carrooooo

---

Guldbaggegalan- varför fick inte Underbara älskade fler priser?! Den är ju så otroligt sjukt bra, och dessutom är ju Anastasios Soulis så grymt snygg att man nästan smälter, så varför fick inte han priset för årets manliga huvudroll?! Och Förväl Falkenberg måste också nämnas, den borde blivit årets film, om jag får tycka!


Så var det dagas igen, och därför kände jag att jag borde pressa fram några rader innan tåget går. Det är dags att åter träffa polen-ryssland gänget. Denna gången för sista gången. Vi ska tydligen ha någon sorts avslutning på en zigenarfarm mitt ute i polens ödemarker där krubbet består av bröd och senap, samt delar av andra. Dessutom kommer vår presentation om svenska ungdomars problem i samhället äga både polackernas och ryssarnas så grymt mycket. Man blir nog några storlekar tråkigare om man födds i polen eller ryssland. Dessutom tar det ju hur lång tid som helst för de stackarna att läsa upp en text, eftersom den ska översättas först till polska och sen till engelska. (Men aldrig till svenska, jävla diskriminering!) Uffe fick oss iallafall till att sjunga nationalsången för full hals som avslutning, så det blir nog jättefint! =)

 

Dagen efter att vi kommer hem har vi en svenskaredovisning i språksociologi. Och den är vi ju självklart inte klara med, främst för att vi inte kunde arbeta på lektionen idag då någon skojare hade roat sig med att knäcka ruttna ägg i da Vincis luftkonditionering. Svinkul, verkligen humor…

Veckan efter vi kommer hem har vi både fysikprov och matteprov, och den veckan kommer vara en av de värsta i min karriär på da Vinci, hittills. Egentligen är fysikprovet redan nästa vecka, men det förstod både jag och mats att det var helt omöjligt för mig att göra det då. Dessutom frågade han mig sjuhundratusen gånger på labben igår ”förstår du verkligen också carolina, är det säkert det..?” herregud, så korkad är jag väl ändå inte… fast när jag tänker efter så förstod jag mig aldrig riktigt på den där labben..

 

Idag var jag tvungen att springa in till stan för att få tag i en pepsodent-tandborste. Inte för att jag blivit inspirerad av byt-tandborste-reklamen på tv, utan för att min kära mor hade gått och köpt hem ett helt lager med pepsodent-tandkräm. Hon vet mycket väl att jag använder mig av en colgate, så jag förstår inte vad hon menar med detta. (Jag har tagit upp detta innan, men jag gör det igen.) Jag kan ju inte precis lägga pepsodent-tandkräm på en colgate-tandborste. Det blir felfelfel, man får inte ut den fulla effekten av varken tandborsten eller tandkrämen, eftersom det självklart måste vara så att pepsodent-tandkrämen, som mamma köpt hem lager av, är framställd för att fungera bäst på en pepsodent-tandborste, och colgate-tandborstar ska kombineras med colgate-tandkräm. Men nu har jag i alla fall åtgärdat denna lilla miss och kan få ut maximal effekt av min tandborstning igen.

 

Så nu drar jag och min märkliga dramagrupp till Polaski, och då ska jag fan se till att su…eller tja, på något sätt försöka glömma allt som har med skolan att göra ett tag.

- Let it Rock!!!

---

---

Jag drar fingrarna genom håret. Det är stelt av lera, och hårtopparna är helt täckta av lera, ett lager grus faller till marken. Doften av skit gör sig åter påmind. Ryggen smärtar. Fukten har nått min innersta socke, och jag undrar hur stor del som är vatten, och hur stor del som är piss, då jag går hemåt efter en helt vanlig dag på jobbet.

 

När jag jobbade idag kom jag på några saker.

Jag hatar kyla.

Och jag hatar regn.

Jag älskar värme.

Och sömn.

Väderguden är död.

 
Idag på jobbet upplevde jag dessutom höjden av kissnödighet. I all stress hade jag inte tid att springa till toan, men till slut blev det till ett nödläge och jag var tvungen att släppa allt och rusa mot toan. Men jag hann bli stoppad av min chef, som undrade om jag kunde hjälpa till två sekunder. Jo, två sekunder skulle jag väl klara. När jag kom kom in i tvätthallen hade nog min gud tagit lunch, för där bad chefen mig spola av alla vagnar med vattenslangen. Jävla sadist! tänkte jag. Det var inte det minsta kul kan jag tala om, det var tortyr.

Jag måste komma ihåg att söka nytt jobb till sommaren. Jag klarar inte en sommar till med dammiga, stekheta dagar och en smärtande rygg. Just det, min rygg klarar inte av detta ett år till. Jag är säker på att jag skulle göra mig mycket bättre som kassörska på ett snabbköp.

 

När jag går omkring och våndas på jobbet brukar jag vanligtvis längta efter kvällens festligheter, eller hem till tv-soffan. Men idag ville jag bara åka hem och lägga mig. Och sova. Sova mig genom dagar i sträck. Vi sover för lite, en tredjedel av våra liv. Det är ju på tok för lite, jag skulle vilja rekommendera att genomgå minst halva sitt liv i sömn.
Just att skriva om sömn för mina tankar tillbaka mig till mitt allra första blogginlägg, där jag klarlägger mitt hat mot just sömn. Där skriver jag hur jag ogillar hela idén med sömn. Att jag nästan tråkas ut av att sova, att det är det drygaste som finns och att jag längtar tills att få gå upp på morgonen. I och för sig gillar jag fortfarande att gå upp på morgonen. Det är absolut det bästa på hela dagen, och jag drar mig fortfarande inte för att gå upp sju på helgerna, bara för att få ut mer av dagen liksom, och inte vakna på förmiddagen och inse att man har missat hela morgonen. Det är ju inte samma sak att rosta mackor efter nio.

 

Men hela dagen har jag gått och längtat efter en varm och skön säng som skulle ta mig in i sömnens underbara dvala. Jag skulle vilja gå och lägga mig och sova sjukt länge, och vakna utvilad ända ut i tårna. Vakna av att solen skiner in genom springorna i persiennerna, med värme. Då himlen är sådär himmelsblå (med vita moln, vad blir det då…?? =P) och gräset är så grönt som det bara kan vara på sommaren, riktigt grönt så att det vattnas i munnen när man ser det.

 
 

Vinterdag… Vinterdagar..? Nej, det var ju bara en vinterdag denna (så kallade) vinter. Och så kommer vi återigen in på den så väl omtalade växthuseffekten. Så mycket diskussioner, men så lite handling. Ibland blir man ju rädd. För mänskligheten, som inte gör något. Men nu har något ljushuvud kommit på en revolutionerande idé. Eftersom det inte vekar funka att minska de utsläpp och gifter som vi fixat till, täcker man istället över problemen. Istället för att sopa skiten under mattan, lägger man ut en ny matta på skiten. Man har kommit på att man ska skicka upp stora mängder svavel i atmosfären. Brilliant idé! Placera ut två miljoner ton svavelånga 15 kilometer ovanför jordytan, så att det där kan reagera med syre och bilda svavelföreningar som i sin tur ska fungera som en sorts skyddande skärm mot solens strålar. En liten nackdel är ju att svavel bryter ner ozonlagret, men det görs ju redan, så det spelar väl ingen större roll? Om vi sedan i framtiden bestämmer oss för att sluta att skicka upp tonvis med svavel varje år, kommer dock ozonlagret mest likna ett sönderklippt garnnystan som blivit behandlat på samma sätt skolan behandlade någons höst förra året.

En annan spännande sak är att om svavelångan placeras lite för lågt kan det vara skadligt för individerna på jorden. Det gäller med andra ord att inget skiter sig, man har ju trots allt bara en chans. Men tänk om något går fel? Oj då, där dog Östeuropa och halva Asien, men det var ju redan lite överbefolkat, så va fan..?

Hur mycket ska vi mixtra med klimatet och jorden? Som en liten tröst säger hjärnan bakom hela idén att ”förslaget är uteslutande en nödlösning”, men är det inte bara skrämmande att det har gått så här långt?

 

Idag är det söndag, och vilket är programmet man inte får missa?! I en annan del av Köping! Jag älskar det, det är helt sjukt bra, jag kan bara rekommendera alla att se det. Ett program som man verkligen blir glad av, så underbart härliga människor. Man får lust att bara ta nästa buss till Köping, om det hade gått någon, för det verkar som ett grymt ställe med störtsköna människor, och man blir alltid lika fylld av glädje när man ser det!

 
You've gotta make your own kind of music
Sing your own special song
Make your own kind of music

Even if nobody else sings along

---

---

Anledningen till att jag inte varit här på ett tag är att jag helt enkelt varit så totalt uttråkad av skolan att jag inte orkat klämma fram något intressant att pränta ner. Det får mig att tänka på hur läskigt stor del skolan är av livet. Och det får mig inte precis på bättre humör.

 

Gårdagens fysiklektion blev den sista i följetången ”tal 1011”. En serie som tagit upp två hela fysiklektioner innan det. Vi hade kämpat med det här jävla talet om gravitationskraft(tror jag det heter eller är…) och vi var helt säkra på formeln och helt säkra på talen vi sattte in. Så antingen var det formelsamligen som ljög, eller så var det miniräknaren som löpte amok. Vi trodde starkt på det senare alternativet, då vi fick fram olika svar varje gång vi slog in talet. Så de senaste lektionerna har vi ägnat åt att ommöblera i talen i folrmlen, lagt till lite paranteser på miniräknaren, men hela tiden fick vi fel.

Men till slut tog även vårt tålamod slut, och efter att ha kommit fram till svaret 5 ett tiotal gånger, då det i facit stod ett jättelångt tal, insåg vi att vi var i behov av hjälp, igen. (Vi hade redan fått hjälp med det talet två gånger innan på de föregående lektionerna, men det lossnade liksom inte riktigt…) Men så fick återigen min kära medarbetare och jag ta hjälp av den ”heta” fysikläraren, och efter en snabb blick i boken sjönk vi nog vår IQ-nivå lite (till) i hans ögon; ”eeh, det står ju 5 i facit…” hoppsan, vi hade gett oss fan på att vi hade fel och därmed glömt vad svaret skulle bli, och suttit och räknat om det jävla talet i över två timmar. Underbart, nu kan vi det talet i alla fall.

 
Idag fick jag det avgörande tecknet. Inte nog med att jag nu glömt att medbringa min kära kalender hela tre dagar denna vecka och därmed missat värdefull information som jag hade kunnat skriva in. Idag skar jag mig på 06/ 07 januari. Eller rättare sagt, kalenderna skar mig med vilje, det är jag säker på. Detta kan ju inte vara något annat än ett tecken...

Skrev ett smaskigt biologiprov idag, konstruerat av skojaren Frank själv. Det dök upp lite ”typiska frankfrågor” om Franks brors genuppsättning samt om apor med ”hungers gener” och ”mätt gener”. Otrolig roande. Men efter att ha lyssnat på mina kära klasskamraters genomgångar av hela kapitlet i läroboken hela förmiddagen, så gick det faktiskt rätt bra! =) och vi fuskisar behövde inte använda oss av varken miniräknare eller sudd-metoder. Även om dom kan vara väldigt praktiska och är väldigt beprövade. Det enda som krävdes var lite fantasi, så gick det galant. =)

 

En sak som jag inte gillar med prov, är att provet jämt ska diskuteras hej vilt och gås igenom in i minsta detalj efteråt. Kan man liksom inte bara släppa det, glömma, förtränga det så fort man lämnar klassrummet, istället för att gå runt och lösa alla uppgifter igen genom att klottra ner formler och lösningar på väggen så fort man kommit ut i korridoren. (eller på NÅGONannans skåp… grrr…) Man hade kunnat hypnotiseras till att glömma provet precis när man lämnat fram det till läraren. Jag tycker iallafall det är en rätt bra idé.

 

Jag ligger som vanligt läskigt mycket efter i fysiken. Attans manhattan. Men det är inte så lätt alltid att vara koncentrerad på lektionerna när det sitter någon precis jämte som hela tiden tjatar om vår ”supersexiga” fysiklärare. Man avbryts hela tiden av kommentarer som ”titta, nu ler han så där charmigt igen” eller ”kan vi inte be om hjälp snart så att han kan komma och sätta sig här?”…

 

Jag har kommit på att jag älskar akustisk musik! Helt underbart; avskalat och urholkat, men ändå så djupt och grymt bra! =P

Några av mina favoriter i akustiska versioner:

Oasis – Slide away
Dream Theater – Wait for sleep

Bruce Springsteen – Streets of Philadelphia

---

- en följetång med (kanske för) höga förväntningar...

---

Nu har jag gjort det, tagit steget mot ett organiserat liv. Jag är på väg att bli en av de där som har allt planerat för sig, en sån typ som verkligen har koll på sin vardag. Som inte planlöst driver omkring i samhället utan mål och bara är i vägen. Jag har tagit tag i mig själv och bestämt mig för att aldrig mer ska behöva råplugga milslånga nätter. Idag när jag slutat skolan för denna vecka, vandrade jag in till centrum för att möta min syrra. ( varför måste förresten fysikböckerna vara så jävla tunga? Jag måste bättra mig i fysiken, annars kommer jag vara tvungen att sjukskriva mig innan jag blivit 40, om jag ska släpa fram och tillbaka på de jävla böckerna hela tiden. Orbit är bara till för att göra livet till ett litet helvete för såna som mig. ) Tillbaka till centrum där jag träffade mig syster: trevligt med en shopping runda med min syrra, jag tror bestämt att jag umgås för lite med henne. Nerför trapporna på bokhandeln gick vi, och där stod dom, uppradade på en stor hylla- almenackorna och kalendrarna. Och då plötsligt visste jag att det var dags, i fortsättningen ska jag planera in allt som ligger framför mig, inget ska utelämnas, allt ska skrivas upp och kommas ihåg. Nu ska jag jävlar i mig få ordning på saker, för god planering är a och o här i livet. =)

 

Jag tycker om fredagar. Inte bara för att dom följs av helg, utan för att mina skoldagar på fredagar är så otroligt sköna. Att jag slutar halv tolv är en mycket bra sak, men också att vi har tre lektioner som jag faktiskt gillar. Oftast. Dagen inleds med drama, som såklart är ett favoritämne, då man slipper miniräknare, formelsamling och alltför hög tankeverksamhet. Detta följs av en timmes engelska, där vi aldrig hinner göra något väsentligt då vår överenergiska lärare alltid glider iväg från ämnet och står och tjatar om något helt annat största delen av lektionen. Dagens avrundas med matte, som jag faktiskt finner ganska underhållande. Det är liksom logiskt, och det är bara siffror till skillnad från fysiken, där allt ska göras så krångligt som möjligt. Det är pilar till höger och vänster, kors och tvärs, enheter som inte hör hemma någonstans, och formlerna är nästintill obegripliga. Dessutom måste man bara acceptera det som står i boken. I matteboken finns bevis och förklaringar till formler och sånt. Men i orbit så bara är det så. Jag är säker på att fysik inte är vetenskap någonstans, det är bara någon missförstådd smygreligion.

 
The Pogues and Kirsty MacColl - Fairytale of New York
Lok - Barnbok

=D

---

---

Ännu en skoldag avverkad. Every step brings me closer to my last. Jag tror det är så man måste tänka om man överhuvudtaget ska ha en chans att stå ut.

 

Dagens uppstigning skedde tjugo över fem, och en halvtimme senare, då jag satt vid köksbordet och tryckte i mig mjölkdränkta och mjuka flingor, blev jag bestialiskt terroriserad av min syster. I en moccafärgad morgonrock och fårskinnstofflor kom hon nersläntandes från sitt rum och satte sig mittemot mig och betraktade mig då jag förtärde min frukost i stress, som vanligt. Och med ett belåtet leende berättade hon att hon skulle gå upp och krypa ner i sin varma, mysiga säng igen, hon skulle ”bara säga hej”. Grrrr, vad sur jag blir! Hon kan verkligen konsten att tortera arma gymnasieelever.

 

Väl i skolan började dagen med en überentusiastisk svenskalärare och två timmars fysikprojekt. Eftersom en av mina gruppmedlemmar var sjuk, slapp jag åtminstone kommunicera denne. Jag gjorde mitt bästa med att försöka föra en konversation med den återstående gruppmedlemmen, men utan resultat och med svaret ”hmm, vet inte” på varenda jävla fråga. Det är fan lika omöjligt att få ut något vettigt ur vissa människor som att försöka kommunicera med ett gäng ryssar till östeuropeisk brutaltechno som dånar från högtalarna och gör att man knappt hör vad man själv säger. Och det är inte lätt kan jag lova. Men alla lektioner har ett slut, och lektionen efter nalkades biologi. Och såhär en vecka innan ett prov så är ju da vinci traditionen som följer- ny lärare! =D yes, vad jag älskar denna skola…

 

En fysiklektion som flöt på som rinnande vatten, ja det låter som en dröm, men det blev verklighet idag. Kan ha berott på att Mats hade genomgång hela lektionen och att vi inte behövde använda våra hjärnor alltför mycket… fasar dock inför morgondagens plåga…

 

Tre och en halvtimme drama. Behövdes verkligen då vi inte kommit särskilt långt med vår pjäs ännu. Jag oh Grynet fortsatte jobba på vårt lismeri för Uffe, genom att idag medbringa en kaffekokare och lite cookies. Jag tror bannemej det börjar gå hem.

 

Kvart i 6 vandrade jag skolans kyliga korridorer fram och styrde mina steg mot färgaffären där jag plöjde igenom tapetkarta efter tapetkarta. Men märkliga mönster i avskyvärda färger och nyanser gjorde mig bara trött och sugen på stekta champinjoner, och jag undrade om det verkligen finns någon människa som kan tycka det är snyggt att ha en leopard uppflådd på väggen.

 

Fick idag veta att en mycket bra klasskamrat troligtvis inte kommer vara klasskamrat länge till. Snart är det bara 6 kvar av oss i ”lag syd”, hur ska detta gå?

 
Bon Jovi – Living on a prayer (akustisk)
Wintersun – Just in my dreams

---

---

Efter att ha jobbat och slitit hela förmiddagen kom jag hem och möttes av de läxor och hemuppgifter som jag dragits med hela lovet, utan att fått något gjort. Det är väl för att jag är lat, men också för att jag inte är något vidare planeringssnille, vilket denna gång resulterade i två uppsatser och ett arbete dagen innan skolstarten, vilket kan få vem som helst att känna sig lite nedstämd. Så jag tänkte att nu får jag börja ta tag i saker och ting, istället för att inte göra ett skit, och tänka på mitt eget bästa, så jag åkte in till halmstad för en shoppingrunda. =)

 

Ikväll har inte riktigt känts som en "stranger in this town- kväll", som man annars hade kunnat vänta så här kvällen innan skolstarten, nej mer som en "these days- kväll". För en kväll som denna får man leta länge efter en mer fulländad skiva. Klockrena texter sida upp och sida ner, texter som känns. Musik som träffar de där ömma punkterna i hjärtat, som sedan leder till ett något dystert och deppigt inlägg då jag återigen frågar mig själv vad fan jag håller på med egentligen.

Den senaste tiden har det känns lite som om jag tappar fotfästet, förlorar balansen i min tillvaro. Jag har inte riktigt koll på vad jag gör. Som en mycket bra artist sjunger i en ännu bättre låt ”här står jag med ett liv som jag inte kan hantera”, lite den känslan. Innan jullovet lovade jag mig själv att jag verkligen skulle göra klart mina arbeten som redan då var försenade. Men som så många gånger förr, sitter jag nu här med lasagnerester på tröjan och kaffekoppen i handen och knapprar på tangentbordet som borde varit miniräknaren. Tanken på att det nu bara är cirka tretton timmar tills jag sitter i skolbänken, gör att jag känner mig som en nyss halshuggen höna, som springer runt, runt och försöker göra något vettigt innan det är för sent, men har liksom ingen hjärna kvar att förlita sig på. Äsch, skolan får gå som den går (om det överhuvudtaget går), det är bara att ta det med en klackpark och roll with it, för nu ska jag gå och steka champinjoner, det får mig alltid på bättre humör.

Bon Jovi - Something for the pain
Bon Jovi - Heaven help us

---

---

What if the rest of the world was hopelessly drowning in vain?

 

Efter en hård och slitsam dag på jobbet satte jag mig tillrätta i tv-soffan i min mörkblå morgonrock (märk- mörkblå, inte ljusblå, ett tecken på att jag faktiskt bryr mig i politiska frågor…) med en stor kopp kaffe i ena handen och fjärrkontrollen i andra och fick den där soffliggarkänslan. Den där känslan av lathet, men ändå av välbefinnande. Och jag insåg att fjärrkontrollen var kontrollen över mitt välbefinnande just då. För att undvika de där programmen med nyttiga människor som gör nyttiga saker som att äta grönsaker och skapa fred, finns fjärrkontrollen där för att skicka mig vidare till ett program om riktiga loosers som dokumenterar sina misslyckade, sönderknarkade liv. Det är sånt som får mig att må bra, och jag tror bestämt att fjärrkontrollen är en skänk från ovan.

När jag satt där och zappade runt och kanske överbelastade tv-nätet lite mer än nödvändigt, var jag tvungen att lägga ifrån mig fjärrkontrollen en stund, för att kunna sträcka mig efter skålen med överbliven knäck som var utplacerad på bordet med hänsyn till middagen som ägt rum tidigare på dan, för kaffekoppen kunde jag ju inte släppa taget om. Just då hade jag slagit om till tvåan, där de just då visade en gata i Indien, där de flesta människor gick runt och bar på tv-apparater. Inte gamla, kasserade tv-apparater, men inte sprillans nya plattskärmar heller, nej vanliga tv- apparater. Jaha, tänkte jag, är det rea på gång kanske? Jag hade just fått fatt i knäckskålen och placerat den i knät, för minst möjliga ansträngning vid påfyllning, och skulle just återuppta mitt zappande, då tv-teamet i Indien började följa efter en man som bar på en tv. Oj, vad spännande, en Indier som köpt en tv på rea, tänkte jag och skulle just slå över till en annan kanal, då mannen gick runt en husknut, in på en bakgård, med tv-teamet hack i häl. Plötsligt på slängde han tv-apparaten på marken och gick sin väg. På marken låg högar med olika delar av tv-apparater. Det låg glassplitter och annat skräp överallt. Mitt i detta satt en man, i endast ett par för korta byxor och en gammal trasig skjorta. Man kunde se på alla sår på hans fötter att han säkert gick omkring i detta glassplitter varje dag. Han hämtade tv-apparaten som den första mannen hade slängt på marken, och började slå den i bitar med en hammare. Omsorgsfullt delade han upp tv:n i mindre delar, som han sedan sorterade i högar. Glas i en hög, metaller i en hög, plast i en.. berättarrösten förklarade att alla dessa tv-apparater kom från västvärlden, från länder som inte hade råd, som inte ville lägga pengar på att återvinna alla de tv-apparater som slängs varje dag, för att alla invånare vill ha en ny tv hela tiden. För att de är så giriga, för att dom bara vill ha en ny, och ny tv hela tiden, utan en tanke på var den gamla tar vägen, när de inte finns tillräckligt med resurser på återvinningscentralerna. De tv-apparater som inte återvinns i landet, skeppas med stora båtlaster till länder som Indien, där de fattiga invånarna tvingas plocka isär alla för hand, för det är det enda jobb dom har, för att överleva i en kall och hård värld.

Efter ett tag frågade någon från tv-teamet mannen som slog sönder tv-apparaterna, vad han tyckte om människorna i västvärlden som skickade sina tv-apparater till dom. Mannen som satt på marken med blödande fötter och inget mer än en hammare i handen tittade lite osäkert omkring sig, och när man väntade sig att han skulle säga något i stil med ”dom borstskämda, giriga jävlarna bara skickar hit en massa skit” log han lite och sa ”dom ger oss jobb”.

 

---

 

Igår var jag helt befriad från jobb och arbete, vilket gjorde att jag kunde ta mig tid att tvätta fönster och städa lite, något som behövts göra under en längre period, men som aldrig riktigt blivit av. När alla fönster var tvättade och skinande, bestämde jag mig för att bege mig in i min garderob, som har varit lite för knökad på sistone, så det kändes som att det behövdes gallras lite på klädfronten. När jag väl kommit igång med att slänga ut kläder upptäckte jag att jag inte varit längst inne i garderoben på väldigt, väldigt länge. Jag fann gamla kläder som hängt där i garderoben i åratal, som jag aldig sett eller orkat slänga, eller som hade trillat ner på golvet och där blivit liggande. När jag stod där och skjutsade ut klädesplagg efter klädesplagg, fick jag syn på ett par minst sagt hårresande byxor som hängde där inne i mörkret. Jag tog fram och betraktade detta motbjudande stycke tyg och konstaterade, jo, det var dom, tigerbyxorna. Jag kan lova, att de är de tveklöst fulaste, mest motbjudande par byxor som någonsin skådats. Jag förstår inte riktigt hur jag någonsin har kunnat visa mig offentligt i något så ohyggligt smaklöst. I och för sig så var det ju ett tag sen jag hade dom, det var väl i sexan eller något, men ändå. Det går nog inte riktigt att beskriva med ord den fulhetsgrad som dessa byxor ligger på, men jag ska försöka. Dom är blå, inte jeansblå, eller någon annan sån diskret blå färg, nej djupblå och klarblå- mönstrade. Mönstrade ja, mönstret återkommer jag till, för det är det värsta. Men först modellen. Alla har väl sett the 70s show, men utsvängda byxor och höga midjor. Jo, utsvängda var dom, väldigt utsvängda, och om man inte hade vetat det riktigt, så hade man kunnat tro att det var någon form av overall eller något, för så hög midja på ett par byxor finns inte ens på ett par ridbyxor, och då är det illa! Och som pricken över i, så fanns det inte en tillstymmelse till bakfickor, och byxor utan bakfickor (särskilt jeans) är något av det absolut fulaste som finns, det borde vara förbjudet. Men som sagt dom var ju mönstrade- det är tigrar på dom. Inte små tigrar överallt, utan ett stort tigerhuvud över ena låret, tigermönster varvat med några huvuden över benen, samt ett stort morrande tigerhuvud över halva arslet. Och allt i djupblå och klarblå nyanser. Stilpoliserna från kanal 5 hade tagit självmord på tre röda om dom hade sett byxorna. Och de här har jag alltså gått omkring i. Varför sa ingen av mina kompisar något? Är det någonting som jag missat, var jag mobbad eller?! Jag berättade för Line att jag hittat ett par svinfula gamla byxor i min garderob och då fick jag till svar ”jaha, dom där blå med tigrar på?” Jag menar, dom kunde väl ha sagt något? Eller klippt sönder dom när jag sov, vad fan som helst, men räddat mig från denna fasa! Men hur som helst, när jag stod där med världens horriblaste byxor någonsin, kunde jag ju bara inte låta bli att prova dom… så jag drog på mig dom, och då menar jag verkligen drog, för dom var lite tajta, och hade jag käkat lite mer av julgröten i julas så lovar jag att dom hade spruckit! Men på med dom fick jag, och sedan vandrade jag ut med dom på i köket där jag fann Johan, min systers pojkvän som jag inte träffat så många gånger och inte känner så bra, dvs. ett perfekt offer. Så jag hälsade lite glatt och svängde runt i köket och drog upp tröjan lite för att anmärka lite på den höga midjan. Den stackars pojken visste nog inte vad han skulle säga, eller han vågade väl inte, men han kollade på mig som om jag (eller byxorna) kom från mars eller något. En stund senare kom dock min syrra och frågade vad fan det var jag hade dragit på mig för gammal skit. Vi fick oss ett gott skratt kan jag säga, det är inte varje dag man får se ett par tigerbyxor in action. =D

 

Till sist önskar jag alla en liten stund med Broder Daniel, så otroligt träffande texter. (tänk att så mycket bra kan komma från Göteborg..)

Broder Daniel – Dream my days away
Broder Daniel – When we were winning

---

Jag känner mig lite förvirrad och splittrad just nu. (dock inte som när man kramar en jättestor baconförpackning, utan mer som när man simmar i ett hav av vetegroddar =P) Idag spenderade jag några faktiskt trevliga timmar på jobbet i med solen i ögonen, och det fick mig att undra, ska man nu vänta på våren eller vintern? 

Såhär precis i början av 2007 bloggar eller pratar folk så otroligt mycket om det gångna året och om planer och mål inför nästa, så då kände jag mig lite tvungen att göra detsamma, så här finns lite småplock från mitt gångna år. Dock kommer jag inte kommentera det nyår som nyss var här, det tänker jag bara inte.

Förra årets nyår avslutades iaf med snöänglar, och det var väl det minska man kunde begära. Året 2006, mitt 2006, ja vad ska man säga? När jag läst och hört alla andra pladdra på om deras gångna år, började jag fundera på vad jag egentligen gjort för skoj. När jag tänker tillbaka på de första månaderna av mitt 2006, så är det liksom som en tät dimma, en grötig sörja, som påminner lite om den tomatsås som blir kvar i burken när man tagit upp alla vita bönor. Jag kommer helt enkelt inte på något nämnvärt därifrån, jag tror att jag gick i någon sorts försenad vinterdvala då. Till detta år ska jag dock inte vara så kvick med årets första havsdopp, för att springa ut i havet en svinkall dag i mars, bara för att det är mars är kanske inte det smartaste, och följden blev, inte helt oväntat, veckor präglade av feber och lunginflammation. Men väl återhämtad, slogs det vad om att jag och min ”granne” en dag skulle cykla till skolan. Det var inte många som trodde på oss, men we did it! Cirka 6 mil dit och hem, kanske blir en vana?

Och den nionde juni kom ju den efterlängtade skolavslutningen, då jag avslutade första året på da vinci. Om det är någon skolavslutning som jag hade kunnat tänka mig att glömma så är det nog den. Jag vet inte riktigt vad som gick fel, men det kan ha varit för mycket alkohol, för många cigarrer, som gjorde att jag mest blev liggande i en buske illamåendes. Men man får ju inte glömma att den nionde juni var första (och enda) gången jag var i tylösand! =) Dock kommer jag ju inte ihåg så mycket, inget alls faktiskt.

Också sommaren. Den var faktiskt jävligt skön, även om många dagar präglades av hårt arbete i stekhet sommarsol då det enda man såg var damm, damm och skit (bokstavligt talat) så långt ögat kunde nå. Även en hel del av tiden spenderades på någons moppe, på väg till stranden. Ja, de flesta av oss var ju (och är) trots allt bara sjutton, och vad gör man inte för att ta sig till en strand? Men i 50 km/h och vinden i håret får man lite känslan av att vara femton igen. Och jävligt kul hade vi åt det, och en hel den roliga moppe-bilder finns på lager och jag undrar lite så här i efterhand hur vi vågade visa oss offentligt i sån mundering..! Detssutom har i alla fall jag lärt mig att dont drink and drive även gäller på moppar, efter en del vingliga, ostabila turer som hade kunnat sluta hur som helst.


Men det ultimata med sommaren är väl ändå alla våra cykelturer till en sjö som kallas Kallhaga. Där spenderades många dagar, kvällar och nätter. Av oss som hade för vana att cykla dit i hettan, kan jag stoltsera med att jag faktiskt hade den längsta vägen att cykla, närmare två mil enkelväg faktiskt. Men vad gör man inte för en trevlig cykeltur med vänner (som vissa har lite problem med cyklingen och har förmåga att falla handlöst i uppförsbackar) och när vi väl kom fram var vi lagom varma. Eller snarare överhettade.
Det är kanske lite svårt att förstå hur vi frivilligt kunde cykla 4 mil för att bada i en smutsig, äcklig sjö (för den är rätt äcklig), och det frågade vi oss också rätt ofta, men då vi inte kom på ett bra svar, gjorde vi bäst i att byta samtalsämne eller skratta åt saken över en arraksboll. Något vi lärt oss (eller iaf jag och en viss Rebecka) är att man inte ska försöka sig på att snorkla i en så genomvidrig sjö, om man planerar att bada där igen, för man ser saker man inte vill se i det bruna vattnet… och även det faktum att man bör ha bikini (eller vad fan som helst i klädväg) på sig om man ska hoppa från det där hopptornet, eller vad man kallar det. Särskilt då vissa står beredda med mobilkameran och har snappat åt sig kläder och handdukar. Jag tror fortfarande jag har den där filmen på min mobil, som för att komma ihåg sommarens roliga stunder.
Något annat som vissa hävdar att höra till sommaren är ju Tomas Ledin. Så en ljuv sommarkväll utanför brottet satt vi, ett litet gäng som sedan blev ett stort gäng och lyssnade på (enligt vissa) ljuv sommarmusik. Efter en del alkohol sprang jag och min vän iväg för att uträtta vissa behov i skogen. (Det borde finnas fler toaletter) Dock tog vi väl lite fel på skog och trädgård, och jag tror att de vars trädgård vi lyckades ta oss in på blev lite konfunderade då det satt två ungdomar och pissade på deras gräsmatta, oops!
Den övriga kvällen på stranden predikade jag om miljöförstöring och nedskräpning för alla som ville och inte ville höra på, och jag tror att det faktiskt blev lite färre burkar i naturen den kvällen! Väl inne på att dra sitt strå till stacken vad det gäller miljöförstöring, så kan jag ju stolt berätta om min insats som stark medlem i svenska naturskyddsföreningen i somras, då jag med många andra drev igenom en banankampanj för ekologiskt odlade bananer i våra vita västar. Den mest uttjatade frasen under dessa dagar var helt klart ”ursäkta mig, vill du veta sanningen om vanliga bananer?” Det var en upplevelse utöver det vanliga må jag säga…

Så mycket text om sommaren (detta kommer att bli min sommar 2006-blogg) och utan att nämna midsommaren! Det var nog den bästa midsommar jag upplevt! Den spenderades ute i ödemarken, eller nej, jag menar ju i Brehult, dit förvånansvärt många lyckats ta sig. Tyvärr missade jag den säkerligen utsökta middagen, men när jag väl anlände var festandet i full gång och vid tiotiden var allas promillehalt en bit över det normala, vissas en bra bit. Men det var hysteriskt roligt, och jag skrattade så mycket att jag hade sjuk träningsvärk i magen efteråt. Men man kan ha väldigt roligt ett gäng på en studsmatta, även om vissa sover halvvägs nere i toastolen, och då menar jag verkligen halvvägs nere! Medans kvällen fortfarande var relativt ung, låg dock samtliga (utom en) utslagna och snarkades i samma säng.

De två sista veckorna av sommarlovet, tillbringade jag och Elin på den underbara lilla ön Malta, i hjärtat av medelhavet, och det om något var semester! Långa dagar på stranden, halvsovandes under den stekande solen, och nätterna om möjligt ännu längre. Jag tror att omvärlden har missat denna lilla pärla, för varför skulle alla annars åka till Kanarieöarna, tillsammans med pensionärer och äldre? Vi trivdes som fiskar i vatten då vi lullade runt på gatorna som var fyllda med barer och festställen, och träffade sjukt många roliga människor, bla ett gäng mycket trevliga fransmän på stranden. (=P) Vi lärde oss dock att man inte ska följa med snygga italienare upp till hotellrummet… nej, det var inte så illa som det låter, verkligen inte, dock skrattade vi gott åt det hela när vi (iaf jag) hastade därifrån i lätt panik, efter en rätt obscen diskussion om... eller njae.
Har lite funderingar på att göra en favorit i repris denna sommar med. Två veckor var lagom lång tid, och vi var rejält utmattade efter fjorton dagars hårt festande när vi kom hem. Väl hemma var det bara dagar kvar tills att skolan började, och vem kom (som vanligt) för sent? Henrik bara suckade och mumlade något om ”det börjar ju bra”...

Under denna höst känns det som att allt bara har rullat på och vardagen har ibland känts lite väl trist. Dock har vi jobbat mycket med vårt (vårt och vårt… ) EU-projekt, som jag tror att jag nu börjar haja vad det hela handlar om. Efter våra två små resor till polen och ryssland har jag och Grynet insett att vi leder av en viss kleptomani. Det handlar om att plocka på sig allt från värmeljus, till element, till soffor. Den mest använda frasen från våra resor är nog ”där är en *nånting*, ska vi ta den?” =p Jag ser fram emot vår nästa resa som ska ske nu i januari, eftersom de verkar bli bättre och bättre, våra små tripper, och dessutom är ju vi två inte längre utstötta av gruppen… min enda önska till nästa resa är dock bastu på hotellet, för inget går upp emot en lång kväll i bastun, men en isande pool precis utanför, perfekt att kyla ölen i, samt en halvliter vodka på aggregatet! DET är vad jag kallar EU-arbete…=P

Jag har även detta år börjat fundera lite mer på det här med övernaturliga krafter och spiritistmöten och sånt som jag innan har sett som ett torftigt sätt för människor att tjäna pengar på att dra massa lögner. Men en höstkväll utanför bibblan stod jag och väntade på Grynet för att vi tillsammans skulle glida runt lite på kulturfestivalen. Men hon var ju naturligtvis sen, så där stod jag med några andra filurer från min klass (yeah =D) och de var på väg till en seans på teatern, så för att inte behöva stå alltför länge ute i kylan, bestämde jag mig för att hänga på. När vi väl kom in i salen kände jag mig mer skeptisk mot hela arrangemanget än någonsin. En skum medelålders man pladdrade på med jobbig dansk brytning. Vi satt längst bak och såg honom skrida runt bland den stora gruppen pensionärer och 40+: are som var helt betagna när han gick fram, hälsade på en människa, och sedan började sluddra om personens problem och brister inför hela folkmassan, och vad han/hon skulle göra åt det. Även om jag då tänkte att han säkert bara pratade massa smörja som dessa människor inbillade sig stämde in på deras liv, bara för att dom tror så jävla mycket så seansen sedan innan, så var jag livrädd för att han skulle gå fram till mig, och börja predika, börja dra upp saker som jag helst ville hålla för mig själv. Men det kunde ju inte hända, tänkte jag, för han bluffar ju bara, så jag satt kvar. Och när det var tio minuter kvar av seansen, hände det. Seansgubben styrde sina steg rakt mot mig och jag hann knappt reagera innan han stod och pratade om saker som kändes skrämmande träffande, jag bara satt där och visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen, allt stämde ju faktiskt, och han sa en hel del som han omöjligt kunde ha gissat. Så man kan ju börja undra…jag har gjort det i alla fall.  

Shit vad jag pladdrar på, grattis om någon stackare har lyckats ta sig igenom allt hittills. Men hela mitt 2006 har ju kantats av pinsamheter, som gör dagarna lite mer minnesvärda! Jag är en väldigt klantig person, eller jag tänker mig väl inte alltid för ordentligt. Bara den sista tiden har jag lyckats med saker som att slita sönder klädesplagg i provhytter, riva sönder ett par jeans då jag smidigt skulle ta mig över lite taggtråd, startat en mindre brand i köket, högtryckstvättat glasrutorna till vårt uterum tills dom gick i tusen bitar, demolerat både backspeglar och brevlådor, samt mycket annat. En av de sjukaste saker jag gjort är nog ändå då jag gick vilse i halmstad. Jag tror att jag har skrivit om det innan i min blogg, men jag kan ju nämna det igen för de som missat det. Jag skulle ta mig från muaythai i rotorp till bussen på norra station. Men någonstans på vägen (eller snarare hela vägen) svek mitt lokalsinne mig, och då jag väl insåg mig besegrad och omringad av alla hus och gator, hade jag smidigt nog hamnat i Söndrum…

Oj, det blev en rätt lång text och jag har ju inte ens fått med allt, men ett år är ju lång tid, så jag måste nog lägga band på mig själv och kanske istället blicka framåt med lite mål inför nästkommande år(typ samma som varje år, men ändå), nämligen:
- Att ta skolan på större allvar
- planera, planera och planera
- tänka optimistiskt (jag vill aldrig mer bli kallad ”pessimist- carro”)
- ta körkort (okej, det kommer inte hända, men man kan väl få ha det som ett mål i alla fall)
- Jobba mindre
- lära mig laga mat
- börja läsa böcker, det är nästan pinsamt när jag tänker på det. Jag kommer inte ihåg när jag läste en bok senast. Jag kan faktiskt inte komma på någon bok som jag faktiskt har läst.
Något annat som jag måste lära mig, är att svälja stoltheten och be om hjälp, speciellt vad det gäller skolarbetet, även om jag inte vill. Jag hatar att be någon om hjälp, eftersom jag hatar att någon har rätt när jag har fel, det skär i själen varje gång någon säger att jag har fel, och jag vet att det är sant. Detta är ju oerhört problematiskt för mig, eftersom att jag så ofta har fel…

Jag försökte faktiskt vara duktig och börja med fysiken igår. Jag tänkte att nu jävlar ska jag jobba på och vara en riktigt duktig elev, men jag blev snabbt påmind om att fysik inte var min grej, och då jag kommit fram till att första(och andra och tredje och...) uppgiften var helt omöjlig att lösa, fanns det inget annat att göra än att ge upp… jag tror att det kan vara julen som har tagit knäcken på mig… (vitsigt, va?! =D)