Andra sidan Rock and Roll
Jag älskar rock and roll, men ikväll har jag faktiskt lyssnat på Lasse Lindh. Vanligtvis tar jag självmant avstånd från svensk popmusik, men Lasses texter är så fruktansvärt bra så man blir nästan galen. Den där hårresande känslan, som jag beskrivit tidigare i bloggen, som infinner sig då textrader i en låt faller på plats i ens eget liv, har infunnit sig flertalet gånger till Lasses trallande röst ikväll. Ett exempel är Överlever du Härnösand så överlever du allt. Förutom att det känns som att den här staden redan har svalt mig hel och hela tiden kräver mig på mer än jag har att ge. Även textraderna till Svenska Hjärtan och Tonårsskinn och Fuskchampange är läskigt träffande. Lasse Lindh har tyvärr allt för många gånger sets som en yngre kopia av Winnerbäck. Men skillnaderna är enligt mig tydligare. Lindh är inte bara yngre och snyggare, han även sjunger bättre och är inte som Winnerbäck en överskattad snyftarhistoria som kör slitna gitarrslingor bland sommartälten. Lasse Lindh skriver texter som känns, nästan lite för mycket. Synd och skam att han sedan dränker det i lallande, tramsiga gitarrslingor och klena falsetter.
Nu är samtliga tapeter på plats på väggarna, och det enda som saknas skulle vara Dalí-kopian som borde hängt på väggen. Det är märkligt, när man tapetserar och målar om i ett rum, gör man ju det oftast för att man ska trivas i rummet, göra sig hemmastadd liksom. Men just nu känns det som att jag bara gör mitt avtryck här för att kunna flytta vidare. Vi får väl hoppas att det är så.
Söndagkväll igen. Jag hatar söndagkvällar nästan lika mycket som jag hatar snö och kyla. Mina söndagkvällar är alltid dränkta i ångest och läxor. Speciellt efter ett lov. Tanken på att jag om bara timmar kommer att vistas i da Vinci korridoren igen gör mig arg, inte deprimerad eller bedrövad, bara riktigt jävla förbannad. Om jag inte bestämmer mig för att stanna hemma imorrn, tillsammans med These Days och Broder Daniel Forever. Morgondagens lektioner känns inte särskilt inbjudande och just nu orkar jag faktiskt inte bry mig särskilt mycket. (och nej det är inte för att jag går och väntar på något jävla under…)
Jag och Line kollade in lite musikvideos och andra klipp för en stund sedan. Vi råkade komma över ett Idol-klipp då Sebastian Karlsson sjunger Bruce Springsteens mästerverk Born to run. Detta kan väl aldrig gå vägen tänkte jag som för inte allt för länge sedan blev störtkär i just denna låt med Bruces röst, akustiska gitarrer och munspel. Men jag måste nu medge (jag är ledsen Viktor) en bättre version av denna låt finns nog inte än då Sebastian ägde Idolscenen med denna sjukt bra låt. Nog för att det var i Idol (som jag annars ogillar skarpt) och för att det framfördes av en Idoldeltagare, men faktumet att Sebastian Karlsson är den helt klart hetaste, sexigaste människa som stått på en scen gör det oslagbart! Han ligger helt klart i topp på den nationella hunk-listan.
Broder Daniel – Lost in love
Ett arbete i kyla
När jag vaknade och kikade ut mellan persiennerna imorse virvlade snön runt, dock inte som i en Astrid Lindgren-film, nej, snarare som i en totalt okontrollerad Motorsågsmassakern-kopia fast med snö. Och bättre blev det inte då jag anlände till jobbet klockan sju på morgonen. Redan då kunde jag ana att min näsa skulle komma att lida av svåra köldskador efter denna dag. Men det var inte det värsta. Snön låg i drivor utmed husen och framför samtliga dörrar bredde billiga alpkopior ut sig. Då jag var helt ensam och övergiven med dagens arbete, var det bara att hugga tag i en snöskyffel och skotta. Gräva sin väg fram genom snön till dörren. Kämpa sig igenom snödrivorna för att nå jobbet som väntade på insidan. Men med raggsockor och dubbla vantar klarade jag mig ändå igenom dagen utan allvarligare men. Det fanns som
vanligt några saker som gjorde min dag snäppet nådigare, såsom;
•Nattvindens gråt
•Dagdrömmeri
•Göran Greider och hans något kontroversiella åsikter
•Samma snubbes förträffliga kattdikter (!?)
Dock råder det just nu lite brist på den första varan. Kan inte finna någonting av Tuomas Holopainens tidiga karriär, och jag börjar tro att någon har stulit den..
Det fanns även en del saker som Gud sänt för att göra min dag till ett helvete;
•snö
•is
•kyla
•blåst
•matolja i fel aggregationsform
•blöta jeans
•rix fm
Men den gubben gick inte, Nattvindens gråt i sällskap med Göran Greider är en svårslagen kombination, och dan flöt på i friskt tempo och vid femtiden kunde jag äntligen se ljuset vid tunnelns slut och bege mig hemåt mot kaffe och rostemackor, något som jag längtat efter hela dagen. Men innan jag begav mig hemåt gick jag in i fikarummet för att hämta mina kvarlämnade rester i kylen och fick där syn på en stor rund kladdkaka. Någon hade tagit med sig en kladdkaka till jobbet, och ungefär halva var kvar. Och vem kan motstå en kladdkaka? Inte jag i alla fall. Så jag tog ett litet smakprov, och jag kan ärligt säga att den var den godaste och smakligaste kladdkaka jag ätit. Och det ska tilläggas att jag har ätit många. Nu är jag dock lite förbryllad över vem som kan ha bakat detta mästerverk. Kan det vara någon av mina arbetskamrater, eller någon från stället jämte, eller kan det rent av vara chefen? (betvivlar det sista alternativet)
Ikväll jobbade mamma så jag och pappa var därmed lämnade åt tapetseringen av mitt rum. Det var riktigt trevligt och vi hade faktiskt roligt. Det är inte allt för ofta jag och pappa gör saker tillsammans, vi kommer inte alltid så bra överens, inte ofta alls faktiskt, men jag hoppas ändå på fler sådana här tillfällen.
Nu har jag även insett att jag har tagit steget för långt. Jag skulle ha lyssnat på omgivningens varnande finger. Men igår gjorde jag det, jag övergick från vuxenpoängsamlingen till tantpoängen. Jo, jag shoppade en… svälj… en gardinstång. Ja, okej, men den var faktiskt snygg. Men jag erkänner, det var lite för långt till och med för mig. På tal om gardinstänger så står det en burk med champinjoner i kylen och väntar på att stekas. Vissa saker kan man bara inte låta vänta…
Placebo - Sleeping with ghosts
1000 svordomar
Det är inte ofta jag blir riktigt förbannad. Faktiskt inte. Men just nu har jag känslan av att jag bara måste ha ihjäl något snart.
Snö..? Snö?!! Varför hatar Gud just mig?! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?! Först ger han mig ett uns av vårkänslor då solen sken nästan hela helgen. Och efter att jag tinat upp de frysta jordgubbarna och ägnat en hel kväll framför Sunes Sommar, då jävlar slår han till. Snö. Jag är helt säker på att det även var Gud som såg till att min chef ringde mig i förmiddags och bad mig jobba imorgon. Om Gud hade varit här just nu, då jävlar skulle han få veta vad jag tycker om has brillianta uppfinning, snö. Jag skulle inleda med några väl riktade frontsparkar i skrevet, (även om detta strider mot vad som är tillåtet i de flesta kampsporter, men det skulle jag ge fan i) tätt följt av en omgång effektiva höger-vänster slag. Därefter skulle jag bjuda på en våg av välplacerade högerarmbågar och då kraften tar slut i högerarmen, skulle jag överraska med en saftig vänsterkrok. Jag skulle fortsätta med omsorgsfullt placerade knäslag, kanske någonstans i magtrakten. Manövern skulle följas upp av en ny omgång högen-vänster slag. Efter det skulle jag nog satsa på några låga sparkat, kanske över knäskålarna. Avslutningsvis skulle jag, trots att det är strängt förbjudet inom kampsporter, placera några väl måttade kogslag över näsbenet. Om den jävlen skulle stå kvar efter detta skulle jag inte tveka att springa och hämta nyckeln till pappas vapenskåp, ta ut älgstudsaren och ge den jävlen några skott i panngloben. Där någonstans tror jag att min biljett till himlen skulle ryka…
Terapi ikväll:
Meshuggah - Nothing
Zyklon - World ov worms
Napalm Death - Scum
Cannibal Corpse – Eaten back to life
Darkwoods my betrothed - Witch hunts
I dagarna har brevlådan propats full med allt annat än mina eftersända gardiner. Majoriteten av allt är reklam om en av de saker jag hyser mest avsmak mot här i världen; böcker. Det är ju den stora bokrean som är i full rullning. Jag trodde inte att det idag faktiskt fanns folk som köpte böcker frivilligt. Eller det är väl klart att någon måste köpa böcker, annars hade ju inte bokhandeln gått runt, men jag trodde det var typ mammor och hörselskadade, eller nåt…
Sommarlängtan
Kan man dö av längtan? I så fall är det nog dags för mig att kasta in handduken snart, för min längtan efter värme i form av solljus och sommarlov blir snart outhärdlig. Varför kan vi inte bara förlänga sommaren med några månader åtminstonde? Alla som kör bil kan ju gasa på lite extra så vi blir av med det där jävla ozonlagret och blir lite varma. Eller snarare sönderstekta ända in till benmärgen. Varför föddes inte jag till flyttfågel? Jag tror att det hade passat mig alldeles utmärkt. När kylan blir lite för påträngande och regnmolnen alltför tunga skulle jag dra till varmare breddgrader. Fast just nu är det inte medelhav eller turiststränder jag vill åt. Jag vill ha svensk sommar här och nu. Jag vill ligga och halvslumra på en gungande brygga, jag vill springa det fortaste jag kan ut i ett svinkallt hav, jag vill ha sand i håret… Jag vill ligga i strandkanten, där vattnet är som varmast och prata om allt möjligt, om livet och framtiden. Shit, vad vi brukade planera vår framtid på bland andra Haverdals strand. Vi skulle flytta till ett varmt land där man aldrig behövde frysa,vi skulle trampa runt hela Skottland på våra cyklar och vi skulle hoppa på ett flyg som tog oss någonstans vi inte visste vart… Men som någon smörig norrlandshunk sjunger ”everything changes”.
Okej, det kan väl räcka med vår. I alla fall påsk? Påsken tycker jag om. Den är lagom, inte någon överreklamerad tv-högtid som julen. En solig påskdag då man kan se hur fort frosten i gräset smälter av solens värmande strålar. Lite tidigt vårväder är nog det enda som kan få mig på riktigt bra humör just nu. The Beatles och Sambora är nära, men ändå inte tillräckligt. Och då är det, som förståligt, väldigt illa. Ikväll ska jag plåga mig lite ytterligare genom att titta på Sunes Sommar och äta djupfrysta jordbubbar. Sunes Sommar måste vara den ultimata sommarfilmen. Jag och min bror kan se på den hur många gånger som helst. Den blir bara bättre och bättre.
Något som faktiskt har fått mig på lite bättre humör de senaste dagarna (förutom svinigt bra musik) är mitt tapetseringsprojekt i mitt rum. Det kändes verkligen som att det behövdes lite ny färg på väggarna. Snart ska även mina oönskade vuxenpoäng ge utdelning då mina nya gardiner som jag beställt ur en gardinkatalog (ja, Line, jag har bläddrat i en gardinkatalog) dimper ner i brevlådan. Eftersom mitt lilla rum nu stinker av målarfärg, var jag igårkväll tvungen att ta mitt täcke och släpa mig upp till min systers rum för att inte vakna hög som ett höghus. Men där fanns inte mycket sömn att hämta, då jag tvingades dela säng med min systers katt som tydligen gett sig fan på att inte låta mig sova en blund, och trampade runt i sängen och skulle tvunget ligga på min kudde. Kattjävel…
Något som stör mig lite så här, måndagen på lovet, är det faktum att detta faktisk kallas sportlov. Är det kanske så att bara för att det är lov måste man utföra någon form av sport, gärna vintersport. Lov som oftast låter lugnt och skönt, låter nu istället jobbigt och betungande. Jag har aldrig förstått mig på vintersporter, jag är säker på att det är uppfunnet för att skapa fler jobb åt läkare. Fast snöbollskrig är ju rätt okej. Kan inte skolledningen sätta in ett alternativ till sportlov, kanske soffliggarlov… Det tycker iallfall jag låter som en utmärkt idé.
På just soffliggarlov roar sig vissa med att mysa med en bra bok i en skön fåtölj. Och på grund av detta har jag fått något som i mer insatta kretsar kallas lästips. Jag förstår inte vad jag ska med dessa upplysningar till, ska jag ta det som en pik, kanske? För när någon frågar vad för slags böcker jag läser kan jag faktiskt inte svara. Och då kommer den självklara följdfrågan vad jag läste för bok senast. Svaret blir något halvtaffligt ”eeh, höm, tja, i sjuan läste jag en Harry Potter-bok typ…” det kan ju tilläggas att jag inte läste ut hela. Eller inte ens halva. Man kan säga att jag började läsa den. Fast jag förstod aldrig vad den handlade om. När jag tänker efter lite noggrannare kan jag faktiskt ine komma på någon bok som jag faktiskt har läst. Pinsamt. Jag har överlevt alla svenska och engelska recenssioner genom de mycket givande baksidorna av böckerna, internet samt en smula fantasi. Det här med böcker tillhör nog helt enkelt inte min religion…
Bon Jovi – I’ve got the girl
Slut efter prov och en helg
Efter flera hårda veckor i skolan och avslutningsvis en helg med födelsedagsfirande, festligheter och tidiga uppstigningar följt av över 10 timmars arbete är jag nu totalt slut. Och som nästan alltid i mitt fall följs sådana här dagar av trötthet, utmattning och sjukdom.
I fredags tog terminens första lov vid. Dagen inleddes med en timmes tyskapluggande där jag bittert ångrade att jag inte börjat plugga tidigare. Efter en engelsklektion (då word-djävulen återigen visade sitt hat mot mig) och en mattelektion (då jag insåg att matteboken skulle flåsa mig i nacken hela lovet) nalkades det tyska grammatikprovet. Väl förberedd med aktuella sidor ur grammatikboken i byxorna låste Pia in mig i ett klassrum tillsammans med provet. Provet innehöll en uppgift, ”översätt texten om den lilla elefanten”. En hel text som jag skulle översätta efter bästa förmåga. Hur fan skulle det gå till liksom?! Jag hade ju väntat mig uppgifter så som ”sätt in rätt form av werden” eller ”fyll i rätt ändelser i passiv”… Sånt som exemplen visat i grammatikboken, men nu satt jag där hjälplös med en hel text om någon drunknande elefant och visste varken ut eller in. Det gick i alla fall rent åt helvete, men en tröst var att Pia sa efteråt att mitt betyg inte skulle falla handlöst efter detta prov. På senaste tiden har min fusktrick svikit mig, och jag undrar lite om det kan vara ett tecken på att jag borde börja plugga lite mer istället.
När jag väl lämnat in något som kommer att bli ett av de pinsammaste provresultat under min tid på da Vinci kunde jag ändå känna en viss lättnad då jag lämnade da Vinci-korridoren och gick mot en veckas frihet. Och just när jag passerade de konserverade fiskarna utanför kemisalen fick jag någon form av Jesus-känsla då solens strålar sken in genom den stora glasrutan framför mig och jag blev nästan bländad då jag gick bort från skolarbete mot ljuset.
När jag insåg hur tung min väska var med alla böcker som skulle med hem under lovet var det som om en rejäl fotboja av läxböcker knöts runt min själ och det kändes som en favorit i repris från höstlovets första dag. Då jag med en för mig alltför tung börda över axeln vandrade ut genom skolans korridorer hördes Henrik Berggrens röst i hörlurarna ”we die young, we die when we’re young, ’cause we’ve got nothing, nothing to wait for…” Och även om jag vanligtvis beundrar hans texter, kunde jag inte låta bli att med ett litet leende på läpparna tänka; nej du Henke, där har du faktiskt jävligt fel.
Fredagen fortsatte mot Getinge och mot färghandeln. Efter att jag och mamma vandrat omkring i över en timme och sökt igenom samtliga tapetkartor övergav jag mitt sökande efter kritstreckrandigt och bestämde mig istället för en svart-grå randig tapet. Med fyra rullar tapet och en hink med så kallad sammetsgrå väggfärg ska jag nu äntligen råda bot på mitt rum. Jag vet inte varför jag inte gjort det tidigare, hur jag har kunnat stå ut så här länge, lila är ju inte precis min färg och jag förstår verkligen inte vad den har gjort på mina väggar.
Fredagskvällen var det utgång med mat först på schemat, vilket jag laddat för genom att inte äta något på nästan hela dagen. När väl maten serverades var det ingen fråga om vem som var hungrigast, och det är tur att man inte behöver känna sig hång (ett förövrigt kul ord) i vårt lilla gäng. Men det finns gränser, och den gränsen går nog vid att offentligt börja slicka resterna av chokladsåsen på tallriken framför både servitörer och övriga restauranggäster med den avslutande kommentaren ”får jag slicka din med..?” Jo, det har faktiskt hänt.
Vi hann även med en bio, nämligen ”Allt om min buske”. En väldigt rolig film som bjöd på många skratt. Filmen höjdes också avsevärt med Albin Flinkas insats som småstörd trädgårdsguide som bodde i ett träd och torkade svamp. Om filmen bara handlat om honom skulle jag ha varit överlycklig och antagligen dreglat mig själv till hejdlös muntorrhet, för hetare människa får man leta efter. =P
Lördagen var dränkt i arbete och slitgöra. Jag måste verkligen söka nytt jobb till sommaren, för varken jag eller min smärtande rygg kommer omöjligt stå ut en sommar till. Och snart tio timmar börjas det igen, då jag går mot en ny arbetsdag, som kommer att följas upp av ett besök hos sjukgymnasten på tisdag. Ett välbehövligt besök, även om besök hos sjukgymnasten ofta kommer med en tillhörande gammal-och-sliten-känsla.
Lördagkvällen hade inget mindre att bjuda på än en 18-års fest. Med tanke på att jag efter dagens arbete nästan somnade hängandes över skafferidörren kände jag att risken för att bli betraktad som festdödare var lite för hög för att våga mig ut bland folk. Men så finns det ju människor med otroligt bra övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av satt jag på bussen på väg in mot staden med halvslutna ögon och ville bara sova. Men tänk vad lite alkohol kan göra susen ibland! Kvällen blev riktigt lyckad med något disneytema på karaokemaskinen, dock saknades min absoluta favorit från Djungelboken. Så jag och Jennie bestämde oss för att köra den ändå, och med en "Baghera" ivrigt kompande fick jag stå för sången. Nu så här i efterhand inser jag att det inte kan ha sett annat än sjukt ut då jag försökte efterlikna Baloos dans och höftvickningar med tillhörande "sång"... Och jag inser nu att folk inte skrattade med oss, utan åt oss, men det får vi väl bjussa på...
Nu är jag totalt slut och redo att bege mig till sängs tillsammans med vissa knepiga tankar och funderingar som liksom mina oanade höftvickningar dök upp på lördagskvällen. Jag har en otäck känsla av att de kommer uppta hela min hjärnkapacitet och sabba mina sömnplaner. Då kommer jag springa ner och hämta mammas nyinköpta cd som hon spelade idag. För att inte bli alltför långdragen tänkte jag bara dra låtlistan lite kort:
Spår 1 - Fågelkvitter (snarare pipande fåglar) 14.31 min
Spår 2 - Måsläten (måsar i nöd) 9.17 min
Spår 3 - Brusande bäck (myrornas krig i dubbel uppsättning) 12.03 min
Spår 4 - Porlande flod (myrornas kärnvapenkrig) 09.54
Spår 5 - Susande vindar (vindstilla tvärdrag) 13.20
Frågan mig inte varför, men mamma tyckte att den var stämningsfull...
Weezer - Island in the sun
Da Vinci - vakuumblåsan
Varning för pessimistiskt inlägg
Denna blogg innehåller läskigt mycket om just ”den lilla skolan med den stora skolans möjligheter”. Detta kan bero på att jag lever ett ohyggligt tråkigt liv, det kan bero på att jag älskar att plugga, eller så beror det helt enkelt på att jag är fast i en livsutsugande fälla som kallas det naturvetenskapliga programmet. Hursomhelst har jag tänkt på att ibland kan da Vinci vara helt jävla värdelöst, i synnerhet i vissa ämnen eller med vissa lärare. Ett bra exempel är våra svenska lektioner, då vi inte gjort något vettigt på hur länge som helst. I höstas arbetade vi i typ fyra veckor med att rita, klippa och klistra med färgglada papper. Detta året har vi enbart ägnat oss åt att skjuta upp redovisningar och istället spelat marble match på lektionstid. Vi lär ju oss ingenting! Vad hände med den gamla goda grammatiken och uppsatsernas tid?
Men idag på biologilektionen gjorde vi något väldigt lärorikt. Vi gjorde fåglar av sugrör, med slutsatsen att fåglar med fler än fyra vingar dör lättare än andra. Det var nästan lika intressant som vårt så kallade prov i form av jeopardy. Det visade verkligen våra kunskaper då vi slutade på 800 minuspoäng.
En annan kul grej med da Vinci är att det faktiskt finns lärare som väljer att slänga våra prov istället för att rätta dom. Våra biologiprov som vi skrev precis innan jul lär vi aldrig mer se röken av.
Så var det dom här eviga projekten som aldrig tar slut. Idag satt jag och mina kära gruppmedlemmar framför datorn och skulle gemensamt skriva ihop en text om boskapsavel. Efter det förstår jag inte hur vissa överhuvudtaget kan ha godkänt i svenska. Det var kommatecken i överflöd och parenteser nästan överallt, ordet ”så” efter kommatecken… Jag drevs till skrämmande svåra psykiska påfrestningar under en timmes debatterande om hurvida det skulle vara en punkt där eller om vi skulle ha ett kommatecken till, om den bisatsen var för lång osv. Det slutade med att vi fick nöja oss med ynka nio rader. Men det var en bedrift det kan jag lova, särskilt med en människa som rent ut sagt våldtar det svenska språket!
Att erhålla avhyvlingar från da Vincis crew kanske blir en trend. Idag tog jag emot en, mildt uttryckt, åthutning av allas vår Henrik. Alla som känner till denna människa vet hur surmulen han kan vara ibland. Men jag antar att jag förtjänade det. Jag vet sedan innan att jag är ett hopplöst fall vad det gäller inlämningar och planering, men att få höra det direkt av sin engelsklärare är ändå som ett slag i ansiktet. Slarvig, värdelös och ohjälplig var termer som jag inte kunde göra annat än att bara ta emot. Jag har en ryslig känsla att detta kommer tas upp imorgon, på det länge fruktade utvecklingssamtalet.
Jag skulle också vilja uppmärksamma alla om att idag är ingen vanlig dag, för idag fyller Line, som har nämnts här i bloggen några gånger, 18 år! Grattis Line! Numera litar jag helt och fullt på att du har körkortet i hand till sommaren, och dessutom står jag först i avstämplingskön, bara så du vet. =P
Till sist önskar jag alla en lugn stund med Robert Plant som faktiskt passar riktigt bra i mp3n sena kvällar då sömnen inte riktigt vill infinna sig. Och, jag har sagt det förr, det är något särskilt med sångare som spelar munspel…
Fysikblock på villovägar och lite annat strunt
Hade personalen på Nautilus kunnat, så hade dom efter denna vecka garanterat bannlyst mig därifrån. Sen i måndags har jag ringt och terroriserat den stackars personalen. Anledningen är mitt kära fysikblock, som jag har fått kritik för att ha en nästintill mänsklig relation till. Jag hade omsorgsfullt placerat blocket på den översta hyllan i skåpet för att undvika att det blev blött av handduken. Men detta hade jag ju totalt glömt bort då jag en svettigt spinningtur senare smällde igen skåpsdörren och begav mig hemåt. Det var inte förens jag kommit hem och tömt ut väskans innehåll som jag insåg att någonting fattades mig. Mitt fysikblock låg ensamt och övergivet i ett mörkt kallt skåp på Nautilus. Utan mitt fysikblock kände jag mig direkt invalidiserad och oförmögen att plugga till det kommande provet. Plötsligt såg jag slutet, jag såg mitt liv passera i revy, och jag såg hur jag hade lagt blocket på den översta hyllan och sedan smällt igen dörren framför det arma blocket. I min panik och desperation kastade jag mig över telefonen och fick till min stora lättnad tag i personalen på Nautilus. När jag förklarat att mitt fysikblock ligger glömt i ett av deras skåp lovade jag att komma och hämta det bums den följande dagen. Snubben som jag pratade med lovade att de skulle titta efter det och ta hand om det tills jag kom på tisdagsmorgonen.
Men som tidigare sagts så beslöt jag mig för att stanna hemma i tisdags. Så då var jag tvungen att ringa och meddela personalen på Nautilus att jag inte kunde hämta mitt block förens på onsdagen. Men till min förskräckelse kunde receptionisten inte minnas något fysikblock, och hon hade överhuvudtaget ingen aning om vad jag pratade om. Så jag beslöt mig för att ringa tillbaka några timmar senare, och då råkade det vara snubben som jag pratat med även i måndags som svarade. Jag hann knappt säga vad jag ville innan jag fick till svar, smått irriterat, ”mm, jo det sitter en stor lapp om det här ja, kom du och hämta det imorron.”
Mitt block var alltså återfunnet och låg nu och väntade på mig. Men eftersom jag sedan inte ansåg mig tillräckligt kry för att pallra mig till skolan igår heller, blev det återigen ett samtal till Nautilus på dagordningen. Och gissa vem som svarade om inte min vän från de föregående dagarna. Jag tänkte att det är nog bäst att passa på att förklara hur mycket jag behövde det där blocket, annars kanske dom inte skulle ta mig på allvar och glömma bort mitt block. Så jag pladdrade på medans en något vredgad snubbe mest försökte avsluta samtalet med ”jaja, kom och hämta det bara”… tillslut lät han lite för ilsk, och jag insåg att det var dags att lägga band på mig själv men jag hann lova minst tre gånger att komma och hämta det dagen därpå. Så imorse tog jag vägen runt Nautilus från bussen för att hemföra mitt kära, kära fysikblock. Och då jag stegade in i receptionen, vem står då inte bakom disken? Jag tassade fram och behövde bara säga ”det är jag som glömde det där fysikblocket…” innan han snabbt som attans tog upp det sträckte det till mig med en vädjande och bönande blick och sa ”ta det!”. Jag kan gissa att han typ tänkte något stil med ”jävla jobbiga nv-elev”, för innan jag hunnit tacka för hjälpen hade han vänt på klacken och flytt sin väg.
Igårkväll förklarde jag min passion för byggvaror. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men ibland kan man ju slänga ur sig nästan vad som helst utan att tänka. Vi skulle hem till min bror och hans sambo i deras lilla skrymsle för att träffa hennes föräldrar.
Då hennes pappa försökte påbörja en konversation med att berätta om sina fina byggvaror som han tillverkade på gården tyckte jag mest synd om honom. Men för artighetens skull var jag kvick på att svara ”Ja, jag har alltid fascinerats av byggvaror”… jag vet själv inte riktigt var jag fick den frasen ifrån, men det blev i alla fall väldigt tyst och vår (första och antagligen sista) konversation dog följaktligen ut.
Så var det återigen dags att välja individuella val. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte välja några kurser alls till trean, men så kan man ju till slut inte låta bli att bara välja något, och kanske en till, och en som ändå är så liten. Det slutade i alla fall på överkomliga 400 poäng, vilket betyder att om allt går igenom kommer jag till slut hamna på 3000 poäng när jag lämnar da Vinci, något jag aldrig trodde skulle kunna hända.
Idag ägde det sedan länge fasade fysikprovet rum. I min desperation och panik hade jag klottrat ner typiska kraftuppgifter från boken, som man kan tänka att det skulle komma liknande på provet, med tillhörande lösningar längs bak i formelsamlingen, jag hade till och med rivit ut några av Mats genomgångar och tryckt in i den trogna blå boken. Men vad hjälpte det? Jag tyckte det gick rätt så bra när jag väl skrev det, men då jag kom in i klassrummet var genomgången av provet i full gång och de rätta svaren stod uppskrivna på tavlan. Jag kan säga att det var rätt så förnedrande att behöva gå fram till tavlan och lämna fram mitt prov samtidigt som jag snabbt kunde rätta det själv i huvudet genom svaren på tavlan. ”Rätt, rätt, rätt, fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel, fel…” pinsamt dåligt, carro, till och med för att vara jag. Men det är väl bara att blicka framåt mot tisdagens matteprov. Det kommer säkert att gå mycket bättre… (positivt önsketänkande)
Till sist önskar jag alla en stund med riktigt bra akustisk musik.
Smashing Pumpkins - Tonight TonightOasis - Hide Your Love Away
En vecka mot en ordentlig förkylning
Mötte dagen 05.20 med dundrande huvudvärk. Släpade mig till duschen funderandes på om jag skulle ta mig till skolan eller inte. Jag skulle verkligen ha behövt dagens mattelektion, och jag skulle verkligen behöva gå igenom ytterligare några punkter med mats vad det gäller fysiken. Och dessutom skulle vi ha vår redan en vecka försenade svenskaredovisning. Men eftersom det känns som att både matten och fysiken är dömda att gå åt helvete i år, så kom jag fram till beslutet att stanna hemma. Dagen har följaktligen spenderats i soffan i en mörkblå morgonrock (som borde ha varit grön) framför melrose place och ordjakter medans världen utanför glassade i solsken. Förövrigt kände jag mig kraftigt utstirrrad av ett gäng hungriga får som stod och tryckte vid staketet på andra sidan vägen och jag är säker på att dom kunde se mig där jag satt i soffan och käkade juleskum.
Den förra veckan präglades starkt av frustration och irritation över att jag jämt ska vara så kass på typ allting. Det är i alla fall så det har känts. Jag brukar kunna ta det med en klackspark och skratta åt mig själv, men ibland funkar inte ens det längre. Men då jag ser hur mina betyg sjunker och då jag hatar skolan som mest brukar jag tänka på Line. Och då blir jag lite gladare. (F’låt Line…)
I onsdags kväll satt jag och pluggade hysteriskt in reflexiva verb i andra konjugationens instrumentalis och lokativ på ryska, eftersom torsdagen skulle bjuda på grammatikprov. I tisdags hade jag och min ryskalärare en, så att säga, häftig diskussion om hans utlärningmetod. Jag ansåg att efter ett och ett halvt års tid kan vi fortfarande inte ens enkla meningar som jag till och med kan på spanska, och vårt ryska ordförråd är inget att tala om, men ändå ska vi sitta och traggla verbformer och böjningsregler. Dock höll inte läraren med om detta och ansåg att vi hade fri tillgång till ordlistan längst bak i boken och kunde plugga hur många ord hur länge som helst när vi ville. Och utan någon som helst backup från övriga klassen var jag tvungen att inse att jag var överkörd. Så när jag väl slog upp grammatikboken kvällen innan (ja, jag vet jag kanske borde ha börjat tidigare…) insåg jag hur mycket det var som vi skulle kunna, och hur lite jag kunde av det. Så i panik började jag febrilt skriva fusklappar, men hur enkelt är det att skriva fusklappar till ett grammatikprov?! Alternativet att be att få skriva provet på tisdagen var uteslutet, med hänsyn till den veckans fysik och matteprov.
Min hjärna gick på högvarv. Hur skulle jag gå till väga för att slinka undan detta prov med äran i behåll? Svaret var givet; hoppa av ryskan. Utan att tänka över saken närmre, bara överlycklig över att ha hittat ett smithål, gick jag bums och printade ut en ändring-av-kursplan-lapp och fyllde i den snabbt som attans för att sedan lämna in den det första jag gjorde nästkommande dag.
Så var det över. Ingen mer ryska. Men vem vill kunna ryska egentligen, det är inte precis världens vackraste språk, och för övrigt kommer Ryssland säkert gå under inom de närmsta hundra åren. Dessutom, varför kan dom inte lära sig engelska i det där jäkla u-landet?!
Hur många argument jag än kan hitta, så minskar det tyvärr inte det mina uppoffringar. Över två timmar varje vecka i ett halvår förgäves. Otaliga bussturer till och från Sannarp helt i onödan. 100 poäng fattigare. Allt på grund av en panikartad kväll. Jag antar att det är ett sånt där typiskt carro-agerande.
Lördagen bjöd på strålande solsken och… (trumvirvel) 10 timmars arbete! Yes! Men det var rätt okej, om man bortser från all skit, min smärtade rygg och kylan, så var det rätt mysigt och framförallt vårigt att vandra runt där i solsken i min ensamhet och slita som ett litet djur på ett afrikanskt koncentrationsläger för elefanter. Och de soliga dagarna fortsatte än igår då jag tog tillfället i akt att ta en skogspromenad med vår lilla hund. Det är förövrigt något jag borde göra oftare, det var väldigt trevligt. I och för sig hade jag kanske hellre vandrat längs vita stränder, men i brist på den varan, så får jag snällt nöja mig med skogsluft. När jag promenerade där på grusstigen, så drabbades jag av någon anledning av ett enormt sug efter juleskum. Så stort att jag var tvungen att ringa pappa det första jag gjorde när jag kommit hem och be honom köpa hem i lager. Då jag vräkt i mig x antal rosavita skummiga tomtar såg jag solen gå ner över grantopparna och förhoppningar om våren tog överhanden. Jag vill ha vår och varmt nu! Jag vill ha sommarlov, sitta på en brygga och bada fötterna i det svala vattnet jämte någon trevlig människa och bara sitta kvar där, hur länge som helst, utan att behöva tänka på skolan, jobb eller andra måsten. Är det så mycket begärt..?
I fredags var min bror på besök. Han har lagt stickningen åt sidan nu, men däremot var han inne i en ny period av märklig musiksmak. Han har sådana perioder då han ibland enbart lyssnar på lugna favotiter, eller tysk schlager non-stop. Men just nu var det dansband som gällde och favoriterna var Lasse Stefanz. Jag var ju dum nog att åta mig uppgiften att följa med och hyra film. Två mil till en skönsjungande Lasse ”lååt de siista ljuuva ååreen, blii dee bäästa iii vårt liiv”…Det är i alla fall bättre än schlager, om det nu hjälpte, det vet jag inte.
Abandoned Pools – Goodbye song
Morrissey – Shoplifters of the world unite
Konferansdagar
Fem och en halv dag spenderades i Polen, dock orkar jag inte pressa fram alla detaljer här och nu, men lite godbitar kan jag dela med mig av. Det publiceras dock tre dagar efter hemkomsten, med anledningen att jag varit tvungen att ta igen min skönhetssömn.
Vad det gäller festandet lades ribban redan första kvällen, och följdes upp av torsdagskvällen, som i sin tur följdes av fredagens premiärföreställning inför politiker och media. Det var som gjort för premiär vill jag lova, då hela salen stank av bakfylla, och jag kan garantera att det inte gick att undvika det faktum att de flesta ungdomar hade befunnit sig hemma hos polackerna kvällen innan. Men jag antar att iallafall de ryska och polska politikerna var vana. Men bra gick det i alla fall, och vi var tusen gånger bättre än polackernas urtråkiga ppt-presentation…
Eftersom vår kära lilla dramalärare inte var med denna gång, då han prioriterat paris framför polen, hade vi inte riktigt någon ledare. Och med min dramagrupp kan man ju föreställa sig hur det slutar. (det låter tragisk, men är faktiskt rätt underhållande live) Vår första presentation hade vi ju redan övat in, men när vi tillsammans skulle sätta upp en ny till söndagen kom eldprovet. Första genomgången och det tog inte lång tid innan irritationen och vrångheten började visa sig. Bara några minuter senare kom personangreppen och snart kom vi till det underbara stadiet då vissa vägrade samarbeta och andra gick iväg samtidigt som personer ombads lämna gruppen för alla andras skull. Tillslut kom vi fram till det ”gemensamma” beslutet att helt enkelt improvisera och hoppas på det bästa. Detta skulle Uffe sett…
Lördagskvällen var nog mest till för att göra slut på de pengar som EU hade lagt på projektet, då ledarna för konferensen gav oss pengar och sa till oss att spendera dom i baren på ett litet ställe i Olsztyn. Polens dansmusik kanske inte är den bästa, men som tur var hittade vi tre killar som förgyllde vår kväll lite, då dom från ett litet hörn nedanför trappan körde Beatles gamla goding (som jag numera förknippar med guldkornet Populärmusik från Vittula (som jag i sin tur förknippar med glädje och eufori)); ”rock and roll music” med halvskrovliga röster.
När vi senare satt i en av sofforna och hämtade oss efter en polsk ringdans, såg vi den välkända mannen från polsk media med kameran. Han hade sprungit runt och filmat oss hela dagen, dock kände vi att vi inte riktigt fått den stund i rampljuset som vi faktiskt förtjänat. Så vi bestämde oss för att jaga efter honom, men han verkade mer intresserad av att intervjua de ryska politikerna. Då vi insett oss besegrade och insett att värmen på dansgolvet var högre än vad vi klarade av, fanns det bara en sak att göra. Nämligen dra med sig ett gäng polacker ut i snön och slänga sig i en snöhög och rulla runt som sälar höga på svamp. När polackerna bara stirrade på oss som om vi var från mars försökte vi förklara det hela med kommentaren ”it’s a swedish tradishion”, vilket faktiskt fick polackerna att börja rulla dom med. Snödykningen urartade sedan till ett vilt snöbollskrig som fick mannen med kameran att komma utstörtandes genom dörren med kameran i högsta hugg. Instinktivt drog jag, Grynet och Sofie oss närmre kameran, utan en tanke på hur vi såg ut efter att ha fått flera omgångar snöbollar i huvudet, och när man som jag lyckats ha på sig en vit tröja och svart bh, utan en tanke på att en vit tröja blir väldigt, väldigt genomskinlig efter en snödykning. Så där framför kameran gjorde jag mitt smickrande avtryck i Polen; dränkt i snö, rödflammig av den där sista drinken och med en fet snusprilla i käften. Snyggt carro, snyggt…
Sedan flöt väl helgen på i Polsk anda(=P), och måndagens tidiga föreställning och bussresa hem var snart inom räckhåll. Vi hade fått i uppgift att spela upp någonting som sammanfattade projektet. Eftersom vi inte hade så stor koll på vad det egentligen handlade om, kom vi fram till att återspegla de tillfällen som vi kom ihåg bäst från vår tid i projektet. Min roll i det här blev jag snabbt tilldelad, jag vet dock inte riktigt varför, men jag var tydligen klippt och skuren för rollen som Hattes lilla Sven, en 7 månaders baby. Så måndag morgon stod jag (på knä) framför hela projektgänget samt några svenska politiker, iförd en jätteblöja konstruerad av två vita handdukar, med en nappflaska i hand och en tofs mitt på huvudet. Direkt då jag kröp den första metern ut framför publiken kunde jag se hur kamerorna togs upp och gick på högvarv bland (hån)skratten, och jag undrar vart dom bilderna är nu…
Bussresan som skulle ta oss den drygt tre timmar långa väg till flyget var det nog ingen som såg fram emot. Vi blev intryckta i en liten kompakt minibuss som stank av rök och bensin när vi begav oss ut på de skumpiga polska vägarna och gårkvällen gjorde sig snart påmind på ett minst sagt ohyggligt sätt. Efter tre timmar av kväljningar var vi fortfarande inte framme, och vi började undra varför busschaffisen var tionde minut gick ut och började kastade snö på vindrutan. Till vår stora förskräckelse såg vi vad chaffisen försökte dölja för oss därframme vid ratten. En karta. Jo, den jävla idioten kunde inte vägen till flyget, och det visade sig snart att han inte ens visste var vi var. Panik och ännu mer kväljningar. Efter många vägbeskrivningar utefter vägen och många fler snöbollar på vindrutan kom vi ändå tillslut fram till flygplatsen, bara fem timmar senare.
Och som att vår lycka med transporten tog slut där. Nej, flyget var ju naturligtvis försenat, vilket innebar en rundtur på Warszawas flygplats sedd från flygfönster, samt språngmarsch till bagageutlämningen, och paniklöpning mot tåget. Men kom vi med det jävla tåget? Nej, vi sprang fyra minuter för långsamt. Så vi fick snällt göra oss hemmastadda på Köpenhamns flygplats och vänta på nästa tåg, som gick flera timmar senare.
Men när vi äntligen kommit på tåget kunde vi slappna av. Trodde vi. När vi närmade oss Malmö fick vi till vår stora förbittring veta att vi satt på fel tåg. Så ännu en språngmarsch uträttades på Malmö centralstation innan vi kom tillrätta. Men lite motion kunde vi nog behöva, efter de lata dagar vi spenderat i vår vänkommun.
Attans, jag har glömt vår stämningsfulla kälkåkning på söndagskvällen. Vi skulle åka ut till en zigenarfarm för avslutningsfesten. Efter en halvtimmes bussresa rakt ut på den polska landsbygden möttes vi upp av ett tåg med hästar och slädar med små kälkar fastspända i rep bakom. Naturligtvis var vi ju väl förberedda med tomtebloss när vi tolkade ut över snötäckta ängar och genom skogsdungar glatt sjungande julsånger till hästarnas klingande bjällror. Mysigt!
Efter middagen, dansen, tävlingarna, spexet, den där hästen som dom skulle trycka in i den redan trånga matsalen, de tårdrypande tacktalen, Hattes hårklippning, blev det dags för den sista polska ringdansen. Och då vi studsade runt som galningar tillsammans med dessa människor från polen och ryssland insåg jag det som det tjatats hål i huvudena på oss på tidigare konferenser, men nu började jag inse det lite själv, att vi är kanske inte så olika ändå.
Förutom att vi är snyggare och dansar bättre. =D
Man kan ju inte få med allt, så jag utelämnar saker som vår guidade tur med värdens sötaste polack, min och Grynets nyupptäckta religiösa sida, ölspill i våra dramakompisars sängar, packade Pinnar och polens höga procentdel homosexuella.
Nu hade jag tänkt att ta upp lite andra I- landsproblem, men klockan tickar på och det finns en morgondag som behöver tas i akt. Dessutom ska jag gå ut och steka mackor och champinjoner, något som jag varit sugen på i veckor.
The Beatles - Rock and roll music
The Bloodhoundgang - I hope you die
