---

Idag fick jag prickig korv kastat på mig. Det var min kära bror som gav utlopp för sina känslor. Vi hade precis avslutat en stadig middag med familjen. Mysigt! Då den sista potatisen var tuggad till mos, den sista laxbiten svald och det sista salladsbladet satt sig på plats mellan tänderna för att irritera resten av kvällen, styrde min broder kosan mot kylen. Han slet girigt upp kylskåpsdörren för att granska innehållet och ta reda på vad för krubb som han kunde tänkas finna där inne. För att hindra denna skoningslösa människa från att i sin desperata jakt efter mat lägga vantarna på mina länge sparade vetegroddar i tomatsås befann jag mig hack i häl. Men min brors fingrar var inte ute efter några groddar, det var kött dom ville åt. Och det dröjde inte länge förrän ett paket med prickig korv uttogs ur kylen. Som ett vilddjur som just knäckt nacken på sitt byte, utstötte monstret till bror ett förnöjt skratt innan han tog upp en skiva, och forslade in den i sin enorma käft, varpå han lät de effektiva käkarna mala sönder korven till benmjöl. Denna ohyggliga procedur upprepades ett antal gånger innan min broder plötsligt stannade upp i sitt avsmakliga beteende och tittade ner i korvpaketet. Och detta var inte för att korvarna var slut, nej det fanns gott om korv kvar. Men min kära broder började mot sin vilja känna mättnadskänslor. Tro det eller ej, men den bitande verkligheten undgick inte min bror. Och i sin frustration över att inte orka sätta i sig de sista korvskivorna såg han inget bättre alternativ än att kasta dom på första bästa kötthatande individ, jag. Jag fick en skiva i ansiktet, och två i håret. Även några stycken slungades med sån kraft att de klistrades fast på ryggen och blev där sittade. I panik slet jag av mig tröjan och styrde mina panikfyllda steg mot duschen. Jag luktade korv, prickig korv. Som en del förstår så var den här incidenten var väldigt traumatisk för mig och jag är säker på att korvskivorna kommer att förfölja mig i mina tankar och jaga mig i mina drömmar. Så nu sitter jag här och tuggar i mig mina kära vetegroddar i tomatsås och tycker ganska synd om mig själv. (lite medlidande skulle inte kännas helt fel…)

---

---

Jag skulle vilja ha en jättestor kanelbulle. En sån som man kan gå in i. Och där inne måste det ju lukta nybakade bullar. Så där skulle jag ju kunna sitta och äta kanelbullar. Fast det kanske hade blivit väldigt varmt. För det brukar ju ryka väldigt om nygräddade kanelbullar. Men då hade jag ju kunnat göra små lufthål i bullen. Så hade det kommit in ljus också. Fast om det hade varit en liten bulle, men ändå en bulle som jag kan gå in i, då hade jag kunnat gömma mig i bullen. Om jag gömde bulle först och sedan gick in i den. Fast det så klart... Om jag har gömt bullen, då vet jag ju inte var den är. Och vet jag inte var den är, hur ska jag då kunna gömma mig i den? Men om jag kanske gömmer mig i den först och sen gömmer själva bullen. Fast då skulle jag ju inte kunna se var jag gömmer bullen och då kanske jag inte känner igen mig när jag går ut ur bullen, och då är jag ju helt vilsen. Då får jag sitta bullen tills någon hittar den. Fast om jag har gömt den så hittar ju ingen den, på ett bra tag. Och om någon hittar en gömd bulle så vad gör man inte om inte käkar upp den. Och det skulle ju inte vara så bra.

Idag har vari ännu en dag av jobb och slit… det pissregnade hela förmiddagen och jag hade fått turen att jobba igen… när jag gick där, plaskvåt som en dränkt råtta och funderade på vad gud egentligen har emot mig, kom min medarbetare Veronica med sin alltid lika glada uppsyn och med glädje i rösten sa ”oj, vad det regnar och blåser, haha”. Ibland förstår mig inte på människor. Hur kan någon hålla skenet uppe i sådant här skitväder?

 

Förövrigt så kunde jag utföra två på varandra följande

Schamponedtagningar, eftersom att jag var tvungen att schamponera håret två gånger på grund av den olyckliga prickig-korvskivsincidenten.

 

---

---

När jag blir gammal ska jag bo i ett vitkalkat hus på landet.

Jag ska cyklar runt på grusvägarna på en röd cykel och svänga med benen.

Om nätterna ska jag sitta vaken och lyssna på mina söner och döttrars funderingar om livet.

Varje lördag ska jag bjuda mina vänner på te i min trädgård och alla ska le mot varandra. Det ska alltid vara sommar hos mig. Jag ska ha en vit bänk under ett äppelträd. Det ska alltid dofta mogen havre i min trädgård. Mina barnbarn ska få leka i rabatterna när de vill.

Jag ska alltid ta mig tid att se på när vårens första blommor slår ut.

När jag blir gammal ska jag undra varför vi aldrig funderar över himlen längre.

---

All your dreams are made
Now you're chained to the mirror and your razor blade
Today's the day that all the world will see
Another sunny afternoon
I'm walking to the sound of my favourite tune
Tomorrow doesn't know what it doesn't know too soon

---

Jag kom att tänka på en teori som jag och en kompis hade om livet i åttan eller något. Vi funderade nog ofta på livet.

Vi kom på hela den bittra sanningen. Jo, vi diskuterade fram och tillbaka, försökte förtvivlat hitta på andra, mindre skrämmande lösningar. Men det bittra faktumet kvarstod. Till en början försökte vi hålla det för oss själva, för att skydda vår omgivning och våra vänner från den hårda verkligheten. Men situationen blev till slut ohållbar. Och allas förhoppningar om livet, framtiden, ja allas drömmar slogs i spillror… sanningen läckte ut som ur en krossad schampoflaska. Schampot forsar ut ur flaskan och sprider sig bland alla som kommer i dess väg. Jag ser fortfarande människors förtvivlade blickar framför mig när jag tänker på den dagen då jag och min vän inte kunde hålla det för oss själva längre. Vi kämpade verkligen, det gjorde vi. Men varje gång vi tittade upp mot himlen, mot de blinkande stjärnorna, så visste vi. Vi kunde inte hålla tyst hur länge som helst. Den evigt blå himlen över oss kom att vara tidlöst grå i all oändlighet, och stjärnorna miste sin glans. Men vi visste att vi var tvungna, hur mycket det än smärtade, att vi var de två, ämnade att berätta, utvalda liksom. Så kom den dagen, vi båda bävat för så länge, den dag som hållit oss vakna i våra tankar om nätterna. Dagen då vi var tvungna att berätta den hårda sanningen, att vi alla bor i en Gul Mixer. Jo, det var vi säkra på. Det fanns inget som lät mer rimligt nu när vi hade kommit fram till svaret om livets mening. Vad vi gör här. Vi hade hittat svaren på livets alla frågor. Vi är bara grönsaker i Den Stora Gula Mixern, som väntar på att bli hackade till förmån för någon högre makts grönsakssallad. Vi övervägde först noggrant om det kanske var en fruktsallad det var frågan om, men nej, grönsaker var det bestämt, det var vi säkra på. Så nu går vi här och bara väntar på att någon ska trycka på on- knappen och vi blir hackade och strimlade till morotsbitar eller något liknande. Vår världs undergång hänger på on- knappen. Hur länge till kan den övre makten vänta innan suget efter den efterlängtade grönsakssalladen blir för stor? Efter kännedomen om detta går vi nu här med våra liv i väntan, runt, runt går det, i Den Stora Gula Mixern.

 

---

---

Jag skulle vilja veta vem som kom på det här med sommartid och vintertid. Jag menar vad spelar det för roll om vinterdagarna börjar lite tidigare? Det är ju bara så jävla krångligt och jobbigt. För mig i alla fall. Innan jag skulle krypa till kojs igårkväll så planerade jag mycket väl att jag skulle ställa klockan på halv åtta, eftersom klockan då skulle vara halv sju. Men så hade ju någon finurlig liten nisse konstruerat min mobil så att den skulle ställa om sig själv. Och det står faktiskt inte någonstans att den ska göra det. Inte vad jag har sett i alla fall. Jag menar om det är så att vissa mobiler ändrar klockan efter sommartid och vintertid och andra inte, så borde man ju faktiskt gå ut i media och varna alla invånare om detta, för att skydda allmänheten från att försova sig liksom. Själv så vaknade jag vid halv sju, trodde jag när jag såg att mobilen visade halv åtta. Pigg och utvilad började jag långsamt röra mig i riktning mot kylen. Men till min stora förbittring hann jag inte mer än ta ut juicen innan pappsen kom ut med bilnycklarna i högsta hugg och undrade om han skulle köra mig bort till jobbet. Med stor fasa lät jag blicken förflytta sig från dom mycket inbjudande rostemackorna över till köksklockan som tickade på i ett raskt tempo. Halv nio. Då gick det upp ett ljus för mig. Och som en gris på juldagen så insåg jag att jag var försenad. En halvtimme minst. Jag ska ju börja sju, men om jag jobbar själv är det ingen som märker något om jag kommer en halvtimme senare. Men nu kom jag över en timme senare. Och ingen frukost hann jag med, jag som alltid äter frukost. Sen var jag tvungen att stressa och halvspringa hela dagen för att hinna med allt som skulle hinnas med. Och kallt var det också, jag tror att min näsa fick allvarliga men efter den kraftiga nerkylningen som den fick vara med om idag. Herregud vad jag saknade mina långkalsonger och fleecevantar där jag ilade runt som en galning i blåsten. Men till min lilla lycka regnade i alla fall inte. Och helt tokigt var det ju inte heller att Line också jobbade själv idag, precis jämte. Så fick jag lite mänskligt sällskap också, en sådär 0,05 procent av arbetsdagen. Det är väl det som hindrar mig från att bli helt mentalt rubbad, där jag ränner runt i min ensamhet. 

När jag borstade tänderna innan idag så började jag fundera lite, och jag kom framtill att jag hade begått ett stort misstag. Jag, innehavare av en colgate, hade i min förvirring smetat ut pepsodent- tandkräm på tandborsten. Det blir ju som att mixa sunsilkschampo med schwarzkopfbalsam, helt fel! Jag insåg då att jag aldrig haft riktigt koll på vad jag använt för tandkräm till vilken tandborste och det fick mig att må lite dåligt.

Det måste väl vara så att pepsodenttandkrämen är framställd för och fungerar bäst med tandborstar av samma märke?

---

---

Om man skalar ett äpple och avlägsnar allt vad skal heter, kan jag känna igen mig i det nyskalade äpplet. Befriat från ett segt, plastigt, unket och fingrat på skal. Befriat från rutiner och måsten. När jag gick korridoren fram efter sista lektionen innan lovet idag kunde jag inte längre hålla tillbaka ett belåtet leende. Över en vecka av frihet, som ska ängnas åt chill, fest och en del jobb och även en tävling framåt nästa helg. Dock blev jag lite ledsen när jag lyfte ut min väska från skåpet. Den var rätt tung. Inte tung som överambitiös- tung, men det kändes ändå som om en rejäl fotboja knöts runt min själ som nästan gav vika för den tunga belastningen. Leendet sopades bort som om av den kraftiga vinden utanför skolans fönster och jag var tvungen att kolla efter om möjligt att en fet liten dvärg hade smugit sig ner i min väska för att inleda sin vintervila. Men icke då… men med en så tung börda över min axel kunde jag ju omöjligt blåsa bort på väg till bussen tänkte jag och tog klivet ut i världen, ut från skolans kvalmiga, dunkla korridorer för att möta mitt elfte och näst sista höstlov.


Hela eftermiddagen har jag känt mig lite som ett värmeljus. Jag vet inte riktigt varför, men när jag gick förbi ett som stod på soffbordet och skänkte värme, ljus och stämning åt hemmet, kände jag en stark samhörighet med det lilla ljuset. Det var som om det förstod mig, och jag kunde förstå det. Det var en sån där ögonblickskänsla, som sveper förbi när man minst anar det. Men som sätter djupare spår än de flesta andra känslor. Jag var tvungen att stanna upp och bara se på ljuset framför mig, det var som om det ville säga mig någonting. Jag tror att jag och ljuset hade en djupare, inre konversation som inte jag kan förstå. Men så började jag fundera på hur stor del av energin från ljuset som var värme och hur stor del som var ljus. Så gled mina tankar vidare in på våra fysiklektioner och jag blev med ens mycket sugen på en ostmacka.

---

---

I tisdags var jag riktigt jävla klantig. Efter den underbara tyskan var det planerat att jag skulle ta bussen upp till Spenshult för ännu ett trevligt besök hos sjukgymnasten. Spenshult ser jag för övrigt som ett reumatikersjukhus för gamla tanter med stela leder, och varje gång jag är där känner jag mig bara så fel bland alla 50+: are. Men jag hoppade snällt på Hyltebussen som skulle ta mig till avfarten till sjukstugan. Sleten som jag varit hela veckan satt jag och halvsov på bussen… jag var dock mycket noga med att lyssna på den släpiga rösten i högtalaren för att inte missa hållplatsen. Jag menar, man vill ju inte gärna hamna i Hylte…så jag lyssnade: ”nästa, brandshult, nästa, Johansfors…nästa, nyebro…” och samma obehagliga känsla som dök upp en gång efter att jag satt i mig ett rått ägg, anlände till mitt inre. Panik, skräck och hysteri är vad jag kommer ihåg av den tid då jag förtvivlat tryckte in stoppknappen, tre gånger för att vara säker på att bussen skulle stanna. Busschaufförer kan ju vara lite tröga ibland. När bussen äntligen stannade lyckades jag tumla mig ut ur bussen, halvt vaken, halvt snubblande. Så stod jag där. I Torup. Helt ensam och övergiven, som en mager griskulting på julafton, och kände inte igen mig någonstans. Så det var ju bara och ringa pappsen och förklara läget. Som tur var tycker pappa det är jätteskoj att köra bil, särskilt till Torup och hämta mig istället för att bara kunna plocka upp mig på vägen hem från jobbet. Eller det var kanske bara som jag uppfattade det… men hem kom jag. Med hedern i behåll. 


Gårdagen präglades till största del av ångest inför ekologi- provet. Jag hade ju tänka läsa lite på det, men så fastnade jag i en timmes väntkö hos veterinären. Helt underbart att stå ute på den svinkalla parkeringen med en galen häst som dessutom knappt såg någonting på ena ögat och som ständigt lyckades trampade mig på tårna. Men när klockan blev fem kunde jag äntligen, med ömmande tår, släpa in den gamle geten till undesökningen. Själva undersökningen gick bra, och vi slapp ta  omvägen om slakteriet på vägen hem. :) 


Alla kan vi väl få vara lite extra lata ibland. Så resonerade i alla fall jag när jag imorse omsorgsfullt valde transportväg till skolan. Först fick jag skjuts av pappsen till Kvibille, där jag tvingade honom ställa bilen på andra sidan vägen, mittemot hållplatsen, med bra sikt så att jag kunde se när bussen var på ingång. Allt för att kunna sitta kvar i den varma bilen så länge som möjligt och titta på alla andra som stod ute i kylan och frös som nygräddade kanelbullar på väg att bli nedfrysta. När jag väl kommit på bussen tog den mig till Gunillaparken där jag hoppade av, gick över gatan, jo jag gick hela vägen, varpå jag hoppade på nästa buss. Och detta var inte för att åka till skolan, nej för att bli forslad till McDonald’s där jag kunde hämta kaffe och sedan ta bussen från stora torg och ända fram till skolan. En bra start på dagen.  


Vi blev äntligen klara med vår ekologi artikel idag! Uppgiften att skriva en artikel måste vara den segaste av sega uppgifter. Som att räkna sega råttor till söms. Men nu är den klar, vilket känns befriande. Dock känns det som att jag inte har tillfört lika mycket till den som vissa andra. Hmm… det har känts som om jag har varit lite efter hela det här projektet, lite segare än de andra liksom. Men för att få en final touch skulle det ju pulas så det stod härliga till. Texten en rad högre upp, bilden lite till vänster… pedant, perfektionist eller knappolog… ja, Hampus, det finns många ord, med jag har aldrig varit med om en så noggrann och petig människa…men bra blev det! :) 


Efter skolan skyndade jag in på synsam för att äntligen få tag på nya linser, det känns att man har haft samma i snart två månader! Därefter vidare till fotografen för att fixa leg- foton. Fy fan vad illa dom blev! Jag ville bara skjuta mig när jag såg dom! Men efter att kollat på dom några gånger såg jag dom istället som väldigt roande. Men inget foto kan nog bli lika kul som Grynets pass- foto…tsss…

Efter att ha fått fotona i min hand traskade jag vidare till bussen som tog mig till lilla farmor! Lika glad som alltid över att se ”lilla Lina”. Fan vad jag hatar att bli kallad det… men man får väl stå ut ett tag till… och som alltid blev jag itryckt mängder med mat. Och stackars farmor har missat att jag inte ätit kött på fyra år, så hon trodde väl att jag inte uppskattade varken hennes korv eller leverpastej…
Övrigt så låg mitt fula foto kvar på den stora tv-skärmen hos fotografen när Johan och Robert kom in! GAH, hur länge fanns det där liksom?!

 

När jag sedan kom hem var jag lagom hungrig igen för att orka koka spagetti. Men istället för att käka upp den, kom jag på en roligare grej. Det började med att jag tappade ett spagetti på den varma spisplattan, och med ett ljud som kunde liknas vid mina och Elins väsljud blev spaghettin rinnande, svart och illaluktande. Som en del kanske förstår så roade detta mig till max och jag fräste spaghetti efter spagetti i ett svindlande tempo. Jag tyckte dock lite synd om mig efteråt, när jag stod och skrubbade spisen för fulla muggar när mina päron kom in och sa att det stank bränt i hela huset. Fläkten på nästa gång, för en nästa gång kommer det till att bli!  

Förövrigt genomförde jag en lyckad schamponedtagning nyssen. Jag hade fortfarande lite känningar kvar i foten (vänster fot) efter olyckan i måndags. Dock vågade jag inte låta den gröna sunsilk-flaskan komma i närheten av min arma fot som fortfarande hyser en viss avsky mot just den flaskan. Nej, istället tog jag den rosa varianten av sunsilk-schampo och utförde en vanlig nedtagning utan kastet som inledning. Att ha klarat av att genomföra detta gjorde mig lycklig och det känns som om jag fått lite rättvisa nu. Jag såg ju naturligtvis till så att den gröna schampoflaskan tydligt och klart kunde se när jag gjorde en felfri nedtagning med den rosa flaskan och jag tror bestämt att den ångrade sig bittert när den såg hur fint den rosa flaskan landade på det skumtäckta duschgolvet. Som om inte detta var nog med straff så avslutade jag kvällens duschvisit med att slänga ner (även om jag inte använt den) den gröna schampoflaskan på golvet för att låta den känna på en ordentlig, flaskspräckande smäll mot golvet istället för en sån fin nedtagning som den rosa flaskan fick vara med om. Nu när jag återberättar vad jag gjort mot denna gröna sunsilkflaska känner jag mig som en hemsk människa och kanske ska jag gå ut i badrummet och ställa upp flaskan i korgen igen. Innan allt schampo är försvunnet. Fast det är det nog redan. För jag öste flaskan rätt hårt i golvet. I ren frustration över att jag kom på att jag använt rosa schampo till grönt balsam. Det var ju faktiskt den gröna schampoflaskans fel. Det var ju den som började mucka med mig. Eller i alla fall med min fot (vänster fot)… 


 Det regnar så jävla mycket så jag kan inte sova.

---

---

Om två år är jag nitton. Nitton och ett halvt. En dinosaurie. Vuxen och ska betala räkningar, kunna laga mat, ta ansvar och ha det allmänt jobbigt. Dom bästa åren har bara svept förbi som landskapet seglar förbi utanför ett bussfönster. Det är faktiskt lite som en bussfärd alltihop. Man sitter på sin plats inträngd mot fönstret och ser människor och platser svepa förbi. Kanske kommer jag inte att se dom igen. Kanske kommer dom få ett större inflytande på mitt liv än jag anar. Inte heller kan man stoppa och bara stanna där ett tag. Bara nöja sig med det som finns runtomkring. Bara leva i nuet liksom. Nej, allt måste hela tiden fortsätta framåt. Framåt hela tiden. Och det finns dessutom ett lika stort fönster på andra sidan bussen. Kanske man får en skymt av den sidan ibland. Kanske man bara kan spekulera i vad man kan se där borta, på den okända sidan. Man vet inte riktigt vad man går miste om från sin plats, men går man över dit, kanske man inte kan ta sig tillbaka till sin ursprungliga plats igen. Och om man lyckas hitta hem igen, hur tar man upp trådarna från var man lämnade allt? När allt ser annorlunda ut, inget är som man lämnade det. Människorna är äldre då och passar inte in i den bild som man har kvar sen sist. Jag frågar mig ständigt om jag någonsin kommer våga gå över till andra sidan. Om jag nånsin lyckas slita mig från min vardag och mitt bussfönster. Jag vill så gärna, men det är ändå så långt borta. Men det är det nog inte för min syster. I tjugo år har hon suttit på samma plats i livets buss, vid min sida. Hon har suttit jämte mig hela tiden, men ändå varit så långt borta. I sin egna lilla värld liksom. Jag vet aldrig vad hon tänker, jag vet bara att hon bara är där liksom. Men samtidigt är jag livrädd för att hon ska lämna mig. Hitta en bättre plats. En plats närmre dörren. Längre fram i bussen. Där tror jag att hon skulle trivas. Vid utgången. Jag skulle vilja vara som hon ibland. Våga flytta på mig. Till en plats med bättre panorama. För att få den bästa utsikten så att man vet när det är dags att trycka på stoppknappen.

---

---

Tusen mot en. Det är så det känns just nu. Det första jag associerade denna textrad, framförd av vapnet, med var tusen små jobbiga tyska prepositioner mot mig ensam. Dom står uppradade i tyskaboken och hånflinar mot mig varje gång jag är tvungen att slå upp grammatikboken för att undersöka om ”für” styr ackusativ eller dativ. Jag ser då att det står under rubriken ackusativ, men jag är säker på att det stod under dativ sist jag kollade. Jag skulle inte bli förvånad om prepositionerna i min grammatikbok lever ett eget liv och byter plats lite då och då. Att just idag kände sig ”für” oerhört ackusativ, när det senast förra veckan kände att det hörde hemma bland dativarna.
 

Idag skulle jag göra min supersnygga schampo- nedtagning i duschen igen. I stället för att släppa schampoflaskan i golvet så att den riskerar att gå sönder eller så att korken kan flyga upp och jag gå miste om en halv flaska schampo så släpper jag den framför mig varpå jag tar ner den lite snyggt på foten. På så vis kan jag bromsa fallet för min kära flaska, och den landar med en mindre duns mot det skumtäckta duschgolvet istället för med en flaskspräckande smäll. Men idag tänkte jag avancera och jag kastade den gröna sunsilk- flaskan några decimeter upp i luften för att sedan ta emot den med foten. Till min stora förbittring vände sig då flaskan mot mig och roterade så att den lite vassa kanten på korken slog emot min arma fot, som inte gjort en fluga förnär. Det gjorde helvetes ont och det började dessutom blöda. Jag blev mycket ledsen och besviken, eftersom jag var säker på att schampo- flaskan gjort detta medvetet med avsikt att skada mig och i synnerhet min fot (vänster fot). Jag bestämde mig då för att det var dags att byta schampo, eller i alla fall schampoflaska.

---

---

Att sova måste vara det kategorisk tråkigaste som finns. Jag menar, det händer ju absolut ingenting på sådär sex sju timmar. Ibland när jag ligger nerbäddad och stirrar upp i taket funderar jag allvarligt på att montera ner den fjäderklädda drömfångaren som dinglar ovanför mitt huvud vareviga natt… bara för att få lite mer ”action” liksom…

Jag har utvecklat någon sorts avsmak mot just sömn. Bara med tanke på att jag sitter här och knappar på mitt kära tangentbord istället för att hoppa i säng, som jag vet att jag borde göra snart för att inte känna mig som länsad kaffemugg nästkommande dag. En känsla som börjar bli vardagsmat i mitt liv. Varje kväll tittar jag på klockan på min mobil, dels för att det är den enda klocka jag äger och har, dels för att räkna timmarna som är ämnade att genomföras i djup sömn. Detta är inte för att jag tänker ”nu jävlar ska jag sova så mycket jag kan, så att jag är pigg och skärpt imorgon”, utan mer som: ” fan, sju timmar tills jag ska gå upp igen”. Jag menar… det händer ju inte precis något spännande en måndagskväll. Däremot när jag vaknar en tisdagsmorgon… denna underbara känsla jag vaknar med nästan varje dag. Hela världen ligger för mina fötter. Vad som helst kan hända. Allt är möjligt om jag bara vill. Ska jag erövra världen eller skipa fred på jorden en gång för alla, eller ska jag lyckas balansera den där reaktionsformeln i läroboken? Nu är det drygt sju och en halv timme tills jag kommer få återkänna denna förnimmelse. Det enda jag hoppas på när jag kryper till kojs är att när jag vaknar kommer jag att upptäcka det faktum att klockan är över fem. Över fem. Det är lagom. Då är det okej att gå upp. Men något som kan göra mig riktigt vred är när jag långsamt tar mig upp ur nattens stillsamma dvala, slår upp ögonen och sträcker mig efter min rosa mobiltelefon för att till min stora förbannelse upptäcka att klockjävlen inte är mer än ett eller två eller något annat sånt löjligt. Då ligger jag där klarvaken och sur som kvarglömd mjölk i solen. Vad gör man då? En gång försökte jag lösa problemet genom att tassa upp in i tv rummet och skicka in ”das Boot” i dvd-spelaren. Jag menar, om det är något som är riktigt torrt och ointressant, så är det väl ändå tysk krigsfilm från 80-talet. Till min stora förbittring visade sig filmen i fråga vara lite bättre än jag trott och hoppats på. Och även över tre timmar lång. Fan. Så där satt jag från halv två till fem, då jag äntligen kunde få saker gjorda; få hästarna matade, magen fylld och tänderna borstade. Sedan somnade jag naturligtvis på bussen och var på väg upp till sjukhuset när jag vaknade… Om det inte hade varit för att jag började senare den dagen hade jag bestämt kommit för sent med råge. Jag menar dom kan väl för fan sätta ut ordentliga vägskyltar. Hur ska man annars kunna hitta från sjukhuset till stan?! Om inte annat så kan dom ju kanske lägga ut ett snöre från sjukhuset till Kattegatt, som man kan följa om man skulle behöva lite vägledning. Eller ett godisspår av m&m’s…Då hade jag åkt upp till sjukhuset varje dag. Nu känner jag hur suget efter mat gör det svårt att fokusera… Jag tror att jag ska leta upp dom där vita bönorna i tomatsås som jag sparat till rätt tillfälle.  Och nu känns dom helt rätt.

 Boards of Canada - Salad Fingers (Weird Sayings)

---