upp och styra mina steg mot kaffekokaren.
Aktiviteten i skolan ligger väl inte så vidrigt högt. Eller min aktivitet i skolan har väl alltid legat och krälat bland bottenslam i Östersjön. Dagarna går liksom framåt, timmarna flyter på då man går runt och inte riktigt vet vad man gör eller varför. Projekttider går åt som smör i solen och håltimmar är just hål. Det där projektarbetet ligger lite på is. Jag är med i det så estetiskt namngivna projektet bajs-projektet, och bildar tillsammans med Grynet bajs-gruppen. Just nu sitter vi i väntan på respons från vår vän och kontakt bajs-Boris.
Det som faktiskt kan ses som lite positivt med skolan nu är väl studentfesterna som väntar runt hörnet. Första festen är ikväll, om 6 timmar. Jag antar att en bild eller två kommer att komma upp här så småningom.
Eftersom det antagligen kommer att dröja innan nästa uppdatering på denna blogg så ger jag er en bild på min fysiklärare i stadig pose att hålla tillgodo med. (Det är inte jag som har tagit bilden...)
Små vita lögner, Strawtown-airport & en nation splittras
Grattis Carro, du har nu bevisat att det faktiskt är möjligt. Trots vad alla regelrätta ambitiösa elever säger, det funkar att skriva ihop en 10-sidig jämförande uppsats om två böcker utan att ha slatt upp första sidan i någon av böckerna. Det enda man behöver göra är att vända på boken och hitta den guldgruva som finns i textform på baksidan. Sedan behövs en stor portion fantasi och lite tur, tur att man gissar rätt när man skriver och tur att inte läraren har läst böckerna. Som en hel del redan känner till så är det ju just den här uppsatsen som jagat mig sedan vårterminen i ettan. Men inte förens nu har Henrik börjat hota med at sänka mitt betyg. Och vad fan gör man liksom inte för ett ynka engelskabetyg som jag antagligen aldrig mer kommer ägna en blick åt efter studenten, ett betyg som inte kommer att göra övriga betyg bra, ett betyg som inte betyder mer än patetiska jävla bokstäver i ett löjligt papper som med linjer och formaliteter ska se så viktigt ut som möjligt bara för att man ska känna att man gjort något betydande, något av värde under dessa tre längsta, värsta jävla åren i livet.
Häromdagen följde jag skyltar på körlektionen. Det gick väl rätt så hyfsat, förutom att man fortfarande inte får köra på cykelvägar eller inte bara överskrida hastigheterna liiite bara på ställen där det faktiskt inte kan hända något särskilt, och kommentaren "men alla andra kör ju fortare än 50" inte är en godtagbar ursäkt.
Nåväl, när vi irrat runt i Halmstad fick jag plötsligt order om att "följa skyltarna mot flygplatsen". Ja, precis, ni tänker nog som jag tänkte just i det ögonblicket; "Äääh, va...?" "Följa skyltar mot vaddå för något..?" Min körlärare, alltid steget före kunde tydligen inte förstå vad det var jag tyckte var märkligt med det, men då jag tänkt i två sekunder kom jag fram till att det måste vara ett tappert försök till ett skämt. "Haha, näähä, det finns väl ingen flygplats här heller, Micki, nu luras du allt, din buse!"
Den här tryckande och tveksamma tystnaden som bara kan infinna sig i körskolebilar med en körlärare till höger om dig. Jo, det är sant, det finns en flygplats i Halmstad. Hur fasen skulle jag kunna veta det?! Det är väl ingen som använder den, syns den på kartan överhuvudtaget..?
Nu kommer vi till det lite tråkiga. Det har gnagt i fogarna sedan hösten började, men nu har bägaren runnit över, läget är ohållbart. Man kan kalla det en upplösning, en splittring, det slutgiltiga nederlaget för lag syd. Det är slut mellan oss. Folk lämnar oss för majoriteten, för att ägna sig åt lite allmänt rövslickeri, om uttrycket tillåts. Från ett starkt lag är vi nu ett team på två, men det är inte slut här. Nu är det strid, och alla medel tillåts.
Dom ska ner under våra fötter och stanna där.
Det var allt jag hade att dela med mig av från min vecka, jag hoppar över en ohygglig, mentalt påfrestande studenttävling och cirkulationsplats- träningen som ägde rum i veckan. Jag kan ju kort bara meddela att det inte är smart att på väg in i en rondell i 50km/h släppa ratten och fortsätta gasa med händerna för ansiktet desperat gnyende "Va, nej vad ska jag göra, eller neeeej jag kan inte!!" Men ingenting lossnade, vare sig mitt huvud eller mitt maginnehåll.
Jag gillar hösten, jag gillar mörkret och kylan med någon slags hatkärlek. Men något säger mig att denna höst kommer bli finare än någon annan höst någonsin varit tidigare.
Jag vill se frost ur varje sommardagg.
Jag vill se skymning mitt i rusningen.
Jag vill se vimlet byta ytterplagg.
Jag vill se löven byta färg igen.
Du säger att jag har en liten värld,
men den är större än begär.
Jag vilar under himmelen
i höst på min planet.
Jag sjunger för mig själv,
fastän jag vet
att sånt kan kallas ensamhet.
Nu sköljer luften över sommardamm.
Nu landar folk och allting återgår.
Nu går passionen och blir allvarsam,
om någon sådan ännu återstår.
Persiennerna dras ner,
det mörknar och jag ber:
Låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer.
En nattlig promenad
i en höstmörk stad;
jag kan inte önska mig nåt mer.
Du säger att jag har en liten värld.
Men den är snygg och full av flärd!
Lars Winnerbäck - Höst På Min Planet
Fortsättningen tar vid
Okej, inte för att jag har haft det i alla andra inlägg jag skrivit, men när det viktigaste jag har att ägna raderna på min blogg åt är saker som matteprov och skolstarter... Och för att inte tråka ut eventuella läsare har jag inte känt att den informationen var tillräcklig. Men nu kan jag inte längre hålla fingrarna borta från tangentbordet, så jag hoppas att kunna få ner något som kan vara värt att läsa, även om jag inte kommit på någon intressant tanke att dela med mig av ännu.
Jag har inga bra bortförklaringar, bara några halvtaffliga motiveringar till varför jag inte delat med mig några rader på bloggen på sistone. Eller nu när jag tänker efter så har jag bara två. Orken och bloggämnena. Alla som läst något av mina tidigare inlägg vet att jag är en lat människa som ibland nästan behöver en eldgaffel i rumpan för att överhuvudtaget hinna uppfatta att klockan går. Vidare så har min fantasirika del av hjärnan gått in i dvala för i år sedan 16 augusti, och återigen blir bloggen en plats där man kan få uttryck för vad man egentligen tycker, ett sätt att avreagera sig på, i synnerhet inom ett område, nämligen skolan. Ibland undrar jag hur någon överhuvudtaget kan orka läsa om mina vedermödor och klagomål på allt och alla. Jag kan redan här lägga in en varning om att detta läsårets inlägg kommer att låta ungefär som förra årets.
För att börja klaga någonstans, börjar jag vid dagens matteprov. Till alla nu häpna, chockade läsare som dubbelkollar datumet i kalendern, jo det är måndag idag, jo vi hade prov en måndag. Och det är helt jäkla idiotiskt! Vem fan vill sitta och plugga matte en helg?! Detta är, damer och herrar, tortyr på hög nivå från den kära utbildningsanstalt de valt att kalla daVinci. Till råga på allt elände så röstades det fram i klassen, de ville ha helgen på sig... Idioter! Vad är det för stackars satar i klassen, är det några jäkla naturele... Jo just det, jag är en av dom, the others.
Förövrigt så hade vi prov på det som vi räknade på i våras, för varför ha prov på ett mattekapitel när du precis har gjort det..? Nej, vänta ett halvår, så blir det ännu jobbigare! Också kan du räkna alla tal två gånger eftersom du glömt hur uträkningarna ser ut... Än värre är läget med vår nya mattelärare, nyutbildad och grön. Jag tror inte hon riktigt förstår att hon faktiskt är vår lärare. "Va, genomgångar, nähä, ska JAG stå framme vid tavlan och prata högt, nähej sluuta..." eller "Men hallå, det här kan ju jag, kan inte ni det..?" Och hennes uppmärksamhet väckes bäst genom att kasta plastblommor på henne. Valde vi så många valbara kurser att de inte hade råd med något bättre...?
Det är väl här samtliga läsare långsamt ämnar det nu lockande krysset uppe i högra hörnet. Och det är här jag känner att jag borde släppa skolämnet, för den här gången.
Det var tänkt att jag skulle ta körkort. Numera börjar jag tveka. Både på om jag verkligen vill ta körkort, om jag överhuvudtaget är kapabel till det, eller om jag gör samhället en tjänst då jag förlitar mig på kollektivtrafiken. Om inte annat så tjänar nu activtrafic i Halmstad storkovan på att fortsätta intala mig att förr eller senare så kommer "det att lossna". Vad kommer att lossna liksom? Mitt huvud då jag glider över på fel körbana och frontalkrockar med en lastbil?! Eller mitt maginnehåll då jag kör rakt ut i en korsning och blir rammad från sidan?! Jag tar lektion efter lektion efter lektion. Jag glider runt i stadstrafik med darrande händer på ratten, kallsvettas som en förkyld julskinka i ugnen. Jag börjar hata det. Jag börjar bygga upp ett hat mot att köra bil, i alla fall i stan. Det är ju för fasen bilar överallt, och är det inte bilar där så är det tamej fan cyklister där, framför motorhuven. Jag körde mot ett rödljus förra veckan under en körlektion. Jag har ingen bra förklaring, men jag och min tillfälliga lärare övade lite svängar i lagom tät trafik. Jag körde mot vad jag bedömde som en säker högersväng. Bilarna var rätt långt borta, jag kom från höger, jag har företräde. Dom ska stanna, det gäller att hålla på sin rätt i trafiken. Kolla backspeglar, kolla efter dessa jävla cyklister och fotgängare. Inga på höger sidan, inga på vänstersidan, fortfarande inga på högersidan, inga under framhjulen, inga tvärsöver motorhuven, inga mitt i gatan, fortfarande inga till vänster, fortfarande inga till höger... Gasa, kör, accelerera upp! Kom igen Carro, du kan ta svängen i tvåan, tryck på ordentligt nu, de stannar, högerregeln du vet!
Tvärstopp... Ja, inte var det jag som bromsade inte. "Vad gör du..?!" Vad gör jag? Jag svänger höger som du sa, din jobbiga jäkla ettriga lilla körskolelärare! Orden kom ut ur min mun som ett sammanhängande "Ööööhh, vaaa..?" Bilen står stilla tvärs över ett övergångsställe. "Carolina, du får aldrig, aldrig, aldrig köra mot rött"... Hoppsan Kerstin. Vad säger man..? -Va, oj, dom såg inte jag, haha....? Jag var tyst. Jag var tyst under hela utdraget om hur höga böter jag hade fått, om hur mitt körkort hade försvunnit all världens väg, hur farligt det var och så vidare. En sak lärde jag mig alla fall säkert, och jag lär aldrig glömma det heller; Man får inte köra mot rött.
Mina körlektioner kommer troligen att bli ett återkommande avsnitt på min blogg. Nästa gång kanske jag kan dra lite om hur man lyckas missa en gång och cykelvägsskylt, en trottoarkant, en vit heldragen linje i mitten som visar gång och cykelbana, samt hur man ignorerar vad körläraren säger om att stanna och vända utan bara kör vidare utan svårighet på cykelbanan tills körläraren själv får bromsa. Sedan måste det ju avslutas med att göra en så smidig sväng ut att kan kör motorhuven genom en tagghäck vars grenar rispar lite skönt i lacken.
Peggy Lejonhjärta - Till Lisa On The West Coast Waiting
