carrooooo

 förlåt mig Line, jag ska jobba hårdare nästa gång… Din vilja är min lag! ;)

Några saker som gjorde min jävliga dag lite ljusare:

• Eternal tears of sorrow
• Mjölk med kanel och socker (julkänsla)
• Joakim Thåströms rossliga röst i hörlurarna
• Sjunga ”öppna landskap” på skånska
• ..och som alltid Oasis, i synnerhet Married with children

Julen som aldrig riktigt var här är nu borta lika fort som den påsen med juleskum som var här nyss. Ingen snö har synts till ännu, och den där snösprayen som jag tänkt måla hela världen med gick åt till att färga min bror fullständigt vit, så att han skulle kunna gömma sig i frysen. Nu lyser istället adventsljusstakarna trött från var fönster och granen står ensam kvar i sitt hörn. Och jag väntar fortfarande på snöflingorna. Julen blir liksom inte riktigt fullbordad utan snö, inte ens Oldsberg kan ersätta den julstämning, även om han kunde tända ett ljus trots allt. (på tal om Oldsberg- heter det kägelformad eller kägleformad?) Jag antar att vi kommer minnas julen 06 som julen som Gud glömde. Men vad gör det, det är ju jul varje år. Dessutom är det ju nyår snart, som innebär festligheter. Dock har jag aldrig varit med om ett riktigt bra nyår. Förra året satt jag fast i Karlstorp, året innan tillbringades på en svinkall strand, delvis i vattnet, och året innan det var jag 14 och tillbringade årets sista dag i någons källare med fuskchampagne och Kent.

• Försök aldrig kliva över taggtråd i tajta jeans
• Högtryckstvätta aldrig fönsterrutor

  ---

jag är bra på att skjuta upp saker och tycka synd om mig själv.

Jag var ute och sprang innan i mörkret. Det var mörkt. Och kallt, framför allt kallt. Det var endast musiken som skänkte ett spår av värme. Runt om mig var det nästan kolsvart, så när som på månens svaga ljus, det enda som gjorde att jag överhuvudtaget kunde urskilja vägens konturer. Det är en märklig känsla, det där. När man står där, omsluten av totalt mörker, dimman ligger så tät att man inte ens kan se ljusen från de kringliggande husen, med endast mp3spelaren som sällskap. Till Samboras röst känns det som att fötterna är en meter över marken, på något sätt. Och när man väl börjar lyssna på texterna, så vill man bara lägga sig ner och dö. Fast det vill man ju inte, men det är någon känsla. Äsch, det är svårt att beskriva såhär, men det jag försöker få fram är väl att Sambora är grymt bra.

Jag kokade kaffe när jag kom hem. Jag fyrdubblade mängden kaffebönor. Det kändes som att det behövdes. Det är nog tack vare kaffet som jag orkar skriva det här som jag kan tänka är väldigt ointressant läsning, men jag orkar inte tänka på det nu. Jag skulle mest av allt vilja gå och lägga mig. Men min säng är fylld med kläder som ska sorteras, hängas in i garderoben, strykas, prylar som alla hör hemma i lådor, som väntar på att jag ska komma och städa upp allt. Men jag orkar inte. Jag har inte energi eller motivation till att ta tag i någonting överhuvudtaget. Det är för mörkt och kallt. Jag är frusen, från insidan. Som en sjö som bottenfryser. Allt liv under ytan stannar upp och fryser till is och väntar på att våren och värmen åter ska nå ner till djupet. Jag väntar också på våren, på någon form av värme. Ett värmeljus räcker inte längre. Kanske en skogsbrand?

Nu efter julen är det tomt. Hela dagen har jag gått runt och inte vetat riktigt vad jag ska göra. Vad jag ska ta itu med, var jag ska börja. Fast det vet jag ju egentligen, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har insett att julen lider mot sitt slut och då närmar sig vardagen i skrämmande fart, och jag vill bara stoppa tiden, bara ett litet slag, så att man får tid att andas.

När jag väl var ute och sprang och tänkte, så kom jag återigen att tänka på att jag faktiskt har mer än halva min gymnasietid kvar. De år här i livet som ska vara de bästa, har jag dränkt i pest och kolera. Jag tycker kanske om att plåga mig själv, genom att fem dar i veckan (till och med mer ibland) plåga mig själv med för mig helt onödig kunskap och information, som jag egentligen inte bryr mig om för det minsta, saker som jag inte behöver veta, saker som jag inte vill kunna. Jag bryr mig väl inte om medelacceleration eller derivata eller något annat sånt som för mig verkar vara mest slöseri med tid. Men det är för sent att ändra sig nu. Fan, vad har jag gett mig in på, undrar jag ibland. Eller rätt ofta faktiskt. Men när man väl står därute på ett minfält, kan man inte lika gärna vända om och gå tillbaka, det är väl bara att rocka på, dölja sin missnöjdhet med allt, försöka inbilla sig att det faktiskt är intressant, men vem försöker jag egentligen lura? Fysik är det tråkigaste jag varit med om, jag trivs inte precis i klassen, det är sjukt för mycket plugg för mig, och jag undrar ständigt hur i helvete jag kunde hamna så fel. Jag har nog aldrig riktigt sagt det rätt ut, inte ens när Frank konfronterade mig och beskyllde mig för att verka oengagerad på lektionerna (!), men jag hör verkligen inte hemma på någon plugglinje, och om jag bara härdar ut tiden som är kvar med hyfsade betyg, så är jag lycklig.

Roll With It ...

Imorse vaknade jag till Mads Mikkelsens röst. Det var tack var mina kompisars underbara humor som jag nästan fick en stroke såhär dan innan julafton. Dom hade hela kvällen igår suttit och knapprat på min mobil, något som jag inte uppmärksammade särskilt just då, det tillhör nämligen inte ovanligheten, men jag hade ju nästan kunnat ana att dom hade något fuffens för sig. I alla fall, när jag då låg och slumrade gott i morse, väcktes jag som vanligt vid 6 tiden, men inte av den vanliga väckningssignalen. Nej, denna gång hörde jag en släpande, dansk röst som sa ”haj, det er Mads, Mads Mikkelsen, du ska opp nuu” … och sedan blev det tyst och jag som inte fattade detta skämt, bara låg där med vidöppna ögon och undrade vad fan som försiggick här. Jag måste ha drömt, tänkte jag sedan och skulle just vända mig om för att återgå till min skönhetssömn, när Mads började skrika med en väldigt läskig röst ”du ska opp nuu, før   helvete”! Opp! Nuu!” Och fortsatte ”nehe, men før helvete sa bare sov vidare då!” Som förståligt så blev jag skitskraj och flög upp ur sängen i vildaste panik, för att få se mobilen ligga och blinka på skrivbordet. Och till min stora lättnad, och irritation, insåg jag att det var en dum, jävla väckningssignal, som mina otrolig roliga vänner hittat på p3s hemsida. garr…

Om jag vore kycklingfilé, skulle jag kosta ungefär 5940 kronor på snabbköpet. =D Undra hur mycket jag hade kostat om jag varit mjölk..?

Nu laddar jag med familjen inför morgondagen. I år kommer julafton, som varje år, bestå till mesta del av släktingar, skånska, massa hundar, matkrig och frosseri. Kort sagt så blir det fullt hus här i stugan, så för att inte bryta ihop allt för tidigt, laddar vi upp med äggtoddy och glögg ikväll! Mums! Och så klart vill jag passa på att önska alla som läser min blogg en riktigt GOD JUL !!! =)
   

Då jag igår smällt igen skåpsdörren för i år och vandrade korridoren fram kunde jag knappt hålla tillbaka ett leende. Det efterlängtade jullov som länge bara varit på ingående, är nu här. Även om jag har en del att göra färdigt vad det gäller skolarbeten, så kändes det som en stor befrielse att gå genom de kvalmiga och instängda korridorerna för sista gången i år, och känna kylan från de gråa och trista väggarna, som jag vanligtvis inhägnas av fem dar i veckan, på tok för många timmar, en sista gång. Men då jag slog upp dörren till friheten, möttes jag varken av snö eller av kyla, och det lilla leende som fanns någonstans inom mig, försvann nu ännu längre bort. För vad är väl en jul utan snö? Och i alltför många plusgrader vandrade jag mot bussen under en himmel som mer hörde hemma ovanför en vårdag i mars än ovanför jullovets första dag, mot mitt näst sista jullov.

Ingvar Oldsberg..? Jag förstår inte hur i helvete man kan sätta någon som Ingvar som julvärd, och framförallt inte som ljuständare! Han har ju ingenting med julen att göra, han förknippas ju endast med en tågräls. Annat var det när Arne satt där och myste i sin julfåtölj. Det var riktigt bra jultv det. Men istället som svar på min bön om tv4s tv-hallåer, är de nu tillbaka i rutan. Med samma ”Bolibompa-Victor- connection” som förr. Varför kan förresten inte just Bolibompa-Victor vara julvärd? Han har den där känslan, samma som Arne Weise. Den känslan som gör att han känns så otroligt närvarande genom tv-rutan. Jag är säker på att han skulle kunna få en att känna doften av den nytända tändstickan på samma sätt som Arne. Dock önskar jag såklart mest av allt att Arne tog sitt ansvar som medmänniska och åter tog på sig ansvaret som julvärd, eller åtminstone ljuständare. Men i år får man väl slå på tv:n två minuter över tre istället, kanske leta reda på någon gammal inspelad ljuständning med Arne från den gamla goda tiden och spela den precis innan kalle anka börjar. Eller så kan man kanske köpa Arne Weise. Nu när han inte längre är julvärd så kan han ju inte vara värd så fasligt mycket. Jag tror jag ska köpa honom, så ska han få tända ett ljus hemma hos mig varje julafton. Han kan nog stå i garderoben resten av året.

Varför, varför, varför snöar det inte än?! Om det inte har snöat innan julafton, kan ni lita på att jag kommer att springa runt med snöspray och spraya hela världen vit! Eller iaf en del…

Så är vi äntligen så nära julen att samtliga fysik/kemi/plugg-hjärnceller i min hjärna har försatts i vänteläge, de få som nu finns. :P Det ligger dock fortfarande en hel del ouppklarade arbeten kvar och skaver i mitt samvete, men man ska inte gräva ner sig för det, det är bara le åt eländet och blicka framåt. Den långt uttjatade prick-fysik labben är i allafall äntligen inlämnad! Efter att vi i många timmar slitit vårt hår framför excel, kämpandes med dessa diagram, är den nu inlämnad till slut. Efter ett tag insåg vi att alla våra 102 mätvärden inte var nödvändiga, utan snarare trasslade till allt. Så efter mycket övervägande reducerade vi dom till 4 stycken, vilket antagligen är det mest intelligenta vi gjort under vår gymnasietid. Men glädjen av att vara klara med en labbrapport varar ju aldrig alltför länge, och innan någon hann säga ”juleskum”, så var vi ute på banan igen. Dock var inte någon accelerationslabb något för mig, utan jag fann det ansenligt mer underhållande att imitera Carola i blåsten från den omvända dammsugaren som ingick i labben. Jag är säker på att det var just en sådan damsugarapparat de hade framför melodifestivalscenen under ”fångad av en stormvind”. Som vanligt fick vi tonvis med uppgivna blickar från fysikläraren som sedan bara skakade på huvudet i bedrövelse då vi bekände att vi hade glömt skriva ner några mätvärden överhuvudtaget.

Tisdagen har varit ovanligt lugn utan en allt för hög tankeverksamhet. Hela morgonen ägnades åt analyser och fördjupningar i Östeuropas marknadsekonomi, något som alltid har intresserat mig speciellt. Sedan överraskade Frank med en extra lektion som han bara hade kastat in i en håla i vårat schema. Det är väl någon da vinci-grej, det där med att motarbeta hålor och längre raster. Sedan bar det upp en trappa för att spana in vad dessa treor haft för sig på senaste tiden. Något som vår kära klassföreståndare berättat om för oss tusentals gånger snart, alltid helt i extas över hur roligt dom har det däruppe. Men trevligt var det, dock lite nollställd efter vissa treors försök att förklara formler och ljud så enkelt som möjligt, så att till och med jag borde ha fattat… =P

Veckan innan jul präglas såklart av lussebullsbakning och julmys på hög nivå i hemmet. Efter att min kära syster nu lämnat skjutbanan för i år, har jag nu fått sällskap i köket. Om det skulle vara till någon fördel är lite osäkert, men idag lyckades vi framställa en hel del godsaker till en skönsjungande Springsteen som bakgrundsmusik. Kanske inte det självklara valet i cd-spelaren, men det var det bästa i julmusiksväg vi kunde hitta.

Så här i juletider råder ju oftast frosseri av alla tänkbara slag, speciellt vad det gäller julmat. Jag har dock aldrig riktigt förstått varför det är så viktigt med julmat på julen. Vem skulle liksom få för sig att frivilligt lägga upp en sörja av rödbetor på tallriken någon annan tid på året? Eller kål, för vem skulle vilja äta kål som mer liknar förgiftat sjögräs, om det inte var för att det ansågs vara tradition. Och när man förenar julmat med skolmatsal, så kan det ju faktiskt bara gå åt ett håll. Och vad det gäller julgröt, kan jag bara undra vem det var som kom på den korkade idén, kanske någon som misslyckades med att göra tapetklister?

I år kommer mitt julbord bestå av enbart rostemackor, kanske det kan bli tradition, för då kanske det serveras i skolmatsalen nästa år..?

Om två dagar så har jag lyckats ta mig igenom ett och ett halvt år fyllt med kemi, formler, plågor och våndor, vilket känns rätt bra faktiskt. Man är halvvägs liksom. Allt rullar på och jorden snurrar runt, på samma sätt som vanligt vilket gör att man känner sig lagom uttråkad. Ungefär som när man sitter på en föreläsning om transkription och celldelning, dygnet runt. Julen är emellertid ett mysigt litet avbrott i den gråa vardagen, ”somewhere in the night, there's one light burning”. Men det dröjer ju inte allt för länge, innan jag kommer att ta bussen till sannarp, där jag faktiskt kommer att inleda min vårtermin. Och då blir det åter dags att släpa sig upp från sängen halv 6 på morgonen för att genomlida ännu fler dagar fyllda med prov, slit och hårt arbete.

Det kommer börja snöa snart, jag känner det på mig. Landskapen (eller husen för andra) utanför våra fönster kommer att ligga under ett vitt snötäcke när vi vaknar på julaftonsmorgon.
The cold swedish winter is right outside…

Såhär veckan innan jul så borde man ju egentligen ha fullt upp med att julhandla, men faktum är att jag inte har inhandlat en enda julklapp ännu, om jag räknar bort alla till mig själv. Men som tur är så har jag en snäll syster som handlar julklappar för mig med.

Jag har funderat lite över vad jag har sysslat med de senaste veckorna som har gått i julens tecken, och det är inte så fasligt mycket att tänka på faktiskt. En hel del jobb, tunga timmar i skolan, för lite plugg och för lite sömn, dock lite för mycket tid i tv-soffan och ingen träning på veckor, dels beroende på en långdragen förkylning, och dels för att jag vet att jag inte hittar den nya lokalen utan Sandra. Hela hösten har faktiskt känts som en enda långtråkig söndagsrepris på tv, som inte innehåller mycket mer än repris av bingolotto. Det känns som om jag simmat en sträcka under vatten, och jag har precis bestämt mig för att simma upp till ytan, men för att där upptäcka att jag bara kommit halvvägs. Det finns ingen tid för mig att stanna, jag måste fortsätta, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra när jag nått mitt mål längre fram. Även om jag har ett och ett halvt år kvar i gymnasiet, så känner jag hur paniken kommer krypande, för en dag kommer jag vakna upp och inse att jag inte har gymnasiets trygga vägskyltar att gå efter. Jag är ju glad att jag faktiskt har över ett år kvar innan studenten och allt som medföljer där, men med tanke på den bävan jag redan känner för allt det idag, vågar jag knappt tänka på den panik som jag kommer att infinna mig i nästa år. Det känns lite konstigt att jag på ett sätt är glad att ha över ett år kvar att plågas och våndas på. För det är ungefär så jag ser på den tid av gymnasiet som jag hittills har tagit mig igenom. Jag har fortfarande inte förstått tjusningen med molekyler eller formler som för mig mest liknar arabiska svordomar, något som jag trodde att jag kanske skulle göra för ett och ett halvt år sedan, då jag för första gången kikade in i Nv1bs klassrum och tänkte att det kan väl knappast bli värre än samhäll-språk. Om det är så mycket värre vet jag inte, dock tror jag att jag hade kunnat leva utan att kunna rabbla kolväten eller börja tänka på hur man räknar på accelerationen varje gång jag ser ett trafikljus. Men det som jag plågas av just nu är nog att behöva tillbringa drygt fyra timmar i veckan med att försöka förklara Newtons tredje lag tillsammans med människor som jag helst skulle slippa växla några ord med överhuvudtaget. Men vareviga dag tvingas jag pressa fram ett litet leende eller en hälsning bara för det faktum att vi går i samma klass, men herregud räcker inte det, måste man faktiskt arbeta med dom också? Risken att någon av mina kära klasskamrater läser detta är ju faktiskt befintlig, men det är ingenting som besvärar mig, eftersom dom alla vet min inställning till dom, och jag vet vad dom tycker om mig, så det hela är ömsesidigt. Men det finns ju faktiskt också de personer som jag är mycket tacksam över att ha lärt känna, som jag kanske inte träffat om jag inte blivit placerad i just Nv1b.

Som vanligt så ligger läxböckerna på mitt skrivbord och växer i takt med himlen, och jag oroar mig över min engelska uppsats medans palestinier oroar sig för att bli bombade eller splittrade från sina familjer. Samtidigt som djurskyddsmyndigheten håller på att läggas ner och växthuseffekten gör sig märkbar för oss. Jag borde göra en insats och ge mig fan på att ta körkort tills det att jag fyller arton, på så vis hade inte mina päron behövt köra min till och från bussen, och bara på det hade det blivit två mil mindre bilavgaser. Men sånt kräver ju engagemang och vilja, två saker som det råder brist på hos mig just nu. Så istället sitter jag här, med förhoppningar om snö, i min egna egocentriska världsbild och bryr mig innerst inne inte om någon annan än mig själv, bara för att någon ska göra det. För att i många år har jag trott att Europa faktiskt var världens centrum, som det är i alla skolatlas jag kollat i, tills det att jag upptäckte att det fanns flera perspektiv och att skolatlasen bara visar hur egotrippade människor är, innerst inne.

De senaste veckorna har dock kvällarna inte varit lika mörka, vilket kan bero på nya musikupplevelser som lättar upp min gråa vardag och gör mörkret lite ljusare, och regnet lite mindre blött.

Pinsamheter gör dagen minnesvärd. Detta fick jag känna på i fredags. Efter att min dags sista lektion slutat vid halv tolv styrde jag mina steg mot centrum för att där tillbringa eftermiddagen med Line, som redan har inlett sitt jullov, i sann shoppinganda. I väntan på att Mia skulle ansluta sig till oss gick vi, på mitt initiativ, in på indiska för att kolla på gardiner. (vuxenpoäng) Men så kom vi på den brillianta idén att vi skulle försöka oss på att skoja till det lite när Mia kom. Så Line skjutsade in mig i ett provrum med de mest motbjudande kläderna vi kunde hitta, och det finns ju gott om sådana just inne på indiska. Vi gjorde dock den lilla tabben att inte kolla vad det var för storlek på de trasor vi plockade med oss. Men det är väl skit samma tänkte jag då jag inledde med en ljusrosa, blommig blusliknande klädnad som skulle träs över huvudet. Lite stressad med tanke på att jag skulle ha på mig den innan Mia kom, krängde jag på mig den snabbt som attan, och upptäckte inte förens den väl satt på att den var aningen tajt. Så där stod jag och kunde knappt andas och såg mest ut som en uppstoppad pingvin som såg ut att skulle kunna spricka vilken sekund som helst. Och när jag stod där och kollade på mig själv i spegeln blev det ju inte precis bättre när Line började gapskratta och jag såg hur de som gick förbi utanför sneglade in i mitt provrum, lätt roade av åsynen. När Line väl sansat sig från sitt skrattanfall, klämde hon fram att Mia inte var inne i stan ännu, vilket gjorde att jag hade krängt på mig den några för små storlekar ljusrosa trasan helt i onödan. Men istället hann jag då byta till något ännu jävligare som Line fått fatt i, tänkte vi. Men lättare sagt än gjort. Jag började dra och slita, åla och slingra mig, men det rosa djävulskapet satt som gjutet. Line tog tag och drog allt vad hon hade och jag greps av panik och tänkte bara ”ge mig en sax någon”. Efter en mycket hård kamp fick vi till slut av skiten och jag kunde äntligen andas ut. Ett tag var jag rädd att Line skulle behöva gå ut och leta reda på en sax eller något för att få av den vidriga blusen. Men pinsamheterna slutar inte här, nej Line hittade ju som sagt något ännu vidrigare. En blå glittrig klänningssak, tack och lov i lite strechigt material. Så slängde hon in den i provrummet samtidigt som Mia äntrade butiken. Så återigen skulle jag skynda på mig med kläderna, och den här kunde ju inte fastna, så strechig som den var tänkte jag. Men halvvägs över axlarna tog det emot lite, men jag tänkte att allt går ju att lösa med våld, så med ett våldsamt ryck drog jag på mig klänningen samtidigt som jag hörde ljudet av tyg som slits sönder. Äsch, bara en söm eller något tänkte jag, innan jag hunnit se i spegeln. Precis då kom Line tätt följd av Mia och jag insåg vad jag hade ställt till med. Det var ett stort, brett hål i klänningen, precis över magen, som nästan delade klänningen i två delar. Som alla kanske kan tänka så såg detta oerhört roligt ut, då det såg ut som att jag spräckt klänningen eller något. Vi skrattade tills vi alla låg på golvet i andnöd och kippade efter andan. När vi efter en bra stund hämtat oss någorlunda, återstod det ju bara att forsla tillbaks klänningen där den hängde från början. Men då tog de två smitarna tillfället i akt och pinnade på ut ur butiken, och där stod jag med den glittriga klänningen tryckt mot mig för att dölja skavankerna. Då jag linkat runt i butiken tills jag funnit en lämplig plats att hänga upp den på igen, upptäckte jag till min förfäran att klänningen då delades i två delar, varav den ena föll till golvet, nu endast sammankopplad till överdelen med en enda tråd. I paniken kände jag att det enda jag kunde göra var att vända på klacken och kila fort som attans ut därifrån.
Så i fortsättningen så tänker jag köpa gardiner på Åhlens.

Om bara en vecka är det skolavslutningskväll, och förhoppningsvis gör jag då något betydligt mer underhållande än sitter här och lyssnar till Ill Niño, även om det inte är så pjåkigt det heller. Snart är hälften av min gymnasietid över, en tanke som jag inte riktigt hunnit vänja mig vid ännu.
Det känns lite som att jag sitter på ett x2000 tåg som färdas med ljusets hastighet och allt som händer bara flyger förbi i utdragna vyer och jag hinner aldrig stanna och begrunda det som sker utanför fönstret. Jag önskar att någon bara kunde dra i handbromsen eller kasta ett ankar eller vad fan som helst, så att man kan få en chans att hinna ikapp. Men istället fortsätter kataloger och broschyrer från Lunds universitet och från någon teknisk högskola att dimpa ner i brevlådan, och varje gång utbryter någon form av hysteri i min hjärna, och undrar vad fan dom vill mig. Jag tror att högskolor som skickar ut broschyrer så tidigt inte är ute efter att sprida information, utan dom vill bara psyka arma, oskyldiga ungdomar så att dom söker till just deras skola. Och vad mer kan man göra än att snällt ta emot all denna skit samtidigt som man ska tampas med nationella prov och djävulskap. Och som vanligt så sitter jag, en vecka kvar, med ett berg av läxböcker och arbeten som ska in innan terminens slut. Vanligtvis skulle jag vid det här laget ha panikskrivit på mitt projekt eller grävt ner mig i den tyska grammatikboken, men istället har jag hittat en undanflykt ut ur mörkret, jag har nämligen börjat missbruka matte. Jodå, sorgligt, men sant. Istället för att jobba klart med de saker som jag verkligen måste få klart, så räknar jag matte. Då gör jag ju ändå skolarbete, så då känner jag mig inte lika lat för att inte göra klart allt annat som ligger och skaver i mitt samvete. Dessutom är matte ett av det få ämnen som jag faktiskt kan, vilket gör att jag kommer längre och längre fram i boken, men jag bara fortsätter i jakt på en ursäkt till allt annat.

Jag behöver inte en egen Weise för att överkonsumera värmeljus. Min papperskorg fylls dagligen av slocknade ljus känns det som. Men vad är julen till för, om inte för att tända ljus?

Två saker som bör avnjutas i kombination med värmeljus:

Det känns inte som allt för länge sedan jag tillsammans med mina syskon satt i sandlådan på en lekplats någonstans i Gullbranna, och jag minns vilken värsting min bror var på att köra leksaksbilar och bygga sandslott. Ska jag vara ärlig så var han en värsting på allt som han gjorde. Han var min superhjälte som klarade allt, lika odödlig som en tecknad figur på tv.  

Även om det tar emot att medge det så har han haft större inflytande på mig än vad jag själv vågar erkänna. Det är först på senare tid då jag blev lite äldre som jag insåg att han faktiskt var lika mänsklig som jag, vilket gjorde att jag förlorade min barndomshjälte lite. Och jag kan inte låta bli att undra var han är just idag, då jag som mest behöver en superhjälte.

Med åldern kommer mognaden och ansvarstagandet. Och vid den här tiden borde jag kunna ta lite mer ansvar för mitt skolarbete och allt annat som hör livet till. Men varje gång jag tänker på allt jag borde göra, känns det som om jag lever i en evig söndagsförmiddag som aldrig kommer att ta slut och huvudet blir sådär segt och tungt som en bakfull seg råtta. Men när väl arbetet eller uppsatsen är försenad, så gör det väl inget om den blir försenad med en vecka till, eller två? Jag borde ju faktiskt skriva lite på mitt projekt som skulle ha varit inlämnat för över två veckor sen, men jag saknar helt enkelt motivation för att koncentrera mig eller ens försöka förstå mig på en återvinningsprocess. Dessutom går all min energi åt till ansenligt mer underhållande saker, än att läsa på om en tegelstens acceleration mot marken, hur en dator återvinns, eller något annat sånt genomtorrt, som jag egentligen inte rör mig det minsta. Jag uppskattar mer Helges föreläsningar om ryska schackspelare genom tiderna, det behöver man åtminstone inte komma ihåg. Men att plågas och våndas i ett och ett halvt år till för att förtjäna den där lilla extra bokstaven på pappret känns inte som någonting för mig, dock är det någonting som jag vet att jag kommer att ändra inställning till när jag väl står där med slutbetyget i handen och snälla-häng-mig-känslan åter kommer till mig. Men med tanke på den stressnivå jag befinner mig på just nu, känns det som att jag gör mig själv en tjänst då jag totalt struntar i allt och hoppas istället på att finna en lösning på allt i julklappspapper under granen.

Nu är måttet rågat, bägaren har runnit över och den sista potatisen är kokt. Min julälskande familj har detta året tagit steget för långt. I morse var det första jag såg när jag vaknade ett gäng jultomtar som låg i en hög på köksbordet, redo att bli utplacerade på sina ordinära platser i hemmet. Och det var inte det värsta, när jag skulle trycka ner ett gäng mackor i rosten upptäckte jag till min fasa att någon hade tryckt fast en sån där fastklamrande tomte på handtaget man trycker ner mackorna med. | För guds skull människor, det är bara andra advent, låt min rost vara | När jag smält detta kom nästa slag; på kylen satt en stor bild på en leende tomte, som mer såg ut att visa sina enorma huggtänder, med sin julklappssäck klappad och klar, stirrade på mig med stora, utsugande ögon och verkade säga ”hörru, ska du inte ha en saftig julskinka? ” Som om detta skulle vara nog, nej, när jag satt och mumsade i mig rostemackor framför tv:n ringde min kära bror och meddelade glatt att det var dags för grisslakt och undrade om vi ville ha en halv till jul. Tanken på det groteska uttrycket ”en halv gris” fick mig att avsluta min frukost efter bara två mackor, något som är en mycket dålig start på dagen.
När jag väl skulle traska vidare till jobbet lite senare samma dag, såg jag till min stora förvåning att pappa styrde sina steg upp mot skogen med både yxan och sågen i högsta hugg. Jag försökte tänka att han säkert bara skulle hugga ner lite grenar till fåren som dom kunde gnaga på (ja vi har får, och ja vi bor på landet), men innerst inne anade jag den hårda sanningen. När jag efter några timmars arbete återvände hem kom chocken. Jingel Bells var det första som nådde mina öron, tomtarna var utplacerade i hela huset och inne i tv-rummet låg glitter, julgranskulor och julgransbelysning i en enda härva, och mitt i detta stod pappa och skruvade på lampor, och i det vanliga hörnet bredvid datorn stod den, granen. | herregud, andra advent, för helvete! | Jag försökte komma på någonting att säga, men hann inte innan pappa började placera ut julgransljusen i granen och uppmanade mig att komma och hjälpa till. Jag försökte på ett milt sätt förklara att det var två veckor kvar till julafton, eftersom pappa tydligen totalt blandat ihop datumen, och att samtliga barr kommer att befinna sig på golvet innan grönkålen ens är upptinad. Men pappsen tog bara upp en glitterslinga samtidigt som han mot alla odds försökte sjunga med i ”mer jul”, med en falsk och otaktisk stämma ”jag vill ha mer jul, ge mig jul jul…” och utförde någon form av motbjudande, valsaktig dans med det stackars glittret innan han omsorgsfullt stationerade upp det i granen och sa ”jag kan hämta en ny när barren är slut på denna!” | man har för helvete ingen gran på andra advent, herregud vad jag blir galen! | när alla julgranskulor fått sin plats i granen och när julstjärnan lyfts på som pricken över i:et, hörde vi mammsen komma hem, samt Carolas ljuva stämma i ”stilla natt”. Övertygad om att mamma skulle skicka ut granen med toppen först, tog jag ett steg tillbaka för att betrakta reaktionen. Men till min stora förfäran sa hon bara ”ser det inte lite tomt ut, om vi skulle lägga dit lite julklappar också”… | andra advent, herregud människor, ni är ju sjuka! | Nej, nej tänkte jag och gjorde allt som stod i min makt för att sätta stopp för detta vanvettiga beteende, någonstans måste man ju sätta en gräns. Så nu sitter jag här och känner doften av gran och pepparkakor. Det är bara en och en halv vecka kvar till jullovet, samt ett projekt, en bokrecension, en uppsats och ett grammatikprov. Just nu känns det inte riktigt dags för jul och jag önskar lite att vi hade kunnat skjuta en aning på den, men jag tror att innan vi ens hinner blinka så slår vi igen skåpsdörrarna och vandrar skolans kvava, dunkla korridorer fram ut i ett vitt landskap, fria från läxböcker och tankar på skola medans snöflingorna dansar runt våra huvuden som på en vinterdag av den bästa sort! =)

Idag tog jag tag i julpyntningen av mitt rum. Mamma hade redan fått upp julgardinerna och adventsljusstakarna i fönstren, så jag tänkte att nu var det dags att förgylla mitt rum med julstämning genom att hänga upp den guldfärgade plåtängeln i mitt fönster som trogen har hängt i mitt fönster så länge jag kan minnas, och som är det enda i julpyntsväg som kommer in på mitt rum. Någonstans måste man ju sätta en gräns och dessutom får det inte plats med så mycket mer i mitt lilla rum. Så jag styrde stegen upp mot vår vind där vi förvarar det mesta som julprylar och annan onödig skit. Jag försökte komma ihåg var jag lagt den, eller snarare i vilket hörn jag slängt den. Jag började leta mig fram bland gosedjur och mormors gamla tavlor, och fick syn på något som fångade hela min uppmärksamhet, i ett hörn, inträng mellan en gammal byrå med färgglada hönor på och en gigantisk låda med lego, täckt av damm stod min broders gamla uråldriga cd-spelare. Det är en sån där gammal, stor och klumpig sak, som tar mer plats än spelar musik, men jag kunde inte låta bli den. Med stor möda släpade jag ner den flera kilo tunga saken nerför trappan och in i mitt rum, där jag placerade den på en liten pall under fönstret och lutade mig tillbaka för att förnöjt se hur bra den platsade där. Pallen var dock för liten, och hörnen på cd-spelaren stack ut över pallens kanter, och det fanns inte riktigt någon plats för högtalarna mer än på golvet, men jag tyckte att det såg helt rätt ut ändå. Det är något speciellt med gamla, klumpiga cd-spelare, som väger ton och tar mer plats än tv:n, som man ibland måste slå lite på för att få dom att fungera, det får allt att kännas så på riktigt på något vis. Just den här modellen var kanske inte den snyggaste, kantig och stor, men den hade sin charm. Den fungerade dock lite halvkasst, men som min kära bror brukar säga, allt går att lösa med våld. Så efter lite våld strömmade ljuv Ill Niño ur högtalarna, dock inte med världens bästa bas. Så utan den guldfärgade plåtängeln i fönstret började jag som så många gånger innan förundras över vad musik kan göra med en egentligen. Musik kan vara mitt lyckopiller i den gråa vardagen, eller djup och träffande, dagar då jag inte känner att allt är på topp. Den kan också göra mig helt galen och ge mig känslan av att kunna ta över världen, och ge mig ett obeskrivligt lyckorus. Alltför deprimerande musik skänker dock en viss känsla av ensamhet och depression, men ändå med den där underliga känslan av att fötterna är en meter över marken, den som gör deppig musik så mycket för bra. Ibland får jag en stark vilja att ta med mig musiken och stänga in mig i ett mörkt rum och bara vara där tills all musik tar slut. Och ibland, och det är inte ofta, så upplever man den där jag-vill-dö-just-här-och-nu-känslan, som jag skulle kunna ge vad som helst för.

En sista sak... Jag är inte skapad för varken fysik eller excel. Idag skulle jag och Marika skriva labbrapporten för förra veckans prick- tyngdaccelerations labb. Men det visade sig att vår pappremsa från förra labblektionen inte var brukbar av olika anledningar, så först fick vi snällt följa med Mats upp till labbsalen för att göra en ny pappremsa. Eftersom vi redan gjort labben en gång så kan det ju tänkas att vi nu kunde det här och visste hur vi skulle göra, men icke. Inte förens vi stått och skruvat, vänt och vridit på den lilla apparaten kläckte Mats ur sig att den behövde ström. Kunde han liksom inte ha sagt det innan? I och för sig så kanske vi hade kunnat lista ut det själva, men ändå. Och sen gick pappremsan sönder, så jag försökte tejpa ihop den, men det gick inget vidare. Men till slut, efter x antal försök och en uppgivet suckande fysiklärare kunde vi återvända till excel med ett fint prickmönster på vår pappremsa. Efter att vi sedan fört in våra 102 olika mätvärden kom vi på att man inte skulle ha punkter i decimaltal, utan kommatecken. Verkligen löjligt! Dessutom verkade allt annat också gå fel och någon hade stulit linjerna i våra diagram, jag tror det var den lilla exceltomten som tog dom bara för att jävlas med oss. Vi får hoppas att han inte är kvar imorgon för då försöker vi på nytt! =)

I mitt förra inlägg skrev jag om min teori att livet såg ut som en andragradsfunktion, med en maxpunkt och inget mer. Men där blev jag snällt tillrättavisad av en lite visare trea med tillhörande matte D kunskaper, som hänvisade till sinuskurvor. Att livet går upp och ner i all oändlighet. Med vetskapen om sinuskurvor förstår jag nu också att livet ser mest ut som en sådan. Vad jag menade när jag liknade livet med en andragradsfunktion var att det finns bara ett sätt att få ut så mycket som möjligt av livet, bara genom en viss utbildning, bara genom att göra de korrekta valen här i livet, och där, på något sätt kom jag in på att hitta livets nollställen och symmetrilinje. Denna teori kan jag också hålla med om att den inte håller alltid, men det var ju faktiskt den enda funktion jag kunde se på mitt papper.

När årets sista månad nu har nått oss, ser vi ljusslingor och adventsljusstakar överallt, vi hör julmusik strömma ut från varje hörn och vi känner doften av glögg och pepparkakor, men inte en snöflinga så långt ögat kan nå, inte en tillstymmelse till frostiga eller stjärnklara nätter. Snart sitter vi klockan tre och kollar på en tomteverkstad som producerar precis samma leksaker som förra året, samtidigt som regnet öser ner över hustaken. Det är ju faktiskt alltid samma saker som dom små nissarna packar tomtens släde med varje år så att det krävs tolv renar för att få den att lyfta. Alltid vill barnen ha schackbräden, dockor och gunghästar, men tröttnar verkligen ingen på att se det? Och efter att vi sett tomtens släde försvinna i skyn till nissarnas glada sång, vet vi vad vi får se härnäst i tv rutan. Det är samma sak varje år, ingenting förändras. Det är nästan som en milstolpe i våra liv, varje år sitter vi på samma positioner i soffan och ser på precis samma saker som förra året innan, men kanske vi upplever det annorlunda, för varje år som går blir vi rikare på upplevelser, tankar och intryck, och kanske kalle anka och hans vänner då får en annan mening för oss. För vad tyckte och tänkte man för ett år sedan, och vad hade man sagt om man träffade sig själv som man var för ett år sen. Kanske något i stil med ”ryck upp dig för helvete, för allt kommer blir så jäkla bra ändå… det väntar en maxpunkt runt hörnet”…bäst jag avslutar här, så att jag inte sjunker vidare ner i matte-träsket.

I morse fick jag till min stora glädje en ny favorit bland marmeladsorterrna, nämligen vinbär/morot. Kanske inte låter så väldigt lockande, men den var faktiskt en mycket positiv överraskning.