carrooooo

Tunga skyar av gråmulna moln hänger över min värld och det känns lite som att jag lever i skuggan under en hängmatta av de gråaste regnmolnen. Samtidigt som de två träden som i alla år stått stadigt och hållit upp hängmattan börjar ge vika för tyngden som pressar den neråt, mot hela min värld, känns som om himlen närmar sig ovanför mitt huvud. 


Ännu en dag av vardag, skola och gråa vyer går nu mot sitt slut, och ännu en kväll tillbringar jag i höstmörkret lyssnandes på låtar som welcome to wherever you are och undiscovered soul och tänker på hur vissa låttexter faller på så rätt plats i mitt liv med en sån där hårresande känsla som gör att man ryser i hela kroppen.


På mattelektionen idag kom jag återigen på mig själv med panikfulla tankar om framtiden. När jag försökte kämpa mig igen det oförbereda provet som Maria överraskat oss med kunde jag inte låta bli att associera livet med den andragradsfunktion som fanns printad på pappret. Man vill ju få ut så mycket som möjligt av livet, så då gäller det ju att ta reda på symmetri linjen och det rätta x- värdet. Och det kan ju inte vara en tredjegradsfunktion, för man får ju bara en chans, man har ju bara en maxpunkt.Jag är nog rädd för att bli gammal. Tänk så bara vaknar man en dag och är typ 40… och ful... Det är nog det värsta som skulle kunna hända, att man liksom blir jättetjock och ful när man blir gammal. Fast i så fall så är det ju faktiskt ett senare problem, som man inte behöver fundera över på en mycket lång tid, tack och lov. =)


En liten parantes… igår lyckades jag ta mig från träningen och rotorp till norra på bara 10 minuter =) efter att precis blivit överöst med sparkar och krokar från Sandra ilade jag iväg som skjuten ur en kanon, och lyckades, efter otaliga, grundliga vägbeskrivningar, hitta tillbaka till bussen som tog mig hem, eller iaf halvvägs. 


Idag tog jag tag i mig själv och bestämde mig för att städa lite i mitt rum. Halvvägs ner i nedersta lådan fann jag min sedan länge glömda samling Kent-skivor. Jag bläddrade bland singlar, live- skivor och minnen, och hela min högstadietid svischade förbi i mitt huvud. Musik som jag varit som besatt av, texter som jag rabblat i sömnen och klottrat ner i samtliga kollegieblock. Jag kunde minnas första fjortisfyllan som igår, sjungande för full hals till en himmelsk drog eller musik non stop. Och plötsligt, den underbara känslan av upptrappning och framsteg här i livet gör mig väldigt lycklig.

---

---

Så har dagen återigen omvandlats till måndagskväll. Egentligen borde jag inte blogga nu, jag borde plugga tyska och ryska eller skriva en svenska recension, men efter att ha försökt i ungefär en timme nu, känns det som att det är dags att ge upp för idag. Jag menar, hur ska jag kunna veta vad predikatsfyllnad i instrumentalis och imperfekt är, och hur man använder det enligt tredje deklarationen? Nej, det gick inget vidare. Men bättre gick iaf fysiklabben idag! Eller tja, det gick lite trögt för mig och Marika i början, när alla andra satt och räknade för fulla muggar, stod vi och klippte pappremsor. Jag förstod typ vad det gick ut på också, bestämma jordens tyngdacceleration. Någonting med tyngdacceleration var det iaf, det är jag säker på. Som sagt så gick det inte så bra i början, men hur skulle vi liksom veta att vi var tvungna att sätta igång den där skumma apparaten för att den skulle göra ett sånt fint prickmönster som på alla andras pappremsor. Och när vi väl kom på detta så tänkte vi att vi skulle göra det två gånger för att vara riktigt säkra på att det funkade. Men då fick vi helt plötsligt dubbelt så många prickar på pappret, och vi var följaktligen tvungna att börja om igen. Men efter mycket kämpande och en halvtimme och fem pappremsor senare kom vi äntligen fram till ett rätt okej svar. Nu ska allt bara föras in i ett klatschigt diagram i excel. Det kan man ju tänka hur det kommer att gå. Jag tycker inte om excel.  

Nedräkningen till julen blir mer och mer aktuell, och tanken på att det är den första december på fredag, gör mig snäppet lyckligare än vad tyskaboken gör just nu. Snart är doften från pepparkakor och glögg oundviklig, och julmusik sprids som snöflingor över hustaken, och det börjar bli dags för julbak och julmys! Om bara snön faller snart kommer jag börja älska denna årstid…

 

---

The cold swedish winter is right outside…

---

Jag har stearin i ögat, som är rött som luktar hallon. Det svider som fan, men jag kan inte få bort det. Jag har sköljt i typ en halvtimma nu…jag skulle blåsa ut ljuset som stod på bordet eftersom lågan började bli lite för stor, men den bara fladdrade hur mycket jag än blåste, så då tänkte jag att man måste vara två för att blåsa ut ljushelvetet, så jag fick assistans av min bror som blåste från andra sidan. Men han blåste så jävla mycket att stearinet skvätte upp i mitt öga och det gjorde förbannat ont!

 

Idag har varit en väldigt stressig dag. På schemat stod jobb, öppet hus, middag hos farmor, hem och fira pappsen som fyller år och myskväll med familjen=). Men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Jag hade tänkt vara på jobbet vid sju, men det första jag möttes av när jag vaknade var pappa som stod i dörren med dammsugaren i högsta hugg. Bara detta var ett tecken på att ngt var fel.. När jag sedan insåg att klockan var halv nio kom paniken som trippande som en nisse i juletider. Eftersom jag skulle ta bussen 9.25, var det nödvändigt att sitta i bilen på väg senast nio, vilket skapade en obehaglig känsla av stress i maggropen. Jag hastade på med kläder och i med rostemackor i rosten och lyckades bli klar till prick nio, dock utan linser eller hår på rätt plats. Efter denna dåliga start på dagen var det ju naturligtvis fullt på bussen, som dessutom var försenad. Väl inne i stan var klockan tio i tio, och jag tänkte att nu var jag definitivt sen, så jag halvsprang hela vägen från norra, okej inte så långt, men för tidigt. Väl framme traskade jag raskt in i aulan, för att upptäcka att endast tre av mina dramagruppskompisar hade kommit, inte ens Uffe var där. Det gjorde mig lite, lite vrång. Dagen var lite seg faktiskt, eller ganska seg, och när klockan väl var två, skyndade jag ner för trappan till aulan, samtidigt som det var en kvart kvar tills att bussen gick. Men med raska steg hann jag med och kom tillslut fram till lilla farmor, och där itryckt mängder, mängder med mat. Lätt illamående återvände hela familjen, plus lina och en trevlig nykomling (Johan, välkommen till gänget) hem igen=). Efter att pappsen käkat tårta och slitit upp samtliga presenter, blev jag tilldelad jobbet att fixa pizza. Ringa och beställa, tänker man kanske då, men utkörning är inget alternativ för oss bårarpsbor, så jag slängde på förkläde och grillvantar och gick loss i köket! Det blev riktigt bra tycker jag, hoppas bara övriga familjen inser att det blir köttfritt ikväll :P pizzan ligger just nu i ugnen och värmer sig i den gassande strålningen, dock börjar jag nu fundera på hur länge den ska vara därinne…dt börjar lukta lite wierd nu…=S

   

Jag måste uppmana alla att lyssna på Another sweet summer’s night on hammer hill med Jens Lekman, den är så grymt bra, med ett verkligt bra budskap, och Lekmans röst är underbar=)

 

 Jag har en liten känsla av att min fysikbok, Orbit, inte gillar mig. Jag tog med den hem idag, för jag tänkte att jag kanske skulle läsa lite, för det behöver jag verkligen, så kanske jag förstår lite. Men jag har inte riktigt kommit så lång att jag har hunnit öppna den än, och nu ligger den och stirrar på mig med stora runda ögon (om den haft några) och jag vet att den skrattar åt mig för att jag inte lyckats lösa några uppgifter idag heller. Senast jag försökte räkna, tänkte jag att jag kanske skulle ringa in de uppgifter som jag behövde hjälp med, men jag insåg snart att det var mycket lättare, och att det blev inte så kladdigt, om jag ringade in de uppgifter som jag faktiskt kunde. Men efter att en halvtimme förflutit och inte en enda uppgift var inringad, gav jag upp. Redan nu fruktar jag den dagen då nästa fysikprov ska äga rum. Jag förstår mig inte på dom som kan lyssna på Mats genomgång och sen kan lösa alla uppgifter utan problem. Jag förstår nog inte så mycket över huvud taget, när jag tänker efter. :P

---

Just nu glassar jag i den strålande solen på en tropisk strand i det exotiska Ryssland...eller tja...får se med det, en fullständig rapport är på ingång !!!
  *lovar att försöka att inte bli blind...*   

---

Var har tv4:s tv-hallåer tagit vägen? Dom finns ju där och tittar fram i rutan ibland sådär precis innan ett program för att säga något fyndigt. Men inte så som förr. Då satt dom där iklädda märkliga koftor på vintern med något litet värmeljus framför sig och log och såg så där mysiga ut, som bara tv- hallåer kan. Dom har liksom en speciell connection från sin sida av tv-rutan till soffan. Lite som bolibomba- Victor. Fast tv4-hallåerna har inte sina namn med stora bokstäver på tröjan och dom visar inte teckningar. Dom är lite mer Arne Weise typen. Han är nog den optimala tv-hallåan. Vem kan presentera ett tv-program som Arne? Jag menar, varje år fick han Kalle och hans vänner låta hur spännande som helst, fast hela familjen redan visste att Kalle aldrig skulle få ett foto på den där fågeln, och att Långbens husvagn faktiskt aldrig kraschar ner för ett stup eller att Pluto inte lyckas skrämma ner Piff och Puff från granen. Men man satt ändå alltid på helspänn varje julafton klockan tre och lyssnade till Arnes mysiga röst, när han log och talade om tomteverkstaden och tände ett ljus. Man kunde nästan känna lukten av en nyss tänd tändsticka där man satt och kurade i tv-soffan.
Tänk om Arne Weise kunde presentera alla program på alla kanaler alltid! Man borde klona Arne och sälja några kopior till alla tv-bolag. Eller så kunde man göra jätte jätte många så kunde alla ha en egen Arne Weise hemma, i en mörk cappuccino-färgad fåtölj jämte tv: n, och varje gång det började något nytt program på tv, så kunde han tända ett ljus och ställa det på tv: n och le sitt Arne Weise-julleende. Tänk så många värmeljus det skulle gå åt då, om man skulle sitta och zappa runt mellan alla kanaler. Då skulle ju Arne vara tvungen att släcka och tända ljuset hela tiden. Då skulle det gå åt mängder med tändstickor. Men det skulle det vara värt, som julafton varje dag. Fast då skulle i alla fall jag alltid längta grymt mycket till den riktiga julen. Ännu mer än vad jag gör idag. Idag är det exakt 40 dagar kvar till julafton. Fyra och en halv vecka kvar i skolan... Vad jag än tänker på, hur jag än tänker så dyker alltid skolan upp, som en rostemacka som hoppar upp ur rosten (dock inte lika uppskattad), och med ens känns 40 dagar som så mycket längre. Skolan har blivit en så läskigt stor del i mitt liv. Till och med när jag sitter och tänker på julen så dyker skolan upp i mina tankar. Det känns skrämmande och jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om jag stannat var jag började eller valt någon helt annan inriktning.

 

 
“Midnight rain is comin' down
I'm just a stranger, a stranger
in this town”


Just ikväll är en sån där Stranger in this town kväll…

---

---

Denna helg har varit fylld med panik och läxor. Som vanligt så sitter jag söndag kväll och är inte ens halvfärdig med vad som skulle varit inlämnat i fredags. Det känns lite som att vad jag än gör så blir jag ändå aldrig klar i tid. Varje gång vi får en ny uppgift, ett nytt projekt eller arbete att jobba med under några veckor, så känns det som att det här, det fixar ju jag hur lätt som helst. Så går dagarna, lektionerna flyter bort som schampot flyter bort ur den spräckta schampoflaskan. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen sysslar med under dom timmarna, men inte är det något arbete inte. Nej, så sitter jag kvällen innan och skriver tills kvällen blir natt, och morgonens busstur präglas av råplugg till max. Jag tror det är min svaga förmåga att planera, om jag har någon alls. Skolan känns just nu bara som massa läxor och arbeten som hopar sig runt mig och gör mig galen. Och hur mycket jag än jobbar och sliter, hur hårt jag än pressar mina arma hjärnceller, så slutar det ändå alltid med att det blir för mycket, och jag inser mig besegrad av det berg med läxböcker som brer ut sig och frodas på mitt skrivbord och så slutar det i ett betyg som jag helst av allt skulle vilja kasta i närmaste brasa.

        Ikväll är en sån där söndagskväll då jag i min förtvivlan försöker få klart någonting, men hur gör man när orken och engagemanget tar slut. Hur mycket jag än tänker och kämpar för att klämma fram någonting som skulle kunna liknas vid en uppsats, det känns lite som när osten nästan är slut, och man karvar på den lilla ostkanten som är kvar, men får inget mer än bara äckliga skalkar som ingen skulle drömma om att låta komma i närheten av en rostemacka.

 

Jag är nog på väg in i någon sorts sömnperiod i mitt liv. En tid då jag sover hutlöst mycket. I en sådan dvala tog jag mig igenom hela nian och betygspressen som rådde då. Jag kunde gå och lägga mig direkt när jag kommit hem från skolan och sova i flera timmar för att sedan orka gå upp och äta och sedan styra min steg direkt tillbaka till sängs. Jag gick seriöst och la mig senast sju, och sov i tolv timmar, för att sedan vara dödstrött hela nästa dag. Jag tror att man bara blir tröttare av att sova, eller iaf jag. Fast hur ska jag kunna sova när allt jag tänker på är hur mycket jag har att göra, hur mycket jag ligger efter i de flesta ämnen, känns det som. Ibland önskar jag att jag var en igelkott. Då skulle jag leta upp ett mörkt, varmt ställe där jag kunde sova bort hela vintern och sedan vakna av fågelkvittret från flyttfåglarna som tagit sig tillbaka hit och mötas av solens varma strålar och gräsets så gröna färg.

 


 ”roll with it”…jag har aldrig riktigt förstått hur man gör…

---

---

Jag hittar inte från rotorp till norra station. Jo, så är det, sorgligt men sant. Det är ju inte så långt så man tycker ju att det skulle vara näst intill omöjligt att gå vilse, men inte för mig inte. Det var efter thaiboxningen som jag skyndade iväg för att hinna med sista 400bussen. (så klart hann jag göra en fin thaihälsning innan jag gick) Klockan hade redan hunnit bli tio i tio efter att jag desperat dränkt mina händer i tvål för att få bort ”svettig handske-lukten”. Shit, tänkte jag, men om jag tar en genväg så kan jag hinna ändå. Jo, visst… jag litade blint på mitt lokalsinne och svängde in bland husen för att slippa gå vägen ner förbi brunsåker,. Där joggade jag på i ett raskt tempo bland husen, när jag insåg att vägen svängde lite uppåt, bort från var jag antog att norra station skulle ligga. Och jag tänkte att det måste det ju komma en väg som jag kunde svänga ner på, men icke då. Till slut, när jag joggat en bit så orkade jag helt enkelt inte springa mer. Dessutom var klockan fem över. Helvete, tänkte jag då, då får jag ju ringa pappsen så att han kör in och hämtar mig. Men, som sagt så visste jag ju inte var jag var. Det var bara massa hus överallt, runtomkring mig. Kändes lite läskigt måste jag erkänna. Så tänkte jag att jag kan ju åtminstone hitta till norra station innan jag ringer. Så jag gick. Och gick. Och det blev kallare och kallare, och tillslut kände jag mig bara så lost som man kan bli. Jag gav upp helt enkelt. Jag kollade upp mot närmsta gatuskylt och ringde till pappa. Det är inte förrens nu i efterhand som jag verkligen inser hur jävla fel ute jag var. Och jag har inte förmått mig att riktigt berätta för någon var jag egentligen var när jag insåg att jag var vilse. Det är bara så jävla pinsamt, men någon gång måste det ju komma ut, så det är lika bra att jag skriver det nu; jag hade hamnat i söndrumstrakten. Jag skojar inte, det är bara pinsamt, jag kan tänka hur alla som läser detta och har en liten aning om hur Halmstad ser ut asgarvar nu...       
Jag vet, det är ju för fan helt fel håll från början, men vad kan jag säga till mitt försvar… Vinkelvägen, hette gatan som jag bad pappa komma till. Suck. Så där stod jag och väntade, medans pappa kollade på internet var fan vinkelvägen kunde vara någonstans och sedan tar dt ju nästan en timme för honom att köra in till stan. Det var kallt, kan jag tala om. Dessutom skrattade pappa åt mig. Men hem kom jag. Med en lite del av hedern i behåll iaf…

 

Jag kan ju nämna att de följande två gångerna jag också skulle ta mig från rotorp till norra, kom jag också fel, dock inte så grovt fel som söndrum, men sjukhuset var där jag gick…

  

Jag kom på häromdagen att man faktiskt kan äta vit choklad. Asså, helt vit. Eller tja, inte snövit, men vit. Jag har hittills trott att det var sånt som man hade i bakelser och sånt, men detta var en vanlig chokladkaka gjord för att förtäras. Hmm, coolt, tänkte jag. Denna något sena upptäckt kan ju förklaras med min lätta avsky mot just chockad.

 

 

Jag måste ta mig tid och baka kanelbullar i helgen. Annars tror jag bestämt att jag kommer bli galen. Jag blir rädd för mig själv ibland, då jag inatt drömde att jag gick i ett shoppingcentrum, då det började regna kanelbullar från taket... scary, eller vad? Inte var dom goda heller.

---

Is it any wonder why Princes & Kings
Are clowns that caper in their sawdust rings

---

Så har man återigen tagit klivet in i skolans dunkla, kvalmiga korridorer, för att där plågas och våndas i ytterligare sex veckor innan det är dags för det redan efterlängtade jullovet. Och det är inte förens så här efter två dagar som man inser hur mycket man egentligen har att göra, hur mycket man ligger efter. Men jag har till störst del mig själv att skylla. Jag har inte direkt varit särskilt aktiv på lektionerna. Men det löser sig, som jag brukar tänka! = )

                                                                                                                          

Pinsamheter gör dagen minnesvärd. Hmm… jag vill helst glömma. Idag frågade en tjej i min ryskaklass om jag var ryska. (!) Men jag menar, hur fan kan man ta mig för en ryska?? Jag blev helt chockad över denna beskyllelse och som alltid så tänkte jag ju mig inte för, utan hasplade ur mig något i stil med ”nej för fan, haha, från ryssland?! Moahaha”. Sedan kom den där pinsamma tystnaden, då samtliga ryskaelever och ryskaläraren kollade på mig, och jag insåg att det bara var jag som skrattade. I just det ögonblicket kom jag på att tjejen som frågade kommer just från Ryssland. Fan, vad jag känner mig hemsk nu, hon måste hata mig…

 

Förövrigt så slutade jag ungefär halv två idag. På grund av en halverad svenska lektion och eget arbete på tyskan. Det var ju bra, kan man då tänka, men icke för min del, nej lantbo som man är finns det ju inget komplett bussnät i Bårarpstrakterna. Och eftersom båda mina päron var på någon form av kurs till fem idag, som tydligen var viktigare än att köra mig hem, så var inte mina valmöjligheter många. Nej, jag lunkade in till stan med Hampe, för att kanske kunna ta bussen och bli hämtad av min bror, men nej då, då kunde han ju inte hämta mig, eftersom att han hade smutsiga kläder på sig. (Ja, min bror är ju som sagt inte som alla andra…) Så väl inne i centrum kunde jag ju inte gärna traska tillbaks till skolan, så jag tog tillfället i akt och vandrade bort till statsbibblan för att studera lite. Dock hade jag bara ryska-böckerna med mig, och det kändes lite för ambitiöst, till och med för mig, så jag hittade en trevlig tidning istället. (Nej, till dom som tror det, så var det inte ”Illustrerad vetenskap”, (den har vi hemma)) Men jag tröttnade rätt fort på den med, så satt jag där i min ensamhet och såg solen gå ner över hustaken, och tänkte på att bo i en kanelbulle. Jag tror att jag är inne i någon kanelbulle-period eller något, för jag har tänkt på just kanelbullar rätt mycket på sistone, till och med drömmer om kanelbullar. Kanske har jag kanellbullsbrist eller något? Men om man bor i en jättestor kanelbulle, luktar det då nygräddade kanelbullar därinne, eller bara deg?

---

Konservburkar måste vara en av historiens smartaste uppfinningar... det tycker i alla fall jag. Jag har kommit på att min basföda är vita bönor tagen direkt från konserven till tallriken. Det låter ganska äckligt, men orkar man inte laga mat så gör man inte. Nu kan jag inte riktigt koncentrera mig på att skriva, då jag samtidigt förtär en macka innan jag måste skynda till träningen. =) stress, stress, underbara stress

---

Det första jag möttes av imorse när jag var på väg ut i köket för att rosta lite rostemackor var en stor fet kalkon som låg på köksbordet. Inte en sån där gullig dunboll med glittrande fjäderdräkt och runda små ögon som betraktade mig nyfiket som en liten griskulting på tredje advent, nej, plockad, halshuggen och äcklig låg den där och väntade på att få arslet fullproppat med plommon och svartvinbärsgelé. Efter denna anskrämliga syn så tappade jag helt suget efter mina kära rostemackor, vilket naturligtvis gjorde mig lite besviken. Kalkonen var avsedd för den stundande kalkonmiddag med familjen som skulle äga rum i hemmet senare under dagen. (Vill bara understryka att jag aldrig, aldrig skulle få för mig att äta av en kalkon) Det är alltid lika trevligt att återse sina kära syskon, eller i alla fall spännande, man vet aldrig vad man ska få kastat efter sig denna gång…

Vid tvåtiden satt jag helt oskyldigt på mitt rum och försökte läsa klart den sjukt tråkiga svenska boken som jag måste läst klart inom någon vecka, när min kära broder kom inrusande med ett leksaksvapen som lät som en hel jävla krigsarmé som löpte amok, samtidigt som han själv skrek ”ratatatata ta tatat taaaaa”, varpå han förnöjt utstötte någon sorts grymtande till skratt. Det läskigaste med detta var dock inte min brors beteende, utan att jag inte blev det minsta förvånad eller överraskad. Tro det eller ej, men det här beteendet är skrämmande normalt för min broder. Och de som någongång har träffat min bror vet kanske att han har en stor förkärlek till vapen och saker som låter som vapen. Nu kanske många tror att min bror är runt fem år och lite överenergisk. Men så är inte läget, sanningen är att han är 22 fyllda och utan några större psykiska brister. (Sägs det.)
Som om inte detta var nog, så tog han även senare ett varv runt gården svartmålad i ansiktet, iklädd svart och med leksaksvapnet i högsta hugg. Vi övriga familjemedlemmar såg honom då och då skymta förbi utanför fönstret skrikande ”Ratatata tatata taaaa”.
Det är så kul med en normal bror emellanåt…

 
Ett annat minne från en av våra tripper till Malmö då min bror satt bakom ratten och svängde upp på trottoaren "för att ta en liten genväg" & "för att se om bilen klarar det" då han hamnade bakom en vettskrämd barnfamilj:

"dom har barnvagn så dom ska till sin bil. jag följer efter och stressar dom"

Jag vet att popcornpåsar egentligen är förklätt toapapper… det är sant, jag kom på dom när det riktiga toapappret tog slut.

---

---

Det är kallt, riktigt, ruskigt kallt. Det verkar som om det inte spelar någon roll hur, många tjocktröjor man kränger på sig. Jag tog till och med dubbelt lager långkalsonger. Och tre tjocktröjor under den tjockaste vinterjackan. Men så fort jag och Linsen nådde skogskanten så kom kylan mot oss som en vind på öppet vatten. Så där gick vi huttrande och snörvlande. Det verkar som om det ska vara kallt bara för att det ska det. Som om det inte spelar någon roll vad man tar på sig, inte ens den tjockaste fleecetröjan kan stå emot kylan. Kanske är det inte tjocka kläder som kan stå emot kyla av den värsta sorten. Kanske sitter det i huvudet på oss. Att vi vet att det ska vara kallt, vi ser det i almanackan och på termometern, på väderleksrapporten på tv. Så vi är liksom inställda på att dt ska vara kallt. Och så ser vi snön ute och som en reflektion av det så fryser vi. Eller vi tror att vi fryser. Eller så vill vi frysa, eftersom att det liksom hör till lite. För vad vore en vinter utan köld och frost, kylslagna kvällar som vi huttrar oss igenom? Men om dt ser varmt ut, även om dt är lika kallt som det är nu, så fryser man kanske inte lika mycket… och om man kollar genom ett par solbrillor så ser det ju faktiskt varmt ut, man får lite sommarkänsla liksom. Så om man tar på sig solbrillor innan man ger sig ut i vintermörkret som når oss sakta men säkert så kommer man inte att frysa lika mycket. Jag tror jag ska prova det. Så om ni ser en filur med basker och solbrillor ute och ränner ikväll, så kan ni gissa att det är jag!



(jag har en vän som inte hittar till toan, inte ens efter en grundlig vägbeskrivning)

---

---

"A man walks into a bar, orders a beer and a bowl of peanuts
But the bar turns into a spaceship and the bartender gives him a haircut
I can’t remember the rest of the joke, you once told it to me when we smoked" 

Jag kom just att tänka på hur bra munspel passar in i detta höstmörker som vi nu omges av, när jag lyssnade på Jens Lekmans underbara ”a man walks into a bar”

"Sky Phenomenon" måste vara den absolut finaste låten genom tiderna...

 

Tänk när man blir gammal. Riktigt gammal. När man liksom har levt sitt liv och inte har något kvar att hålla sig fast vid. Man har liksom inget kvar att vänta på. När man inte har krafter kvar för att börja på något nytt. Kanske ser man då döden som en befrielse, som om en börda lyfts från sina axlar. Men hur kan man se det som en befrielse om man inte vet vad som väntar efter? Jag tror inte att det finns någonting mer än livet. Jag vill så klart tro att livet bara är en försmak av vad som komma skall, som en lite småseg förfest liksom, men det verkar för mig helt ologiskt... men vad skulle kunna hända? Jag tror helt enkelt att man somnar och blir sovande, i all evighet. Lite läskigt att tänka på. Men hur ska man veta när det är dags att kasta in handduken, att ge upp liksom? Hur vet man när man inte har mer av sig själv att dela med sig av. När man inte har mer att tillföra världen runtomkring sig. När man är lika tömd som en utpumpad ketchupflaska. Ska man då klippa sönder den och skrapa ut resten, eller kasta den och ta fram en ny?

 

"For all my life I’ve been waiting
For something lasting
You loose your hunger and you loose your way
You get confused and then you fade away" 

Marmelad med vanilj och blåbär är också helt okej faktiskt. =)

 

 

---

---

Okej att man kan ha långt till närmsta buss, men över en mil?? Det är ju sjukt. Hur kommer man på att bosätta sig i Bårarp av alla ställen? Jag vill ha bil. Men pappa lär väl inte vilja övningsköra med mig längre sen jag deformerade hans bil. Även brevlådan fick sig en obehaglig upplevelse.

Min pappa måste tycka att jag är den jobbigast av alla jobbiga ungar… bara den här hösten har jag lyckats paja två tvättmaskiner, sätta igång brandlarmen ett antal gånger och sett till att spisen börjat brinna två gånger (senast för typ tio minuter sen) och jag har råkat knäcka backspegeln på bilen. Jag slog sönder lampan i kylen för någon vecka sen och i somras var det torktumlaren som rök. Jag tror att jag är en fara för hemmet. Som idag, jag skulle försöka flambera två qournspett, jag har faktiskt lyckats förr… men så hittade jag ingen konjak att hälla på så jag fick ta vin. Och då tänkte jag att då behövs extra mycket eld istället. Okej, jag hade råkat lägga två grillvantar på spisen också, men det kunde ju inte jag hjälpa… men dom tog ju klart eld så fort de fick chansen och då försökte jag skvätta lite vatten på dom. Men konstigt nog blev det bara värre. Men sen kom pappa till undsättning med en brandsläckare och mumlade någonting om ”nu igen”.

Och vem har kommit på att man inte ska kunna värma aluminium i mikron? Man borde ju faktiskt kunna värma sin termos så att kaffet kan hålla sig varmt ännu längre. Det borde ju faktiskt stå någon form av varning på mikron. Eller något.

Det var först när jag, fortfarande halvt sovande, tog mig ut i köket som jag upptäckte att snöflingorna virvlade runt i luften som i en Astrid Lindgren- film. Och över gräsmattan hoppade med fjäderlätta skutt min lilla katt Sunken på väg mot nya äventyr. Det fick mig att tänka på vintrarna för länge sedan då jag och min syster brukade följa katternas spår i snön för att ta reda på var de hade sina gömställen. Men de slutade alltid under ett träd eller på uppe på vägen eller med att min näsa blev för kall och jag blev ledsen. I alla fall så kunde jag i lugn och ro äta en ordentlig frukost bestående av rostemackor i massor samtidigt som jag förberedde mig på min och Lines kommande shoppingrunda. Till min stora glädje visade disneychannel Djungelboken just när jag slagit mig ner för att förtära min frukost. Djungelboken är en av de disneyfilmer jag varit lite mobbad för att jag inte sett. Men nu när jag sett den kan jag bara säga: det svänger ju! J Dock hann jag inte se slutet, så jag känner mig lite splittrad över detta. Kommer Mowgli att stanna kvar i djungeln hos Baloo eller kommer han svika sin vän och flytta in i människobyn?!

Nu vill jag verkligen ha mer snö och julstämning! Ljus och tomtar i varenda vrå i hela huset och glögg och pepparkakor, även om jag inte tycker om varken glögg eller pepparkakor, men för sakens skull liksom. Fast samtidigt vill jag inte att det ska bli jul så fort, tiden går så fort ändå och nästa jul är jag arton. Det om något känns väldigt skrämmande. Nästa jul ska jag bestämma vad jag vill göra efter gymnasiet. Hur ska det gå till? Jag har ju ingen aning! Jag vet inte ens varför jag går natur, bara för att jag inte kunde bestämma mig. Eller för att syon på Sannarp forslade över mig till Kattegatt när han tyckte jag blev för jobbig. Nä, plugga vidare får det väl bli. Men då måste jag ju börja plugga direkt, för annars går det ju ett helt år då jag inte gör någonting. Fast resa och jobba kan jag ju göra. Men då blir jag ju klar med pluggandet ett år senare än om jag började direkt efter gymnasiet. Varför ska det vara så komplicerat? Det känns som ett matteprov på tid. Jag måste komma fram till lösningen på problemet så att jag kan ta itu med nästa fast jag vet att jag omöjligt hinner med alla innan tiden är ute. Ibland känns det som om livet bara är massa beslut som ska tas. Det hade varit lättare om man hade haft en tärning som man kastade varje gång man behövde ta beslut om något. Fast det hade nog kunnat bli fel, ”jaha, carro, då var det gymnasieval då, en femma, det blir elprogrammet då ja…” hmm… kanske inte. Det får mig att tänka på vaniljmarmeladen jag åt igår. Det var rätt så äckligt. Rostemackan blev typ helt förstörd.

 

---